Jag springer inte enbart för att jaga tider eller springa längre än förra gången, jag springer även för välmående och för att jag tycker det är kul. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag enbart sprang för skojs skull. Jag behöver något att träna inför, annars är det lätt att jag tränar slentrianmässigt eller att träningen inte blir av. Många kanske har svårt att tro det om mig, att den där hurtiga tjejen inte alltid vill träna. Det vill jag inte alltid, långt ifrån. Det vill nog ingen! Men jag gör det för att jag mår bra av det, både kroppen och knoppen behöver det. Jag gör det för att jag tycker om att röra på mig och tycker om att träna, jag har alltid tränat och har alltid tyckt om det!

Jag har tränat på flera olika sätt och det sätt jag helst tränar på förändras med tiden. Men utan lopp, tävlingar eller andra mål skulle jag träna enkelt, utan att utmana mig själv. Klart det är bra att träna enkelt, all träning är bra träning oavsett hur man utför den. Men jag har alltid velat ge mitt bästa och prestera bra, oavsett om jag är bra eller dålig på det jag håller på med just då. I skolan gav jag allt på idrottslektionerna, oavsett sport och oavsett om jag var bra eller dålig på den sporten. På aerobicen tog jag ut stegen ordentligt och var duktig på att memorera. Efter ett år på gymmet och som riktig nybörjare deltog jag i en styrketävling.

Kort sagt, för att utvecklas måste man utmana sig själv. 

Det jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg är att det dåliga självförtroendet är som bortblåst! Nu ikväll sprang jag 20 km på 2:05:18! Helt plötsligt kan jag återigen börja drömma och hoppas på att putsa fjolårets tid med några minuter.

Förra året hade jag som mål att springa Lidingöloppet under 3:30:00. Jag gjorde det och tiden blev 3:28:18. Det var på håret men jag klarade det. Detta året vill jag självklart slå förra årets tid, men drömmen är att springa på en tid runt 3:20:00. Nu är det bara träna på och hålla tumme och tå! Det ska gå!