Löparglädje

Ända sedan jag började om med löpningen efter Vansbrosimningen och sjukdom så har det känts så tungt. Det har varit plågsamt att orka ta sig ut och passen har känts jobbiga. Att med nöd och näppe orka springa sin 5km runda på 30min och känna sig helt slutkörd känns plågsamt dåligt då jag vid samma tidpunkt förra året nosade och var nära på att klara det under 25min. Att veta att man är i så mycket sämre form nu än då har varit psykiskt påfrestande. Jag har försökt att tänka att jag förra året började med löpträningen i mars och nu började jag i juli, så att jag inte är i samma löpform nu är inte så konstigt. Men det är svårt för en själv att få in och faktiskt tro på.
En annan sak som varit, och är jobbigt är att veta att det kommer krävas ett mirakel om jag ska kunna slå fjolårets tid på Lidingöloppet. Jag har börjat inse att min tid (3:28) nog ändå var rätt bra för att vara en vanlig motionär som började med löpning ett år innan. Nu får jag nog nöja mig om jag klarar det strax under fyra timmar.

Men så kom denna torsdagskväll, en kväll som skänkte mitt löparsinne lite ro. Jag hade planerat att fara till Kanis och springa på elljusspåret där, alltså där jag nött skidor hela vintern. Uppvärmningen dit var jobbig, mitt ena smalben bråkar med mig och krampar men det hoppas jag ska ge med sig snart då jag börjat äta magnesium. Men bara jag fick komma dit upp, stretcha ut muskeln lite och dra iväg så kände jag glädje! Glädje att få springa! Att äntligen få springa och känna att det är kul igen och inte bara jobbigt och plågsamt.


Att få springa i skogen, att ha grässtrån som räcker ända upp till armbågarna och att bli så blöt i skorna att det plaskade och att jag kunde trycka ut vatten ur skon, det gjorde verkligen min dag! Jag var glad och det kändes lätt att springa, mycket lättare än det gjort på länge! Att jag sen sammanlagt lyckades knåpa ihop 15km gjorde kvällen fulländad! Och på en acceptabel tid dessutom!


Jag hoppas att känslan och löparglädjen håller i sig, för gör den det så kanske jag kan nosa på förra årets tid även om jag inte kommer slå rekord! Och det skulle betyda mycket för mig just nu!

Kommentarer
Postat av: mamma

Du får inte glömma bort att du hade deltagit i mrr4(?)
och din kropp var i perfekt balans då. Ingen allergi som spökade då. Aningen lättare i kroppen.
Du hade betydligt bättre förutsättningar då.
Du har ju lätt att se positivt på det mesta, fortsätt med det:) <3

2015-08-07 @ 22:54:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0