Idag kom så det efterlängtade paketet, ett paket vi har väntat på i säkert två veckor! Det är förstås paketet med våra nya klubbtröjor! Eller klubbtröjor över huvud taget! Vi beställde för snart en månad sen och idag kom det! Cykeltröja och väst. Imorgon ska det minsann invigas och testat till bristningsgränsen! Blir första turen med riktig cykeltröja. Ska bli intressant att se hur bra tröjan och västen är, om man blir supersnabb helt plötsligt!

 

Igår kväll efter jobbet tänkte jag att jag skulle cykla hem till mina föräldrar i Vidsel. Har aldrog cyklat senare än 20:30 tidigare, så var kanske på tiden att testa cykla lite senare. Slutade jobbet kl 21 så 10-15 minuter senare hoppade jag på racern och började cykla.

 

36 km på 1:21! Snitthastighet på 26,6 km/h. Riktigt nöjd med den tiden! Tänkte när jag for att nu ska jag utmana mig själv och försöka hålla ett högt tempo hela cyklingen igenom och jag måste säga att jag lyckades riktigt bra med det! Speciellt med tanke på att jag var själv och inte hade något att ligga bakom och därav kunna slippa värsta motvinden eller någon som trissade upp tempot. Så jag är nöjd med det! Härligt väder var det igår kväll också, något man inte kan säga om dagens väder. Vi får väl se om jag ids cykla hem i rusket.

Det var jag, Zara, Anna och Lars som for iväg. Vi tänkte först cykla till Storheden och äta lunch där, men vi hamnade i stan i stället eftersom Zara ville köpa sadelväska, pump och lite verktyg på Cykelstället. Och vi försökte hitta längsta omvägen till Luleå dessutom, så vi cyklade Älvsbyn - Boden - Avan - Luleå.

Tanken var att hålla ett 25-tempo, alltså 25 km/h. Men vi drog iväg snabbare och stundvis (främst uppförs) hade jag inte riktigt orken att hålla jämn fart med övriga. Men innan vi nådde Gäddvik hade vi ett snitt på 26,9 km/h, så vi cyklade rätt mycket fortare än tänkt. Blev en god pizza på Musikomat innan vi cyklade hemåt igen.

Mellan Gäddvik och Avan ville tyvärr inte Annas knä mer, så dom fick stanna och ringa efter skjuts, så då var det bara för mig och Zara att trampa hemåt själva. Gick riktigt bra fram till Boden men där blev det rikligt med motvind. Då blev det tungt igen fram tills 16 km hemifrån. Där stanna vi snabbt för att klä av oss lite och massera onda trampdynor. Och energin återfanns och det var enkelt att cykla sista biten hem.

Väl hemma stannade klockan på 6:43:31. Zara hann även ropa till under cyklingen att vi vid 6 timmar precis hade cyklat 15 mil. Så det känns bra, kanske man klarar cyklingen på 13h cykeltid. Och så kanske 2h till stoppen. Hade en målsättning sen tidigare att klara VR på 15h. Har nu sista tiden utökat den till 17h. Så klarar jag mig till målet blir jag glad, under 17h jätteglad och under 15h så blir jag överlycklig! Fast jag kommer ju vara överlycklig bara av att komma i mål också, men att göra det på en bra tid skulle ju kännas ypperligt bra!

Det enda som kretsar runt mig och i min hjärna just nu är cykling. Och det är inte alls konstigt. Om tre veckor sitter jag förhoppningsvis och kramar om min fina Vätternrundan medalj! Det är endast 19 dagar kvar nu! Mindre än tre veckor. Helt galet!

 

Samtidigt som jag känner mig rätt säker på att jag kommer klara det så är jag ändå nervös för att inte göra det. Jag vet att jag konditionsmässigt och psykiskt kommer klara det, men tankarna snurrar ändå. Det är så mycket som står på spel. Skulle det hända något innan eller under loppet så har jag misslyckats med min klassiker. Och det om något får absolut INTE hända!

Tänk om jag blir sjuk dagarna innan?

Tänk om jag skadar mig innan?

Tänk om jag skadar mig under loppet?

Tänk om det ösregnar och är svinkallt hela loppet igenom, kommer mitt starka psyke att ge vika då?

Tänk om jag får så hemska skavsår att jag inte kan sitta på sadeln?

Tänk om...?

 

Jag försöker vara positiv för jag är en positiv människa. Jag blir (nästan) aldrig sjuk och även fast jag knappt kunde träna den sista månaden innan Lidingöloppet så tog jag mig i mål under min utsatta drömtid. jag intalar mig själv att jag inte alls kommer att skada mig på något sätt, varken innan eller under. Jag är ändå rätt säker i min cykling, cyklar stadigt och vinglar inte värst, kanske inte är den snabbaste i mål men jag ska hinna ta mig. jag vet precis hur ofta jag behöver få i mig energi för att inte gå i väggen.

 

Så det som jag egentligen oroar mig för är nog om axlarna ska orka. Då jag cyklade hem från Arvidsjaur började axlarna värka redan efter 4-5 mil. Och börjar dom värka så fort på VR så har jag 25 plågsamma mil kvar. Nåja, man får stanna och vila i varje depå och kanske få lite massage, nog ska detta gå. Det finns inget annat än att jag ska cykla över den där jäkla mållinjen i Motala och skrika och gråta av glädje! Blir tårögd bara jag tänker på det. Jag ska i mål, så enkelt är det! Klarade jag av 89 km av värk i fotleden och 75 km med en blåsa i handen och senare värk i handlederna under Vasaloppet så ska jag banne mig klara värk i axlarna under VR!

 

MOT MÅÅÅÅL!

Vi blev i alla fall 12 cyklister. Vi cyklade in på Brännbergsvägen och där delade vi upp oss i två grupper, vi i tjejgruppen fick med oss Mats och Per som coachade oss. Cyklade fram och tillbaka två varv efter vägen innan det var dags att cykla hem igen.

Tränade att cykla olika klungor. En där vi ligger på ett led och den andra där vi låg två och två bredvid varandra. Och så turas man om att dra. Per undrade varför jag höll så långt avstånd fram till framförvarande cyklist, och det är nog en blandning av rädsla att krascha och trötthet. Så han tvingade mig att ligga max 50cm bakom honom, gärna närmare. Jag gjorde mitt bästa och försökte sen ligga närmare bakom tjejerna.

Nästan 4mil brev det så nu är jag nästan uppe i 50mil totalt! Kommer inte nå 100 men satsar på åtminstone 80, når jag det är jag nöjd!

Till veckan ska jag fara iväg och cykla backar. Jag är urusel då det börjar gå uppför, får mjölksyra och trötta ben direkt! Samma är det då jag springer. Jag är verkligen ingen backtjej, långa raksträckor är mer min grej. Så backar och intervaller blir det till veckan. Och en tur till och/eller från Luleå.

Ikväll var det så dags för lite cykelkurs. Vi är 4 tjejer här från byn som ska cykla Vätternrundan, inte tillsammans men träna kan man ju göra tillsammans. Så jag hörde med en tjej i Nybyns Cykelklubb om hon kunde ha en liten kurs för oss och hon lovade att hennes man skulle hjälpa oss. Så kl 18 samlades vi utanför badhuset, vi blev 7 stycken totalt! Vi 4 som ville gå "kursen", en karl till en av oss och cykelklubbsmannen och damen som höll i det hela.

 

Vi fick lära oss dom viktigaste tecknen. En hand upp i vädret betyder stopp. Om man pekar i backen betyder det att det är ett hål där. Och om man vinkar bakom ryggen betyder det att det är ett hinder där framme, som t.ex. en gångare, parkerad bil eller liknande.

Så fick vi veta lite om att cykla klunga, att man ska ligga ca 10-15 cm bakom den framförvarande cyklisten. Det är sjukt nära! Riktigt så nära tror jag ingen låg, inte mer än någon sekund i så fall, men vi har försökt cykla nära. En nybörjarklunga med andra ord!

 

Rundan idag blev Broarna Runt. Cyklade från badhuset mot Kanis, bort mot Altuna och sedan mot Nystrand och vidare mot Övre Tväråsel och slutligen tillbaka hem. Riktigt skoj att cykla tillsammans med andra! På ett sätt är det skönt att cykla själv för då har man bara sig själv att bry sig om. Men det var samtidigt skönt att cykla med andra för då måste man ta i lite mer, tänka lite mer och så får man tramptips medan man cyklar! Ben - Fot - Dra. Och vinkla upp foten i början så lär man sig lättare hur man får ut mest kraft ur benen. Dra ett djupt andetag var 10e sekund så får kroppen och benen ordentligt med syre.

 

En lärorik dag med andra ord! Nästa träff blir på söndag, tyvärr kan jag inte vara med då jag jobbar, samma nästa onsdag. Men förhoppningsvis kan vi träffas nästa söndag och då ska jag vara med, detsamma gäller onsdagen efter det, den 13e, för då börjar cykelklubben att cykla tillsammans. Och enligt Mats så blir dom glada om det kommer fler folk, även nybörjare.

 

Dagens cykeltur resulterade i 29,6km på 85 min. Snitt 2:32 min/km. Tack och bock och god natt!

Det allra första jag fick göra var att fylla i lite uppgifter om mig själv. Sedan gick vi ner till källaren och började med själva inställningen.

Fick börja med att hå catwalken för att se om man är in- eller utfota. Sen kollade han var stortåleden gick och ställde in skorna.

Sedan kollade han grenmåttet genom att mäta benen från grenen och ner. Det gör man för att få rätt höjd på sadeln. Jag fick sätta mig på och cykla, så kollade han vinkeln mellan fotleden, knät och höftkulan, man ska tydligen ha ca 30 graders vinkel. Han hade tidigare höjt sadeln men fick sänka den igen, lyckades ändå "bara" pricka in en 29 gradig vinkel. Men eftersom det såg bra ut medan jag cyklade så fick det vara okej. Jag hade tydligen en bra vinkel på foten och ankeln också då jag cyklade så det känns bra!

Näst på tur var styret. Först skulle han kolla om jag hade rätt storlek, så han mätte bredden på axlarna och det matchade mitt styre. Han trodde det skulle vara lite för stort men för en gångs skull får jag tacka mig själv för att vara bredaxlad! Det blev ju billigare så! Däremot tyckte han det var alldeles för långt fram, man ska ha en 90 gradig vinkel mellan armarna och kroppen och jag låg på 100. Han bytte ut en del på styret så det blev 2cm kortare (styret kom alltså 2cm närmare kroppen) och sänkte det även 2cm. Det blev genast bättre om jag uppnådde en 90 gradig vinkel. Däremot tyckte han att jag var väldigt rakryggad, man ska gärna ha lite lätt böjd rygg. Jag provade böja och krumma men han bara skrattade! Frågade vars i ryggen böjen ska vara och den ska vara ganska långt ner, jag lyckades bara böja övre delen av ryggen. Men det är olika från person till person och för mig är en rak rygg kanske det bästa. Har ju dessutom tränat upp kroppen och huvudet på att alltid ha rak rygg, så det är något jag är och gör omedvetet.

Till sist ställde han in sadeln, flyttade bak den lite och böjde upp den så den blev vågrät. Så skrev han ner alla mått och inställningar på protokollet.

Precis när han ska bära upp cykeln så testade han växlarna och insåg att den stora växeln inte var okej, kom på att den brukar vara svår att växla upp ibland. Så då fixade han till det och lärde mig ett litet knep, om man nästan växlar så flyttas en axel litegrann så det inte ska ta i kedjan. Bra att veta!

Sedan var det bara att betala och nu är cykeln fit for biking!

Det blåste litegrann, eller ganska mycket ändå, men det gick bra att cykla. Var bara några få gånger jag kände av vinden och då från sidan. Annars hade jag lätt medvind i princip hela vägen! Gick riktigt bra att cykla! Gick in på Ica i Antnäs för att värma upp tårna och få tillbaka känseln i dom, stod där knappt fem minuter. Innan jag nådde Hertsön var fötterna helt borta och kändes dubbelt så tjocka, både av kyla och domningar. Men det gick bra! Lite röd mellan benen men det ska nog lite ringblomssalva råda bot på. Det ska tydligen vara bra att smörja med.

Väl framme så hoppade jag i duschen medan C gick och handlade. Hem kom han med (middag och) en chokladkaka! Mums! Sen så smörjde han in benen mina med nå liniment och så slog han på Star Wars IV! Har man inte en bra karl så säg! Benen brann under hela filmen kan jag lova!

Tanken var att jag skulle cykla hem idag, men här sitter jag nu på bussen. För det första så var det snöstorm då vi vaknade, marken var helt vit! Så då slutade jag ut cyklingen hem. Men så blev det sol och all snö smälte bort igen, men eftersom benen känns lite stumma idag så fick det bli buss ändå. Bara jag får komma igång lite mer med cyklingen så ska det inte vara några problem att cykla 7mil två dagar i rad! Ska man cykla det fyrdubbla om två månader på samma dag så är det bara att pressa sig lite nu under träningen!

Söndag morgon/natt. Alarmet ringer kl 03:00, har lyckats få drygt 5h sömn. Stiger upp och försöker få i oss lite frukost, är svårt att äta så tidigt men lyckas få i mig lite havregrynsgröt och en smörgås. Skakar ihop den sista kolhydratshaken och dricker några klunkar. Resten dricker jag i bilen på väg till Sälen. Försöker sova men lyckas inte.

 

Framme i ett snöigt och blåsigt Sälen först vid 6-tiden. Vår planering sprack rejält då vi hade planer på att vara där redan kl 5. Släpper av mamma för att hämta våra skidor medan vi far och parkerar. Jag och Zara gör ett besök på bajamajan. Möter upp mamma och pappa vid starten. Klockan är nu 6:30, 30min till start. Jag intar den första energijellyn medan Zara går på toa igen. Pappa går iväg och lämnar in våra väskor och sedan väntar vi på Zara och att klockan ska bli 7. Jag intar min andra energijelly och slutligen kommer Zara tillbaka. Mamma och pappa lyckönskar oss och säger att vi ses i Evertsberg. Jag och Zara går ut i startområdet och får där köa och vänta i närmare 30min innan vi kan knäppa på oss skidorna och påbörja den största utmaningen hittills! 7:33 passerar vi starten och vi är på väg!

 

Efter ca 700m kommer backen. Vi åker först över vägen för att sedan fastna i backen i vad jag uppskattar som 45-60min. Vi står flera tusen människor i saxställning. Det står still, så kan man ta några steg upp innan det står still igen. Känner ganska snabbt att min högra fotled börjar värka. Folk tränger sig och jag hojtar skämtsamt till Zara som står tätt bakom mig om vi ska ta en groupie?!

 

När vi så slutligen har klättrat den slingriga backen upp blir det tvärstopp! Eftersom det är varmt ute är det i princip alla som har klister under skidorna. Men nysnö och klister är en dålig kombination då det lätt packas fast under skidorna. Vilket det gör och vi får stanna för att skrapa bort snön. Något vi får göra många gånger. Efter minsta uppförsbacke där man inte glider hela tiden på skidorna utan måste gå/saxa upp så får man stanna och skrapa skidorna.

Efter bortskrapande av snö så kommer det strax en liten nerförsbacke. Många verkar oroliga och en del tar av sig skidorna och går ner. Zara var också orolig och funderade på att gå ner men då jag åker iväg (man kan inte hålla på och gå nerför minsta backe) så kommer hon strax efter, och vi klarar oss utan fall! Här hade man hoppats på lite lättare åkning men tji fick vi! Obefintliga spår och massa nysnö vilket gör "spåret" rätt knöligt. Inser efter ett tag att man får hålla sig till stakning, att försöka skjuta från med benen och diagonalåka är för det första omöjligt då man inte hade något fäste alls (vilket känns konstigt då man efter varenda uppförsbacke fick skrapa skidorna rena från fastklibbat snö) och för det andra är det förenat med stor risk för att ramla! Vilket många åkare gör. En ramlar precis framför Zara så hon ramlar också. Jag klarar mig som tur är, för tillfället.

 

 

 

Efter 110 minuters åkning når vi Smågan, första kontrollen. Vi har lagt 11km bakom oss, "bara" 79km kvar. Vi dricker blåbärssoppa och energidryck innan vi åker vidare. Innan vi åker hör jag en äldre man som säger till en funktionär att han vill bryta loppet. Vi har bara börjat och folk väljer redan att bryta?!

 

Vi åker och åker och någonstans mellan Smågan och Mångsbodarna börjar jag få skavsår i ena handen. När vi kommer till Mångsbodarna hör jag plötsligt en röst som ropar på Zara. Det är mamma och pappa som står där! Blev glatt överraskad då vi hade bestämt att ses i Evertsberg.

Mamma plåstrar om min hand, vi intar energi i form av vasaloppsbullar, blåbärssoppa och energidryck och beger oss sen vidare. Fast vi kommer ingenstans för det står still vid utfarten från Mångsbodarna. Förstår inte varför, tror först att dom håller på att dra upp nya spår men sen ser jag att det är en liten nerförsbacke precis framför folkmassan av skidåkare. Den är rätt så brant men inte många meter lång. Förstår inte att det kan bli sån kö för den lilla backen men det är många som faller där. Tur man inte är speciellt rädd för nerförsbackar, det är bara att ploga, hålla tummarna och åka. Och det går jättebra för oss!

 

 

 

Innan vi lämnar Mångsbodarna för att åka mot Risberg blir vi lovade bättre spår. Men det finns fortfarande inga spår att åka i, bara lössnö och knölig väg, men det är bara att fortsätta. Har vi åkt 24km redan utan spår så kan vi väl fortsätta, även om det börjar kännas tufft! Och jobbigare ska det bli! Jag börjar nämligen inse att jag är hungrig. Energigeleér och blåbärssoppa mättar inte speciellt, tur jag har en energibar med mig tänker jag. Jag tuggar frenetiskt i mig en hård och ganska torr bar men den gör varken från eller till. Börjar må mer och mer illa och känner att snart spyr jag! Jag ville stoppa fingrarna i halsen så jag skulle få spy och sluta må illa, men jag är inte en sån som självmant framkallar kräkningar. Sen så skulle det inte hjälpa eftersom jag var tom i magen, jag skulle inte ha något att spy upp! Försöker skynda mig till Risberg och kommer fram strax före Zara. Hugger snabbt till mig en vasaloppsbulle och dryck och tuggar i mig allt. Åker till nästa stånd för att roffa åt mig en bulle till och frågar samtidigt en funktionär om det inte finns något annat att äta än bullar, får ett Nej, det tror jag inte, till svar. Tar en tredje bulle samtidigt som Zara kommer. Vi samtalar snabbt och så åker hon iväg. Men jag känner att jag kommer inte klara det här om jag inte får äta! Ringer mamma och hon hör direkt att något inte stämmer. Gråter fram att dom MÅSTE fixa något ätbart tills jag kommer till Evertsberg, jag håller på avlida av hunger och extremt tom mage. Hon undrar vad jag vill ha, en banan kanske? Halvfräser tillbaka att jag måste ha något matigt, något salt. Typ en varmkorv eller så. Hon säger att hon fixar och så åker jag.

 

Just nu orkar jag inte tänka på något och bryr mig inte om att säga till Zara när jag passerar henne att jag måste skynda mig för jag måste få äta, jag kan inte vänta. Så jag åker på. Energin är det inget fel på för jag får vid varje kontroll äta vasaloppsbullar och dricka blåbärssoppa, energidryck och buljong och mellan varje kontroll står Enervit och delar ut energigeleér till oss som har bokat deras langningsservice. Det är hålet i magen som är så jobbigt! Halvvägs till Evertsberg känner jag att det lättar litegrann, jag har trots allt tryck 3 bullar i Risberg! När jag så slutligen kommer till Evertsberg söker jag febrilt med blicken efter mamma och pappa. Jag åker sakta genom kontrollen men hittar dom inte. Ringer och frågar vars tusan dom håller hus, mamma svarar att dom ser Zara. Hur tusan ska jag veta vars hon är?! Säger att jag står vid utfarten i Evertsberg, jag ser skylten som säger Oxberg. Mamma förstår inte först vad jag menar och jag är så hungrig och irriterad och fattar inte hur hon inte kan fatta vars jag är. Men tillslut förstår hon och går dit samtidigt som Zara sluter upp bredvid mig. Vi får var sin kall hambrurgare där man ser hur flottet stelnat på burgaren. Roffar åt mig den samtidigt som vi går till toaletten. Tar en tugga och tänker äntligen! Vi står nog drygt fem minuter i toakön och jag kan bara få i mig två tuggor! Det bara växer i munnen! Man kan ju tro att det borde ha varit den godaste hamburgaren ever eftersom jag var så hungrig men den går inte att svälja ner. När vi kommer ut från toan har Zara ätit upp halva sin burgare, hur tusan lyckades hon med det?! Jag tar en mugg med dryck och sakta men säkert lyckas jag tugga i mig nästan hela hamburgaren. Mamma försöker få i oss var sin banan men vi tackar båda nej. Då vill hon skicka med oss var sin banan men vars tusan ska vi rymma dom? Det var inga små bananer och om än dom varit små skulle vi inte ha rymt dom. Mamma vill bara väl och är nog lite oroliga för oss men jag blir bara arg och irriterad och tycker hon ska sluta tjata. (Jag ber senare om ursäkt för mitt dåliga humör, lite anständighet har man ändå.) Innan vi åker iväg frågar mamma något och jag hör Zara säga något om att vi nog inte kommer hålla ihop längre för hon tror att jag kommer åka ifrån nu. Jag säger att jag hade tänkt fråga Zara om det var ok om vi inte åkte tillsammans längre men nu behövde jag inte må dåligt över det längre. Jag hade nämligen dåligt samvete då jag drog iväg från henne och grät lite över det i spåret också innan jag kom till Evertsberg. Det är märkligt vad känslig man blir då man inte mår riktigt bra. Men så lämnar vi Evertsberg samtidigt, vi har just lagt 48km bakom oss och har bara 42km kvar, mindre än halvvägs ! Klockan är nu strax efter 14.

 

Här har jag lite svårt att komma ihåg vad som hände när. Vet inte om det var mellan Evergsberg och Oxberg eller mellan Oxberg och Hökberg det helt plötsligt blev rätt så backigt. Det var rätt så jobbigt i alla fall. Men jag pinnar på. Och här någonstans så börjar spåren infinna sig! Vilken lycka! Nu blev det ju tusen gånger lättare att staka och ta sig fram.

Når så småningom Oxberg och vet nu att det bara är en tredjedel kvar av detta gudsförgätna lopp. Min högra fotled som började värka redan i första backen (efter bara 1km) börjar göra mer ont samtidigt som den vänstra fotleden också gör sig påmind. Att staka går bra men så fort jag försöker diagonala så gör det ont. För vet ni, när det blev spår så fick jag helt plötsligt fäste! Vilken lycka! Försöker att inte diagonala så mycket eftersom fotlederna värker men samtidigt vill jag skynda mig så jag kommer i mål någon gång. När vi åt i Evertsberg och jag tog av mig handskarna så hade skavsårsplåstret lagt sig som en korv vid tummen, så det var bara att slänga och kändes inte som någon idé att sätta dit ett nytt. Det blev ju risk för skavsår av ihopkorvat plåster i stället. Så för att avlasta mina handflator så höll jag i staven på fel sätt vilket medförde att jag fick riktigt ont i handlederna, som från tummen och ner. Så sista 2-3 milen så höll jag händerna uppe på staven, det kändes bättre att det bara gjorde ont i handleden än i både handleden och handflatan.

 

Passerar Wolksvagens tält där jag äter en chokladboll och tyvärr missar att dom delar ut torra mössor, för Zara fick minsann en då hon kom. Passerar också Stadiums tält någonstans  och får lite enrgidryck. Strax innan sista kontrollen så får jag min sista energipåfyllning från Enervit. När jag kommer till Eldris har jag bara 9km kvar. Samtidigt inser jag att jag kommer klara det! Jag har klarat spärrtiderna som jag var så orolig för i början och det enda som kan stoppa mig nu är skid- eller benbrott. Jag gråter en skvätt av lycka och när jag åker ut ur Eldris efter att ha ätit en sista vasaloppsbulle och druckit en sista mugg med blåbärssoppa så har dom tänt marschaller en bit efter spåret! Det är skymning, nästan helt mörkt nu, men elljusspåret lyser hela vägen in till Mora. När jag har 3km kvar börjar jag i huvudet räkna ner med 100m intervaller.

 

När jag inser att jag kommit in i Mora och alltså inte kan ha så långt kvar så tåras ögonen igen. Sen blir jag lite irriterad och funderar vars det där jäkla klocktornet är. För ser man det så är man på upploppet och i princip i mål. Jag tycker jag åker i en evighet och 500m innan mål dyker en liten knabb upp och så svänger spåret lite och helt plötsligt står det där jäkla tornet framför mig! Jag fattar inte riktigt att jag är där nu, att jag är på upploppet! Jag har så fruktansvärt ont i främst handlederna men även fötterna, men i övrigt känns kroppen så bra! Jag har inte ont i varken ryggen, magen eller triceps efter att ha stakat i typ 8 mil (vilket jag har haft efter 1mils stakning hemma på träning) och kroppen är full av energi! När jag glider över mållinjen tänker jag på vad en arbetskollega sagt till mig som själv åkt Vasaloppet, glöm inte att se glad ut och sträck upp armarna. Jag gör det när jag tillslut, efter 9mils hårda prövningar, glider över mållinjen och samtidigt blir fotograferad! Klockan är nu 19:01 och jag har varit igång i 11:28:15!

 

 

 

Jag är glad och lycklig när jag kommer i mål men jag gråter inte, det har jag redan gjort bort i spåret. Hör mamma vråla mitt namn från andra sidan målet och åker dit. Får min efterlängtade medalj och en bamsekram av mamma, och då kommer tårarna! Hon berömmer mig för min otroliga insats och sedan får jag en bamsekram av pappa. Jag ser att han är rörd och när han kramar mig säger han att han gråter, han är stolt över sin flicka! Frågar hur det går för Zara, om hon kommer hinna i mål. Har varit orolig för henne ganska länge men blir lugnad då jag får höra att hon beräknas vara i mål om ca 30 minuter. Då vet jag att hon kommer klara det för då har hon passerat sista kontrollen i Eldris. Jag vinkar hej svejs tills vidare och ska försöka hitta till väskutlämning och dusch.

 

 

 

Jag åker iväg och vet inte riktigt vars jag ska men följer med strömmen. När jag kommit ut ur målområdet får jag lämna tillbaka tidtagarchipet och ta av mig skidorna. Börjar gå och får helt plötsligt en 3dl tetra med mjölk i handen. Fortsätter runt hörnet och där är skidinlämningen. Blir lite bökigt då jag med famnen full i skidor och mjölkpaket ska försöka sätta ihop skidor och stavar och slutligen lämna in dom. Öppnar min mjölk och börjar dricka samtidigt som jag går vidare och får en liten tub med ormsalva. Så ser jag en buss och ingenting mer. Vet inte riktigt vad jag ska göra men så säger någon vänlig själ till mig att jag ska hoppa på bussen för att komma till duschen. Frågar om väskorna också är där och det är dom. Hoppar så på bussen och får plats bredvid en äldre man. I samma stund som jag frågar om han har åkt förut ser jag hans gula veterannummerlapp. Han berättar att han just har åkt sitt 32:a Vasalopp! Killen i sätet framför blir nyfiken och vänder sig om och pratar med oss, detta var även hans första lopp, precis som mig. Veteranen berättar att dom senaste 10 åren har han märkt att klimatet har ändrats. Det har aldrig varit riktigt kallt, inte som förut. Han hade 4 gånger åkt då det varit -25 grader! Så det måste ha varit nåt av dom 22 första loppen då. Så stannar plötsligt bussen och vi hoppar alla ut. Hittar min blöta översnöade väska och hoppas att mina kläder ska vara torra. Går så till omklädningsrummen och börjar sakta men säkert få av mig alla kläder. Känns skönt att få duscha av sig allt, allt det jobbiga och fördjävliga jag varit med om senaste 12 timmarna. Jag smörjer sedan in knän, fotleder och handleder med ormsalva och hoppas det ska hjälpa. Plötsligt ringer min mobil och det är Zara, hon är två omklädningsrum bort. Jag säger att jag sätter mig utanför och väntar på henne. Börjar så sakta klä på mig och det enda plagget som är lite blött är mitt fram på magen på min tjocktröja. Sicken tur! Sätter mig sedan utanför omklädningsrummet och börjar svara på grattis-sms. Det är några som följt mig under resans gång och då dom sett att jag kommit i mål skickade dom så fina sms så jag sitter och gråter och svarar och skriver. Så är Zara klar och vi går ut till den väntande bussen som ska ta oss tillbaka till mäss- och målområdet. Vi hämtar ut skidorna och möter upp mamma och pappa i restaurangtältet. Får lyckligtvis, typ som dom sista, köpa oss var sin buffé och får äntligen äta lite riktig mat igen! Jag kör på pasta och oxfilégryta men äter mest av pastan då köttet känns stort och svårtuggat. Pastan behövde jag inte så mycket energi till att få ner i magen. Men jag är lycklig ändå! För jag kom mig i mål i det tuffaste Öppet Spåret någonsin, det jobbigaste Öppet Spår på 35 år!

 

Sånt man skulle ha vetat så här i efterhand:

Farit tidigare så man varit där i bättre tid.

Man skulle ha ätit typ en banan innan start, för att fylla upp magen lite.

Att mamma och pappa skulle ha haft med sig en termos med varmkorv i. Så har dom kunnat värma bröden innanför jackan och bjudit oss i både Mångsbodarna och Evertsberg. Kall hamburgare är INTE gott.

Skaffat boende närmare Mora. Det var inte kul att åka nästan 20 mil hem efter loppet.

Hämtat nummerlapparna i Mora. För där fanns Expon med alla utställare och försäljare. Så hade man kunnat få sig en titt av målområdet i dagsljus.

 

Saker jag är glad över att jag gjorde:

Kolhydratladdade.

Köpte Enervits langningsservice.

Hade trots langningsservicen med mig extra energigeleér och barer.

Hade vatten med mig.

Hade skavsårsplåster med mig.

Lämnade in skidorna på vallning. Hade verkligen superglid!

 

Idag har vi varit i Sälen för att hämta ut nummerlappar och langningspaket, lämna skidorna på vallning och shoppa lite Vasaloppskläder. 

Nu är klockan 20:30 och alarmet ringer före 3! Jag fattar inte hur vi ska vara så få i oss frukost vid 3:30 och sedan dricka 7 dl kolhydratsdryck fram till kl 6 ungefär. Starten går 7:00 och vi hoppas kunna vara i så god tid att vi får starta hyfsat långt fram i ledet.

Wish me luck och så ses vi på andra sidan!

Vad innebär en kolhydratladdning då? I det här fallet är det rätt enkelt. Jag beställde ett färdigt paket från Pölder Sport. I det är det färdiga potionspåsar som man helt enkel blandar ut med vatten och dricker.

Man börjar tre dagar innan loppet. Dom två första dagarna dricker man en påse på fm och en på em. Dagen innan loppet dricker man en på morgonen, en till lunch och på em/kvällen dricker man en annan sorts påse som förutom kolhydrater även innehåller electrolyter för att få upp salthalten. Morgonen loppet går dricker man den sista påsen med electrolyter och sen är det bara att tuta och köra!

En påse innehåller lika mycket kolhydrater som tre (!!) portioner pasta! Så det känns betydligt lättare att dricka två påsar à 8dl om dagen än att äta sex portioner pasta. Lite dyrare kanske men då slipper man må illa plus att man vätskar upp kroppen samtidigt, en annan viktig faktor för att loppet ska gå enklare att genomföra. Enda nackdelen, speciellt då man sitter i en bil i 12h, är alla toabesök!

Hallå alla där ute, hör upp! Om ni känner för att skicka en peppande tanke när jag åker Vasaloppets Öppet Spår nästa söndag den 1 mars så skicka INTE sms! Dom kommer jag inte ha tid att läsa av under loppet, utan vill ni smsa får ni göra det dagen innan eller efter loppet.

 

 

MEN, jag vill ju gärna ha peppande ord från mina nära och kära under loppets gång, så vad göra?! Det finns en lösning på problemet! Gå in här --> Vasaloppshälsningen och skicka en hälsning till mig! Mitt chip läses av då jag närmar mig någon av skyltarna och plopp! Så kommer det upp en hälsning till mig! Bra va!

 

Hämtade upp en otroligt nervös Zara som inte riktigt visste vad hon höll på med. Åkte iväg till Kanis och skulle hämta ut nummerlapparna. Jag fick ut min utan problem men Zaras var registrerad som ej betald, så vi skulle få till efteranmälan för att få ut hennes. Det tog ett tag innan vi hittade rätt stuga, dåligt skyltat, men där kunde hon visa att den var betald, bara det att hon hade glömt skriv sitt namn i betalningen.

 

När vi hade fått våra nummerlappar fick vi till värmestugan och började ladda upp, hade med mig ägg och riskakor. Åt i godan ro och 20min innan start började jag byta om till pjäxor och rätt skidkläder. Helt plötsligt var det 4min kvar till start och då först fick jag bråttom! Gick ut, tog skidorna och sprang till starten. Hann precis få av grejen som håller ihop skidorna och stoppa ner dom i vätskebältet då starten går. Jag stod inte ens på skidorna! Snabbt på med dom och så iväg! Stavarna tog jag på i farten och sedan var det bara att åka och följa med strömmen!

 

 

 

Första varvet gick bra och Zara låg tätt bakom mig hela tiden. Ja, man åker alltså tre varv, ca 13,3km per varv. När vi kom in till Kanis för värvning åkte hon om mig då jag drack min första energigelé. När hon sen stannade efter spåret för sin energipåfyllnad åkte jag om henne igen. Hon följde mig sedan tätt i hasorna. Lyckades "skaka av" mig henne men så fick jag skär och kraschade huvudstupa i en nerförsbacke (där hon tydligen hade ramlat första varvet) så då åkte hon om mig igen. Redan där och då kände jag att krafterna började sina, men jag ville inte ta min andra energigelé redan då, för hur skulle jag då orka sista varvet? Så jag kravlade mig upp och kämpade vidare. 200m innan sista varvningen intog jag sista energin men jag kände att det skulle bli ett tufft varv.

 

 

Första kilometrarna såg jag Zaras rygg hela tiden, men min energi var totalt i botten så avståndet ökade och jag orkade inte hålla jämna steg med henne längre. Jag var grinfärdig hela sista milen, jag orkade knappt staka och diagonalåkte mestadels. Som tur var hade jag bra vallade skidor och orkade ändå hålla lite teknik så jag diagonalåkte ändå rätt snabbt.

Sista uppförsbacken grinade jag och kippade efter luft, tänk att man kan bli så tom på energi! Sansade mig och några minuter senare var jag i mål!

 

Grinade då jag kom i mål, fick lyckokramar och var tvungen krångla av mig nummerlappen innan jag fick hugga in på en stor kanelbulle och varm saft. Mamma tog hand om plaketten och pappa tog av mig skidorna. Det kallar jag service! Jag frågade vad jag fick för tid och mamma sa 3h och 24 min. Kollade senare på kvällen och den officiella tiden blev 3:24:19! Hade sagt innan att under fem timmar men gärna mellan 4-4,5 timmar ville vi båda klara det på. Så en hel timme snabbare är ju helt fantastiskt bra! Zara kom i mål 5,5 min före mig, hatten av för henne!

 

 

Under tiden jag kom i mål pratade speakern och sa/frågade om det var uppladdning inför Vasaloppet och om det var en del av klassikern och vilket lopp i ordningen det var. Nickade och svarade med fingrarna.

Vi skyndade att packa ihop oss, för redan några minuter efter starten började jag frysa om tårna och dom var riktiga istappar innan vi hade åkt klart. Zara hade också fryst om tårna så vi skyndade hem till värmen. En snabb dusch och sen blev det middag på folkhögskolan.

 

Starttiden blev 21:54. Jag kommer alltså cykla hela natten! Vet inte om det är bra eller dåligt. Många verkar tycka att 2-3 tiden är bäst att starta på, men det känns otroligt jobbigt att måsta stiga upp ett par timmar efter att man har somnat. Så jag intalar mig att jag får sova middagar innan start och ändå kommer orka cykla runt! Om inte annat har jag ju ca 5h extra cykeltid jämfört med att starta mitt i natten!

När det blir vår får jag börja fara ut och cykla på nätterna, som för att vänja mig.  Shit alltså! Vad har jag gett min in på?!

Håll tummarna för mig nu att jag får en plats!

Jag har under den senaste tiden inte känt någon nervositet alls och bara väntat att den skulle komma på tävlingsdagen. Jag har ju trots allt varit sjuk och knappt kunnat träna nå senaste månaden, dessutom har jag tränat alldeles för lite backar under sommaren för att jag skulle känna mig trygg. Ändå vaknar jag upp och känner absolut ingenting! Ingen nervositet, ingen extrem längtan heller. Allt kändes som vanligt, som en vanlig ledig lördagsmorgon.

 

Havregrynsgröt, mackor och kokt ägg bjöds det på till frukost, perfekt uppladdning inför ett krävande lopp! Vi åt länge i lugn och ro, men sedan var vi tvungen sätta fart och klä oss och packa för att börja bege oss mot Lidingö.

 

När vi skulle byta linje på T-centralen var det otroligt mycket folk i rörelse och när vi sen steg av i Ropsten för att byta till buss ut mot Lidingövallen var det knökfullt! Det går inte att föreställa sig hur mycket folk som trängdes på en liten yta. Eller ja, har ni stått och trängts på en konsert så vet ni. Vi kom oss på en buss och där klämde jag i mig en kolhydratjelly, uppladdningen var på gång men nervositeten infann sig inte.

Vi tog oss slutligen till Lidingövallen och där tänkte vi gå på toa och köpa lunch innan vi gick till starten i Kolstorp. Men köerna var enorma så vi ställde oss i var sin kö. Mamma var snabbare klar på toa så hon tog över min plats i matkön så gick jag på toa. Fixade fast nummerlappen på bröstet och tidtagningsband i skon medan jag köade. Ganska samtidigt blev vi klara och på väg till starten klämde jag i mig en hamburgare, det var då bara en timme kvar till start.

 

Väl på Koltorps gärde bytte jag glasögonen mot linser, tog av mig överdragskläderna, fixade fast mobilen på armen, slängde ner tre magnesiumtabletter (mot kramp) i fickan och sa hejdå till mamma. Ställde mig i toakön men efter 10min hade jag knappt tagit mig halvvägs och det var då bara 15min kvar till start. Så jag övergav toakön och gick till starten. När startgruppen före hade dragit iväg flyttades min startgrupp, nummer 9, fram till startlinjen. Uppvärmning och hurtig speaker borde göra en nervös, men jag blev aldrig det! Jag var kolugn!

Min plan har alltid varit, och är, med alla dom här klassikerloppen att ta mig i mål. Det är huvudsaken. Självklart vill man ha en hyfsad tid men det spelar mindre roll. Men, jag har ändå satt upp tider jag vill, och borde, klara av. Skulle jag inte göra det så gör det ingenting men skulle jag klara tiderna blir jag ju extra glad! Inför Vansbrosimningen hade jag sagt 45min, klarade det på 42:48 och då tog jag inte i så himla hårt, speciellt inte i början. Så det klarade jag ju inom utsatt tid med 2:12 tillgodo. Nu inför Lidingöloppet hade jag satt tiden till 3:30. Men, eftersom jag varit krasslig och inte kunnat träna ordentligt den senaste månaden så kände jag att bara jag klarar reptiderna och tar mig i mål får jag vara nöjd! Jag vet att en av killarna i tv-serien En Klassiker ville testa och se hur långt en normaltränad kille kunde ta sig i en svensk klassiker. Han tog sig i mål men sa att man måste absolut träna mer än vad han hade gjort för att ta sig an en sån utmaning, och han tog sig i mål på drygt 4h. Jag själv skulle säga att jag är normaltränad, kanske snäppet över, medan många andra säkert ser mig som vältränad (vilket jag inte gör), så att komma i mål kändes som en rimligare chans än under 3:30. Samtidigt, redan i torsdags då jag vaknade kände jag mig piggare än på länge och det har bara känts bättre och bättre för varje morgon. Så jag hade ändå en förhoppning om att klara det på 3:30.

 

Klockan slog 13:50 och PANG! Där gick starten! Vi for iväg, springandes utför en liten grässlänt, som inte var så gräsig längre och blev lite lerig en bit fram. Alla löpare drog ihop från en stor utbredd skara till en lång, smal färgglad larv som ringlade sig fram på en stig. Jag sprang på i mitt egna tempo och kände mig pigg! Det är nog en av mina styrkor vid lopp, att jag kan hålla tillbaka och springa i min egen takt i stället för att rusa iväg som många gör och sedan tappa ork och fart. Dom som springer om mig första kilometern springer jag sedan om någon kilometer längre fram.

Jag springer på, banan är rätt enkel tycker jag, jag hade ju fasat för alla backar men inga riktiga backar kommer. Vid 5km knaprar jag i mig den första magnesiumtabletten. Vid 7-8km springer vi förbi Lidingövallen, söker efter mamma bland åskådarna och där står hon ju! Vinkar glatt och springer vidare.

 

Kroppen svarar bra! Vid 10km känner jag mig fortfarande lika pigg som vid starten så jag fortsätter som vanligt. Även när jag passerar 15km känner jag mig pigg. Tuggar här i mig min andra magnesiumtablett. Dom verkar hjälpa för jag har inte haft några krampkänningar alls i benhinnorna, inte ens lite mjälthugg!

Det är nu först jag tycker att det börjar bli lite backigt och börjar därför att gå i uppförsbackarna, måste spara på energi samtidigt som det går lika fort att gå som att springa. Har fram tills nu sprungit hela loppet igenom, förutom vid vätskestationerna där jag gått för att kunna pimpla i mig energidrycken.

 

Vid 20km passerar vi Grönsta gärde och där står folk och hejar på! Spanar efter mamma och tillslut ser jag henne, vinkar glatt och springer vidare med ny energi. Efter bara ett par kilometer börjar krafterna sina. Jag kämpar vidare men benen börjar bli tunga nu. Jag spanar efter varje kilometerskylt och försöker tänka positiva tankar för att orka vidare. När jag hade passerat 22km skylten tänkte jag att "nu har jag sprungit längre än en halvmara", vid 24km skylten försöker jag pigga upp mig med att "så här långt har jag aldrig sprungit förut".

 

När det är 5km kvar till mål tänker jag "snart mål, bara 30min kvar. Det här måste jag klara". Men då, från ingenstans, ser jag en skylt som säger "Välkommen till Abborrbacken". Och från helt plan mark reser sig den brantaste backen jag någonsin skådat! Och det är nu helvetet börjar. Jag, och nästan alla andra löpare med mig, börjar gå uppför backen. Trycker på med händerna på låren för att orka uppför backen. Så börjar den plana ut lite, vi springer (går) tvärs över en väg så blir det lite brantare igen. Så planar den åter igen ut sig lite innan det börjar stiga. Börjar fundera om vi har kommit till Karins Backe, vet nämligen att det ska vara en backe till innan målet. Så helt plötsligt blir det nedförs, äntligen! Susar nerför backen och tackar mina ben för att dom håller, trots att dom är helt slut efter Abborrbacken. (Läste efteråt att den backen är 522m lång! En halv kilometer för böveln!! Högsta toppen ligger på 48 möh, så det är en stigning på ca 40m! Och lutningen är som mest 12%, vilket är rätt mycket.)

 

Jag har nu bara 4km kvar, men varenda muskel från magen och ner värker. Jag är inte bara trött i benen, jag har rent ont! Vartenda steg jag tar värker och jag vill bara fortsätta gå, bara gå tills jag är i mål. När till och med magmusklerna är trötta och gör ont, då vet man att man sprungit hårt och länge och att kroppen är slut. Men så intalar jag mig själv att "Fan Lotta, skärp dig! Börja spring nu, sluta gå. Du kommer vara så besviken på dig själv sen om du inte visste att du gett allt!" Så, benen börjar konstigt nog att lyda skallen och jag börjar åter igen springa. Eller springa var nog att ta i, men jag rör mig framåt i en springaktig stil som inte går så fort.

Vid 3km kvar till mål ser jag en kille som står och hejar på vid sidan av spåret, med en medalj kring halsen! Nu håller jag på bryta ihop och börja gråta, av total utmattning i kropp och knopp, smärta i nästan hela kroppen men även av insikten att jag faktiskt kommer klara det! Det är inte långt kvar nu, det är bara att kämpa vidare! Så jag trycker ner gråten i halsen, försöker ta några djupa andetag (som totalt misslyckas pga gråten i halsen) och kämpar vidare. Så kommer då Karins Backe, sista backen. Jag går uppför och tänker bara att snart, snart slipper jag det här hemska loppet, snart är det över. En nerförsbacke till där jag lyckas susa fram och nu är det inte långt kvar.

 

Helt plötsligt öppnar sig skogen och ett stort fält breder ut sig. Det tar några sekunder innan jag inser att det är upploppet, där framme är ju målet! Jag gräver fram den allra sista energin jag har och ökar tempot litegrann, man kan bara inte sniglar sig i mål. Upploppet känns oändligt långt men nu är det bara några meter kvar. Ett par meter innan mållinjen brister det och jag springer gråtandes över mållinjen.

 

Min första tanke var inte "vad bra jag är, jag har precis sprungit 30km i världens största terränglopp" utan snarare "äntligen är det här helvetesloppet över. Aldrig att jag någonsin mer kommer springa det här!"

Jag får min medalj, hänger den runt halsen och tittar länge på den mellan tårarna. Kan inte riktigt fatta att den är min! Jag tittar på den, kan inte slita ögonen från den, samtidigt som man sakta rör sig framåt i leden. Så ser jag mamma där vid sidan om, går fram och får en kram, vi gråter lite tillsammans, hon tar ett kort och sedan följer jag vidare med strömmen. Får mig en mugg med vatten, en halv banan och snor åt mig två kanelbullar. Tuggar i mig lite energi och kroppen återfår en gnutta liv.

Möter upp mamma och får på mig mina överdragskläder. Stretchar mina onda ben och sedan är jag redo för att ta en bild. Skenet bedrar lite, för jag ser visst alltid så pigg och fräsch ut då jag springer, även om jag känner mig som om jag just blivit uppkastad och nersläppt och sedan överkörd med en ångvält.

 

Om jag ska sammanfatta loppet och känslorna i korthet så blir det nog såhär:

Första 10km gick lätt och jag undrade vars alla jobbiga backar var.

Var lika pigg fram till 15-16km, njöt av loppet. Först nu kom det lite brantare backar och jag började gå uppför dom.

Lite tröttare fram till 20-22km men det gick fortfarande hyfsat lätt att springa.

Mellan 20-25km blev det tyngre och tyngre, energin började avta och det blev jobbigare för varje kilometer.

Vid 25km började Abborrbacken, och det var nu det började bli riktigt jobbigt!

Vid 27km ville jag bara gråta, av utmattning och smärta. Jag höll på att ge upp, tänkte att nu går jag sista biten in till mål. Men jag bet ihop och samlade min sista energi till att ta mig i mål.

30km nåddes gråtande av lycka, tomhet och 

 

Direkt efter loppet och hela dagen efter kände jag att aldrig mer ett Lidingölopp! Skulle absolut kunna springa Lidingöhalvan, alltså 15km-loppet men inte hela igen. Men nu när man fått vila lite och fått smälta alla intryck så känner jag ändå att jag måste ge det ett försök till! Jag vet precis vad jag gjorde för fel och har man då chansen att göra om och göra rätt så måste jag ju nästan ta den!

Vad gjorde jag för fel då? Jag fick i mig på tok för lite energi! Inte innan loppet men under loppet. Den enda energin jag fick i mig var en mugg energidryck på 1-1,5dl vid varje vätskekontroll och det var 5 kontroller tror jag, en per 5km. Jag skulle ha druckit mer energidryck och ätit någon banan och bulle, speciellt vid 15 och 20km-kontrollerna. Kanske till och med haft egen energigelé med mig. Tror jag skulle ha fått en trevligare upplevelse av slutet på loppet om jag fått i mig mer under mitten på loppet.

 

Så bli inte förvånad om du ser mitt namn under en anmälan till 2015 års Lidingölopp!

 

 

Fredagen började extremt tidigt, steg upp 3:15 och en knapp timme senare for vi från Älvsbyn. Planet gick iväg strax efter 6 och vid 7:30 landade vi på Arlanda. Tog Arlanda express in till stan, parkerade väskorna i en box och sedan satte vi oss och åt frukost på centralstation.

Med frukost i magen begav vi oss ut till Lidingö för att hämta ut nummerlappen och kika i alla sponsortält. Fick lite goodiebag-grejer och handlade Lidingöloppskläder. Återvände sedan in till stan och hann strosa en snabbis på stan innan det var dags att möta upp Alice och sedan bar det av hem till dom i Bromma. Trevliga återseenden, middag och surr innan det var tack och godnatt.