Idag gjorde jag det! Jag hoppade upp på löpbandet, slog på TVn som visade Fångarna på Fortet-reprisen, ställde in bandet på 11,0 och började springa. Lagom till Fortet slutade hade jag på något vänster lyckats ta mig 10 km! 1 mil på 54:22! Då var jag helt slut i skallen och i fötterna, men lycklig till tusen! Sista kilometern fick jag verkligen kämpa, för hälften av tårna på högerfoten fanns inte längre. Då jag hade 800m kvar ökade jag upp till 11,5 och när jag hade ca 300m kvar ökade jag upp på 12,0. Ju fortare jag når 1 mil desto bättre, för jag var en anings trött.
Det var så konstigt för jag var nästan mer trött psykiskt än jag var fysiskt. Har ni andra löpare känt så någon gång?



Efter en ordentlig stretchning på ca 10 minuter kände jag att jag inte skulle orka med det tänka axelpasset. Fick bli 20 minuter mage och rygg istället. Men då tog jag ut mina sista krafter kan jag lova.

Nu 1,5 timmar senare känner jag mig konstigt nog väldigt pigg igen. Tänk vad konstigt egentligen, man far och tränar skiten ur sig själv så man nästan inte orkar ta sig hem igen. Då känns det ju som att man borde vara knäckt resten av dagen, men jag känner inte så. Inte än i alla fall. Kanske somnar jag som en klubbad säl kl 20 ikväll, det återstår ju att se.