Andörjan 2016

Idag var det dags för årets andra seedningslopp, fast första där jag faktiskt gick in för att försöka seeda mig! För en månad sen åkte jag Renrajden i Luleå, men valde den kortare distansen pga foten och får därmed inte räkna det resultatet för seedning. Men idag var det dags för alla 40km som krävs för att seeda sig!

Blev väckt av ett sms från mamma strax efter 7 där hon skrev: Stackare, vilket väder. Jag kunde ju bara gissa men när jag lite senare klev upp var vädret bra. 30 minuter senare var det inte det. Flashbacks från förra årets Öppet Spår då vi hade riktigt busväder i princip hela loppet igenom. Tur jag inte skulle åka 90km idag då!

Började med att ladda upp ordentligt, makaroner och köttfärssås till frukost! Blev hämtad av mamma och pappa och på Kanis mötte vi upp Anna och Lars. Jag och Anna hämtade ut nummerlapparna och for sen och testa skidorna. Noll fäste. Försökte valla på från en gul burkvalla som Östen tipsade om. Blev totalt två varv för mig, men det räckte knappt för första uppförslutet så var fästet borta.


Så idag var en kamp. Att ha bra glid är bra, men att i spåret ha noll fäste och för bra fäste i snömodden utanför spåret är ingen hit. Så i varje uppförsbacke fick man kliva ur spåret, traska upp på styltor och sedan kliva in i spåret och sakta staka sig framåt för att få snön att lossna. När jag kom in till Kanis för första varvningen så frågade mamma hur fästet var, röt tillbaka nåt om att jag för tusan inte ides valla på skidorna, för vad skulle det hjälpa? Så jag kämpade mig vidare, stakade och stakade. Strax efter varvningen insåg jag att dåligt humör inte hjälper mig runt. Så jag bet ihop och försökte tagga till! Inför sista varvet började mage och armar vara trötta, staka ÄR jobbigt, speciellt då man hållt på i drygt 2 timmar redan. Men med lite jävlar anamma och en stor dos envishet så spurtade jag sista 2km om nästan 4 stycken! Den där fjärde nästan var typ 1 sekund före mig i mål.


Precis då jag gått i mål började hela kroppen skaka av utmattning, jag fick min plakett och höll nästan på bryta ihop. Ett par klassiska äntligen-i-mål-tårar trängde fram mellan flämtningarna och sen gick skakningarna över. Jag klarade det! Ännu en gång! Och jag slapp möta väggen, det var nästan det bästa!


Gick in till sekretariatet och frågade om tiden, 3:34:12! Trodde inte riktigt att det var sant, bara 10 minuter långsammare än förra året! Och då hade jag tränat så mycket bättre, var i bra form och hade fina spår och bra fäste! Nu har jag tränat mycket mindre, är inte i så bra form och hade inget fäste! Tänk om jag hade haft fäste idag, hur mycket snabbare har jag kunnat åka då?!


Har suttit och räknat och tänkt tillbaka. Förra året åkte jag första två varven på 1:05 vardera och sista landade på 1:14. I år har jag hållt i princip samma marginaler. Första två varven på 1:08 och sista på 1:18. Så i snitt har jag åkt ungefär 3 minuter långsammare per varv  jämfört med förra året. Det är inte mycket! 3 minuter på 13km, tänk vad tid jag kunnat ta in om jag haft lite fäste! Men men, nu är det bara hålla tummarna att tiden räcker till för att seeda upp sig ett startled. Pappa pratade om att vinnaren åkte på 1:45 typ, och förra året var segertiden på 1:39. Och jag blev omåkt av eliten mycket senare i år än förra året. Och med tanke på det så finns det en liten chans att seeda upp sig! Men jag vågar inte hoppas på nåt. Bara vänta till tisdag eller onsdag får vi se.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0