Så var äntligen dagen här, äntligen skulle jag få springa världens tuffaste terränglopp igen! Som jag både längtat och fasat!

Började med en ordentlig frukost kl 8. Sedan bytte vi om till löparkläder, packade klart ryggsäcken och så begav vi oss ut mot Lidingö. När vi kom till Ropsten så blev både jag och mamma förvånade över hur "lite" folk det var. Förra året stod vi i en enorm kö för att få hoppa på bussen, det var folk som köade inne på tunnelbanestationen. I år var det ingen kö alls, vi fick vänta 1 minut innan vi kunde hoppa på bussen.

Väl ute på Lidingövallen kryllade det av folk, var det verkligen så mycket folk förra året? Ställde oss i toakön och sedan gick vi till restaurangtältet för att köpa lunch. Efter att ha köat länge så var det vår tur och jag och Zara tog var sin kycklingpasta, som smakade absolut ingenting. Tur dom hade parmesanost så man fick lite smak. När vi precis ätit klart kom Elli och anslöt sig till oss, samtidigt gick Zara på toa. Elli hann stå i kö och äta klart och Zara var ändå inte tillbaka. Så vi sökte oss bort mot toaletterna och där stod hon i världens längsta kö, den var lika lång som en stor fotbollsplan är bred! Tur hon stod långt fram, så vi behövde inte vänta så länge. Sedan började vi gå till Koltorps gärde, starten.

 

Det var nu bara en timme kvar till jag skulle starta och jag började bli stressad. Vi är alltid i så god tid att vi missbedömmer tiden och så får man ändå stressa i slutändan. Pinknödig till tusen men tänkte gå på toa vid starten. Där var det ju också en enorm kö, så jag tog en pappersnäsduk av mamma och sprang in i skogen. Och jag kan ju tala om att jag inte var ensam som kissade där, det var karlar och kvinnor till höger och vänster. Tur man inte är blyg, för det var bara hitta en liten buske, dra ner byxorna och kissa "för öppen dörr". En liter senare (eller liknande) gick jag tillbaka, då var Zara tvungen iväg en gång till, så hon gick också upp i skogen. Elli som hade en timme kvar till start ställde sig i toakön.

Nu var det bara att skynda sig och ta på sig nummerlapp, tidtagningschip, fixa med flipbelt, telefon, energi och hörlurar. Tillslut var jag färdig, fick lyckokramar och sparkar av mamma, Zara och Elli, önskade dom lycka till och så skyndade jag mig till startlinjen. Uppvärmningen var i full gång så jag hakade på. Ca fem minuter senare gick starten och jag med några tusen andra rusade iväg!

 

 

Även här kände jag att fy vad mycket folk det är, var det verkligen så här mycket folk förra året?! Det var mer trångt i starten och mer trögstartat. Man fick trängas en massa och första 1,3km tog 1 minut längre än förra året. Man fick gå en del för man kunde inte tränga sig förbi och det gick så sakta, och det kändes tråkigt. När det lättade lite på trycket lyckades jag springa om i ledet och hamnade lite längre fram. Nästa år MÅSTE jag vara tidig i starten så jag slipper trängas längst bak. Känns bättre om man startar långt fram och blir omsprungen av några än att man ska behöva bli arg för att man inte kommer sig framåt. Första kilometrarna kändes backigare än förra året men det kändes bra. Vid 7,5 km passerade vi Lidingövallen och mamma stod och hejade på mig! Fick lite ny energi av publiken och sprang vidare och tänkte lite extra på hållningen.

Vid 10km kändes det lite tungt i benen men det gick över efter ett litet tag.

 

 

Hade löparklockan på mig för att kunna ha lite koll på snittempo och totala tiden. Hade velat fram och tillbaka innan om jag skulle ha den eller inte, kände att den kunde både vara en hjälp för att hålla tempot men även att den kunde bli ett stressmoment då jag kollade klockan hela tiden. Tack och lov blev den en otrolig hjälp för mig sista biten!

Efter ett par kilometer hade jag ett snittempo på 6:35 men kom som lägst ner på 6:25. Tänkte att även om jag saktade ner lite, vilket man automatiskt gör ju tröttare man blir och när sista två backarna kommer, så borde jag kunna hålla mig under 6:53, vilket var min snittid förra året.

 

Innan vi for ner till Stockholm hade jag haft lite problem med mitt högra underben, vaden eller benhinnan, så fysioterapeuten på jobbet hade kollat och trodde det berodde på pronation, så hon tejpade mig. Hade även haft känningar under knäna på sista löpargruppen så hon visade hur jag kunde tejpa om jag kände att jag behövde. I efterhand önskade jag att jag hade tejpat, för då kanske jag hade sluppit mycket sveda efteråt. Eller så hade det inte spelat någon roll, vem vet? I alla fall, det hon hade tejpat mig för kände jag bara av första kilometrarna, sedan hade jag nog blivit så pass uppvärmd i kroppen att det gick över. Däremot började jag känna lite i knäna, speciellt höger knä, när jag kom till 20 km kontrollen på Grönsta. Det var inte så farligt så jag lättade bara lite på tempot och sprang vidare. Mamma missade jag men där i backen precis efter vätskekontrollen stod Anna L och hejade på! Så då fick jag lite ny energi och ilade vidare.

 

Det märkliga är att trots att jag vid sista milen hade som mest ont i kroppen så var jag som piggast i knoppen! Jag började känna mig så befriad och hög på endorfiner, men så kom smärtan och la sig som en mörk skugga över löparglädjen. Så kom då Abborbacken, 5 km från mål. Jag gick uppför den med små snabba steg, precis som jag fått lära mig på löpargruppen. Och det kändes så mycket bättre än att ta långa långsamma steg, dessutom kände jag ingen smärta i knät då jag gick. Strax efter Abborrbacken, i en annan liten backe, fick jag ett par klor i ryggen. Zara var där! Hon sa att hon började vara trött men hon bara susade förbi mig och nerför backen och så var hon borta. Jäklar vilken fart hon måste ha haft! Fick en liten kick av det, men den varade inte länge innan jag började bli ledsen. Varför var jag tvungen få ont i knät?! Jag kände mig ändå hyfsat pigg i kroppen och ville så mycket springa fort sista biten men det gick inte. Jag varvade en del gång med någon form av haltlöpning. Här vet jag inte hur många gånger jag hann titta på klockan för att ha koll på snittempot, men varje gång jag tittade på den och såg hur den ökade upp på 6:40-någonting så började jag springa igen. När jag bara hade 1 kilometer kvar till målet så insåg jag att jag skulle klara mitt mål, att komma under 3:28:18. Jag låg då på en totaltid på precis under 3:20 så jag kämpade vidare och när upploppet kom och stigen bredde ut sig i ett stort fält så haltsprang jag allt jag kunde med ett leende på läpparna ända in i mål!

 

 

Känslan att komma i mål i år var helt olik den från förra året. Då var jag bara så totalt slut att ingenting fungerade som det skulle, jag visste inte om jag skulle vara glad för att jag tog mig i mål eller för att helvetesloppet var över. Nu hade jag energi kvar, jag var glad både av att ha kommit i mål, av glädjen man får genom ett avslutat löppass och för att jag hade slagit förra årets tid! Lite ledsen var jag, men det berodde enbart på knät, inte för att jag var tom på energi. Och inte egentligen för att det gjorde ont, för när jag gick gjorde det ju inte ont, utan bara för att jag var skadad. Att få sin första träningsrelaterad skada under just detta lopp då man sprungit i två år helt skadefri! Det kändes surt! Men jag pussade på min fina medalj, träffade mamma och Zara och kramades! Zuperkvinnan Zara förtjänar en enorm eloge för hon gjorde ett helt fantastiskt jobb! Vilken prestation!

 

 

När vi kommit oss ur målfållan så klädde vi oss och gick till Röda Korsets tält för att få hjälp med knät. En kille lindade det så hårt att jag inte kunde böja det sen. Var svårt att gå till bussen så när jag kom hem lindade jag snabbt av det, tror inte det hjälpte något alls.

 

Väl tillbaka på boendet så krokade vi upp och skålade i skumpa! Zara var nu klar med sin klassiker och avslutade med en superprestation och jag har nu sprungit två Lidingölopp!

 

 

Andra saker att tänka på till nästa års lopp (ja, jag tänker absolut springa igen!) är att dricka ordentligt dagarna innan. Är svårt att dricka mycket då man går på stan två hela dagar, för då får man bara springa på toa. Och att hitta en toa är svårare än vad man kan tro i Stockholms innerstad! För jag var konstant torr och klibbig i munnen under hela loppet. Efter vätskekontrollerna höll jag mig fuktig i mun i ca 1-1,5 km, sedan började det klibba igen. Gjorde det fatala felet i slutet att ta en liten delicatoboll ur Seat's vätskedepå så det riktigt torkade ur munnen! Att springa med en mun som är snustorr, lite halvklibbig och chokladkladdig är inte roligt!

 

Men om jag ska sammanfatta loppet lite kort så var starten lite trög, det kändes mer trångt och backigt, men löparglädjen fanns i princip hela loppet igenom. Jag fick inte alls lika ont i kroppen och träningsvärken var borta helt efter två dagar. Jag log under upploppet så bilderna blev betydligt roligare än förra årets plågade miner.