Morfar 💜

Var förbi på kyrkogården då jag slutade jobba för att tända ett ljus. Allhelgonahelgen är den absolut vackraste helgen att gå till kyrkogården! Det lyser vid praktiskt taget alla gravstenar, så vackert!

Var förbi morfar och sa hej, önskade skitlycka till fisket från brorsan. Åh, vad jag saknar min lilla moppa! Tänk att det snart gått tre år redan! Har fortfarande svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på han...






Svensk eller utländsk, det är frågan?

Jag får då och då frågor angående mitt ursprung. Senast var igår. Mötte en äldre dam utanför porten, jag höll upp dörren för henne då hon bar två fulla kassar, men hon skulle bara lämna dom utanför porten. Jag går till min cykel (som står 3m från porten) och ska låsa upp den för att cykla till gymmet då damen tittar upp på mig och säger 'Du är inte svensk va?' Då jag svarar att jag är det så börjar hon babbla en massa, om att när hon jobbade inom serviceyrket så var det en fransman som hade frågat henne om hon var fransyska, vilket hon inte var. Däremot hade hennes mamma och mormor nå påbrå från Nederländerna, så hon trodde att det var samma med mig. Fast hon tyckte jag såg ut att komma från typ Japan, Thailand, Indien eller liknande, något asiatiskt land alltså.
 

Slängde ut den här bilden på en Facebook-grupp igår där det är en massa människor som jag inte känner mer än via Facebook och Lifestylebymrr 2.0 och frågade dom vad dom trodde. Där fick jag veta att jag ser ut som en "blandis", mer asiatiskt, argentinsk, portugisisk och samisk.
 
Första gången jag fick höra att jag inte såg "svensk" ut trodde man att jag var same. Så berättade jag det för några bekanta som pustar ut och vågar säga detsamma, att jag såg samisk ut men att dom inte hade velat fråga. Efter det har det varit att jag sett asiatisk ut. En trodde något sydeuropeiskt land en gång (där platsar även portugisiskt in). Det samiska utseendet kommer tydligen från mina mandelformade ögon (visste inte att jag hade mandelögon?!) och mina höga kindben. Det asiatiska antar jag kommer från att jag är mörk rakt igenom, mörkhårig, bruna ögon och mörka ögonbryn. Sen har jag upptäckt att jag får en gulbrun nyans då jag solar, jag blir inte brunbrun (som jag egentligen vill bli) utan jag skiftar i gult (och ibland grönt!), så lite olivfärgad hy kan man kanske säga att jag har. Det är väl också lite asiatiskt kanske?..
 
Nu är det ju så att vi är helsvenskar rakt igenom jag och min familj, såvitt vi vet i alla fall! Släktforskade ändå litegrann då jag gick på högstadiet och vi verkade vara vanliga svenskar, inga samer heller. Minns jag inte helt fel kunde det ha funnits nå italienskt långt, långt tillbaka. Men jag tycker inte det ska spegla så mycket i mitt utseende nu flera generationer senare. Men visst blir man lite sugen på att gräva djupare i släktens historia och se om det finns någon där bakom som var utländsk, på riktigt!
Kan ju avsluta med att berätta att min storebror blev tagen för muslim för några år sedan. Tänk vad ett burrigt mörkt skägg och en svart liten mössa kan göra (utöver hans mörka hår, ögonbryn och ögon)!
 
Något annat som slår mig så här i efterhand. Hur kommer det sig att okända människor frågar en om ens ursprung? Vad har dom med det att göra? Egentligen?! Vad spelar det för roll om jag är helsvensk, halvkines eller sydamerikan? Vad vill dom få ut av frågan? Det är absolut ingenting som stör mig, att dom frågar, men vad vill dom ha ut av frågan?

Ny hårfärg

Igår fick jag äntligen fixa till riset till hår! Insåg när mamma började klippa i håret att det inte är klippt nå sen vi var i Turkiet, vilket var i mitten på juni! Så det är drygt 4 månader sen! Inte konstigt att det var lite nötta toppar då! Sen gjorde ju blekningen i början på juli sitt också, halva håret framme vid ansiktet har nog aldrig varit i så dåligt skick förr! Det blev bättre med lite toppning och en intensivtoning, men helt bra blir det ju aldrig. Inte förän det klipps bort helt. Men så roligt kan vi inte ha! Då skulle jag vara tvungen att klippa en mycket konstig lugg! I och för sig har jag funderat på lugg, men jag orkar inte styla den varje dag! Så det får allt vara hellångt ett tag till.


Här syns den blonda risiga kalufsen och så den lite kortare och nästan helt naturliga mörka färgen. Halva håret är ju faktiskt min naturliga hårfärg och toningen gjorde nederdelen på håret i nästan exakt samma färg! Så det känns bra! Bara se hur länge färgen sitter...

Så var den äntligen här!

Ord är överflödiga! 


Så samma men ändå så olik!

Första bullen

I torsdags bakade jag bullar. För första gången helt på egen hand! Har bara bakat bullar en eller två gånger tidigare och då tillsammans med mamma. Nu gjorde jag ett försök själv och jag måste nästan få skryta och säga att dom blev nästintill perfekta! Känns bra! Nästa utmaning blir att göra saffransbullar om några veckor, på egen hand! Längtar redan efter saffransbullar! Så gott!



Halva satsen blev med kanel och den andra halvan med mandelmassa och vanilj. Tryckte hela fyra bullar som "frukost"! Galet men galet gott!

Börjat baka

Nu har jag två fikasorter i frysen inför födelsedagen. I lördags blev det philadelphiabullar i långpanna och idag blev det sirapskakor, hälften med Daim! Mycket gott! Trodde först att dom skulle bli misslyckade då dom aldrig flöt ut, trodde dom skulle bli tjocka och ogräddade. Men tror att dom blev alldeles perfekta!
 
 
Philadelphiabullar i långpanna.
Sirapskakor, med och utan daim.

Ben&Jerry

Igår kväll åt man inte det bästa kanske, men riktigt gott! Började dagen med frukost/lunch bestående av ugnsbakad kanelbullegröt! Den blev tyvärr inte riktigt som jag ville ha den, men det var helt klart ärbar! Besöket hos brorsan på eftermiddagen resulterade i att man fick smaka pulled pork-burgare med coleslaw, riktigt mumsigt! Det hela fortsatte sen med pizza på ÄP, fy så mätt jag var efter det!
 
Kvällen avslutades med att testa en ny smak på Ben&Jerry-glassen, nämligen denna:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Var visst lite glupsk!

Heltid

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt eller förväntat sig. Ibland blir det faktiskt lite bättre!
Som ni vet så slutade jag för snart en månad sen mitt gamla jobb på Fyrklövern för att börja på den nyöppnade avdelningen Gullvivan. Första veckan gjorde vi i ordning avdelningen inför våra boendes inflyttningar. Sen drog jag till Stockholm 1,5 vecka. När jag kom tillbaka därifrån hade avdelningen varit öppen i 1 vecka och jag jobbade då mitt första skift, detta var alltså förra måndagen. Tisdag em ringde min chef upp och erbjöd mig en heltidstjänst på Källbacken som jag tackade ja till! Dagen efter meddelades Källbackens personal och dagen efter det meddelades Gullvivans personal. Så när jag kom tillbaka i fredags för att jobba helg visste alla om det!
 
 
I onsdags skrev jag på mitt nya anställningsavtal och igår sa jag upp mig från min nuvarande tjänst. Så nu är allt klart! Jobbar månaden ut kvar på Gullvivan och från och med den 1 november börjar jag på Källbacken. Måste boka in någon introdag dessa kommande två veckor, hur nu det ska gå då jag jobbar nästan alla dagar. Men det ska bli kul! Känns skönt att jag inte har hunnit landa på Gullvivan än, för då skulle det ha känts lite jobbigt att byta arbetsplats åter igen.
 
Skojjade med min familj och sa att ska det gå så här fort att gå från 80% till 100% så är jag kommunchef innan året är slut!

Pyntat på jobbet

I onsdags jobbade jag en kort dagtur, och då vi var lite extra personal så fick jag leka hustomte. Eller skogsarbetare. Eller vaktmästare. Eller shoppare. You pick!
Började med att jag drog ut på Åsen och fixade en massa tallris. Sedan fyllde jag fyra stora krukor med ris innan jag satte ljusslingor i dom. Och så fint det blev! Nu är det bara lite mer snö som saknas så kommer det vara perfekt!
 
 
 
Och såhär fint möts alla besökare när dom kommer och hälsar på! Ja, all personal och alla boende också naturligtvis!

Bredare

Har äntligen fått tummen ur och fixat till bloggen! Har väldigt länge velat bredda bloggen för ska jag mobilblogga så är minsta bildstorleken 600px. Och det har inte bloggen klarat av tidigare, den har klarat max 530px eller liknande. Men nu är det äntligen fixat!
 
Och när jag breddade hela bloggen var jag ju tvungen att bredda även headern, så en förnyad version av headern är nu på plats! Nu känns det bra och jag kan andas ut! Puh..
 
Den gamla headern.
 
Nya headern!
 
Kanske jag blir duktigare på att blogga nu. Har inte alltid lusten att starta upp datorn, men nu när jag inga ursäkter har för att mobilblogga med bilder längre så kanske jag orkar ta mig tiden till det. En blogg är ju betydligt roligare att läsa om det finns bilder i den. Även om det bara är dåliga mobilbilder. Fast i och för sig så är väl gryniga mobilbilder snart ett minne blott då jag snart uppgraderar min iPhone! Woho vad jag längtar!

Önskelista

Med bara 30 dagar kvar till min födelsedag är det nog god tid att skriva en liten önskelista. Dessutom är de bara 72 dagar kvar till julafton, så nu är det även hög tid att tänka på julklappar!
 
 
Gjutjärnsgryta.
 
Fjärrströmsbrytarset.
 
Skiddress.
 
Röda Lundhagsbyxor.
 
Nya snowboardskor.
 
Löparklocka med gps.
Startavgift till Lidingöloppet 2015.
 
Nya goggles.
 
Massage.
 
Biobiljetter.
 

Nike Flyknit 4.0.

7 månader

Tänk att den här lilla damen redan har hunnit bli 7 månader! Tiden springer verkligen iväg! Tror jag måste göra ett besök till veckan hos min bror!
 
 
 

 
 

Min värld är vacker!

Hade fått höra att det snöade igår kväll, men hemma hos mig så snöade det inte då jag la mig. Men i morse var det minsann alldeles vitt ute! Och det snöar fortfarande! Åh, lycklig blir Lotta! Snö gör verkligen världen så mycket vackrare! Jag hoppas att den stannar! Men vilken förstasnö har någonsin stannat?
Tur man jobbar hela helgen så man inte behöver bilen, för den har sommardäck än! Måste ta mig till Vidsel till veckan för att byta däck. Speciellt om snöandet fortsätter!
 
En stor tummen upp för snön!

iPhone 6

Igår var jag in på Telia och beställde en liten "födelsedagspresent" åt mig själv, nämligen en ny iPhone 6! Den är väldigt mycket större än min lilla 4a, men jag tror man vänjer sig rätt snabbt! Brorsan har beställt en iPhone 6 Plus, den är ju enorm! Nä, så stor vill jag absolut inte ha.
Valde i alla fall den här i silver. Är som van med svart framsida så jag tänkte jag fortsätter på det. Då ser man bättre kanten på skärmen också tror jag.
Har även börjat kolla på skal till mobilen, kommer inte köra utan skal eller skyddsplast. Har inte gjort det med min 4a, och den har ju hållit hur bra som helst! Finns typ inte en repa på den. Så jag fortsätter i samma anda så kanske min 6a håller lika länge, vilket är 3,5 år nu! Galet länge alltså!
 
Är riktigt sugen det andra uggleskalet, var så fint tyckte jag! Och självklart kommer det va en uggla på mitt skal, något annat vore ju otänkbart! Eller, hittade faktiskt det där med apan också, jättesöt! Den andra ugglan finns både som plastskal och som plånbok. Så det kanske blir plånboksuggla och apskal, så kan man variera sig lite. Dom har ju så himla mycket fint och prisvärt på Fyndiq!

Tjurruset 2014

I lördags var det så dags för Tjurruset, årets sjätte och sista lopp. Även det skitigaste, ovanligaste och mest varierande lopp! Det är inte var dag man springer över leriga ängar, i gamla ruttna träsk, i grålerediken, leriga fält, simmar i gyttja och gammalt unket vatten. Det är jobbigare, och även roligare, än vad man kan tro! Trodde det skulle bli kallt och att jag skulle frysa då man kom upp ur vatten- och lerhål, men inte alls! Man höll värmen kan jag lova!
 
 
Lite kort om hur banan var uppbyggd:

Kilometer 1 Vi börjar med lite ängslöpning. Det låter mysigare än det är = ojämt underlag.

Kilometer 2 Knixigt trailspår, blött dike, backe med rejäl stigning.

Kilometer 3 Passage genom vatten (här får du vatten till axelhöjd). 100 meter gungfly, träsk och lätt obanad terräng.

Kilometer 4 Backe med 20 meters stigning, grusväg och trailspår.

Kilometer 5 Brant backe, stigar, obanad terräng bland annat på berghällar

Kilometer 6 100 meter genom träsk, brant backe.

Kilometer 7 Här får du lite lättare löpning med motionsspår och stig.

Kilometer 8 Kuperad stig, dikeslöpning (cirka 150 m) - kan bli riktigt tufft. ängslöpning och obanad terräng.

Kilometer 9 Lätt obanad terräng, grusväg, och en snårig gammal sjöbotten.

Kilometer 10 Du närmar dig slutet - men kan verkligen inte pusta ut. Här möter du några vattenhål/träsk, äng, grusväg och som avslutning en uppbyggd hinderbana.

 

 
 
 
 
 
 
 

 
Lerstanken inne i badrummet efteråt där alla våra kläder låg var inte att leka med! Vi sköljde och sköljde och jag tror vi sköljer ur lervatten än, det slutade aldrig komma! Återstår att se om kläder och skor går att rädda eller om det luktar för illa även efter tvätt. Vet inte hur vi tänkte när vi båda hade vita trosor på oss, men dom slängde vi faktiskt! Bara så ni vet!

Back into the gym

Det känns som att det är en evighet sen jag var på gymmet senast. Var där med Elin för några veckor sen, men har ju som varit sjuk och bortrest sen mitten på augusti så har kanske varit 2-3 ggr på gymmet senaste 1,5 månaderna! Galet länge! Men nu är jag tillbaka! Och där blir jag nu ett tag! Löpningen är typ lagd på hyllan för den här säsongen, kommer bara bli kortare underhållslöpning ute nu innan snön kommer, annars får det blir CT och löpband inne. Och när snön kommer blir det skidor för hela slanten! Längtar så! Tills dess blir det gym och stakmaskin! Behöver träna upp en uthållig mage/core och sedan en stark överkropp, det är inte så bara att staka i 9 mil!
 
 
 
Ska googla runt och försöka lägga upp ett vettigt träningsschema som passar skidåkare. Har även börjat längta tillbaka till bassängen, så ska försöka hinna med lite simning också. Åh, varför ska det finnas så lite tid till att göra allt man vill?!

Lidingöloppet 2014

Dagen var så här, dagen jag längtat och halvt fasat inför. Man har hört så mycket om Lidingöloppet, hur jobbigt det är och hur hemska backar det är, främst då Abborrbacken 5km innan mål.
Jag har under den senaste tiden inte känt någon nervositet alls och bara väntat att den skulle komma på tävlingsdagen. Jag har ju trots allt varit sjuk och knappt kunnat träna nå senaste månaden, dessutom har jag tränat alldeles för lite backar under sommaren för att jag skulle känna mig trygg. Ändå vaknar jag upp och känner absolut ingenting! Ingen nervositet, ingen extrem längtan heller. Allt kändes som vanligt, som en vanlig ledig lördagsmorgon.
 
 
Havregrynsgröt, mackor och kokt ägg bjöds det på till frukost, perfekt uppladdning inför ett krävande lopp! Vi åt länge i lugn och ro, men sedan var vi tvungen sätta fart och klä oss och packa för att börja bege oss mot Lidingö.
 
När vi skulle byta linje på T-centralen var det otroligt mycket folk i rörelse och när vi sen steg av i Ropsten för att byta till buss ut mot Lidingövallen var det knökfullt! Det går inte att föreställa sig hur mycket folk som trängdes på en liten yta. Eller ja, har ni stått och trängts på en konsert så vet ni. Vi kom oss på en buss och där klämde jag i mig en kolhydratjelly, uppladdningen var på gång men nervositeten infann sig inte.
Vi tog oss slutligen till Lidingövallen och där tänkte vi gå på toa och köpa lunch innan vi gick till starten i Kolstorp. Men köerna var enorma så vi ställde oss i var sin kö. Mamma var snabbare klar på toa så hon tog över min plats i matkön så gick jag på toa. Fixade fast nummerlappen på bröstet och tidtagningsband i skon medan jag köade. Ganska samtidigt blev vi klara och på väg till starten klämde jag i mig en hamburgare, det var då bara en timme kvar till start.
 
Väl på Koltorps gärde bytte jag glasögonen mot linser, tog av mig överdragskläderna, fixade fast mobilen på armen, slängde ner tre magnesiumtabletter (mot kramp) i fickan och sa hejdå till mamma. Ställde mig i toakön men efter 10min hade jag knappt tagit mig halvvägs och det var då bara 15min kvar till start. Så jag övergav toakön och gick till starten. När startgruppen före hade dragit iväg flyttades min startgrupp, nummer 9, fram till startlinjen. Uppvärmning och hurtig speaker borde göra en nervös, men jag blev aldrig det! Jag var kolugn!
Min plan har alltid varit, och är, med alla dom här klassikerloppen att ta mig i mål. Det är huvudsaken. Självklart vill man ha en hyfsad tid men det spelar mindre roll. Men, jag har ändå satt upp tider jag vill, och borde, klara av. Skulle jag inte göra det så gör det ingenting men skulle jag klara tiderna blir jag ju extra glad! Inför Vansbrosimningen hade jag sagt 45min, klarade det på 42:48 och då tog jag inte i så himla hårt, speciellt inte i början. Så det klarade jag ju inom utsatt tid med 2:12 tillgodo. Nu inför Lidingöloppet hade jag satt tiden till 3:30. Men, eftersom jag varit krasslig och inte kunnat träna ordentligt den senaste månaden så kände jag att bara jag klarar reptiderna och tar mig i mål får jag vara nöjd! Jag vet att en av killarna i tv-serien En Klassiker ville testa och se hur långt en normaltränad kille kunde ta sig i en svensk klassiker. Han tog sig i mål men sa att man måste absolut träna mer än vad han hade gjort för att ta sig an en sån utmaning, och han tog sig i mål på drygt 4h. Jag själv skulle säga att jag är normaltränad, kanske snäppet över, medan många andra säkert ser mig som vältränad (vilket jag inte gör), så att komma i mål kändes som en rimligare chans än under 3:30. Samtidigt, redan i torsdags då jag vaknade kände jag mig piggare än på länge och det har bara känts bättre och bättre för varje morgon. Så jag hade ändå en förhoppning om att klara det på 3:30.
 
 
Klockan slog 13:50 och PANG! Där gick starten! Vi for iväg, springandes utför en liten grässlänt, som inte var så gräsig längre och blev lite lerig en bit fram. Alla löpare drog ihop från en stor utbredd skara till en lång, smal färgglad larv som ringlade sig fram på en stig. Jag sprang på i mitt egna tempo och kände mig pigg! Det är nog en av mina styrkor vid lopp, att jag kan hålla tillbaka och springa i min egen takt i stället för att rusa iväg som många gör och sedan tappa ork och fart. Dom som springer om mig första kilometern springer jag sedan om någon kilometer längre fram.
Jag springer på, banan är rätt enkel tycker jag, jag hade ju fasat för alla backar men inga riktiga backar kommer. Vid 5km knaprar jag i mig den första magnesiumtabletten. Vid 7-8km springer vi förbi Lidingövallen, söker efter mamma bland åskådarna och där står hon ju! Vinkar glatt och springer vidare.
 
Kroppen svarar bra! Vid 10km känner jag mig fortfarande lika pigg som vid starten så jag fortsätter som vanligt. Även när jag passerar 15km känner jag mig pigg. Tuggar här i mig min andra magnesiumtablett. Dom verkar hjälpa för jag har inte haft några krampkänningar alls i benhinnorna, inte ens lite mjälthugg!
Det är nu först jag tycker att det börjar bli lite backigt och börjar därför att gå i uppförsbackarna, måste spara på energi samtidigt som det går lika fort att gå som att springa. Har fram tills nu sprungit hela loppet igenom, förutom vid vätskestationerna där jag gått för att kunna pimpla i mig energidrycken.
 
Vid 20km passerar vi Grönsta gärde och där står folk och hejar på! Spanar efter mamma och tillslut ser jag henne, vinkar glatt och springer vidare med ny energi. Efter bara ett par kilometer börjar krafterna sina. Jag kämpar vidare men benen börjar bli tunga nu. Jag spanar efter varje kilometerskylt och försöker tänka positiva tankar för att orka vidare. När jag hade passerat 22km skylten tänkte jag att "nu har jag sprungit längre än en halvmara", vid 24km skylten försöker jag pigga upp mig med att "så här långt har jag aldrig sprungit förut".
 
När det är 5km kvar till mål tänker jag "snart mål, bara 30min kvar. Det här måste jag klara". Men då, från ingenstans, ser jag en skylt som säger "Välkommen till Abborrbacken". Och från helt plan mark reser sig den brantaste backen jag någonsin skådat! Och det är nu helvetet börjar. Jag, och nästan alla andra löpare med mig, börjar gå uppför backen. Trycker på med händerna på låren för att orka uppför backen. Så börjar den plana ut lite, vi springer (går) tvärs över en väg så blir det lite brantare igen. Så planar den åter igen ut sig lite innan det börjar stiga. Börjar fundera om vi har kommit till Karins Backe, vet nämligen att det ska vara en backe till innan målet. Så helt plötsligt blir det nedförs, äntligen! Susar nerför backen och tackar mina ben för att dom håller, trots att dom är helt slut efter Abborrbacken. (Läste efteråt att den backen är 522m lång! En halv kilometer för böveln!! Högsta toppen ligger på 48 möh, så det är en stigning på ca 40m! Och lutningen är som mest 12%, vilket är rätt mycket.)
 
Jag har nu bara 4km kvar, men varenda muskel från magen och ner värker. Jag är inte bara trött i benen, jag har rent ont! Vartenda steg jag tar värker och jag vill bara fortsätta gå, bara gå tills jag är i mål. När till och med magmusklerna är trötta och gör ont, då vet man att man sprungit hårt och länge och att kroppen är slut. Men så intalar jag mig själv att "Fan Lotta, skärp dig! Börja spring nu, sluta gå. Du kommer vara så besviken på dig själv sen om du inte visste att du gett allt!" Så, benen börjar konstigt nog att lyda skallen och jag börjar åter igen springa. Eller springa var nog att ta i, men jag rör mig framåt i en springaktig stil som inte går så fort.
Vid 3km kvar till mål ser jag en kille som står och hejar på vid sidan av spåret, med en medalj kring halsen! Nu håller jag på bryta ihop och börja gråta, av total utmattning i kropp och knopp, smärta i nästan hela kroppen men även av insikten att jag faktiskt kommer klara det! Det är inte långt kvar nu, det är bara att kämpa vidare! Så jag trycker ner gråten i halsen, försöker ta några djupa andetag (som totalt misslyckas pga gråten i halsen) och kämpar vidare. Så kommer då Karins Backe, sista backen. Jag går uppför och tänker bara att snart, snart slipper jag det här hemska loppet, snart är det över. En nerförsbacke till där jag lyckas susa fram och nu är det inte långt kvar.
 
Helt plötsligt öppnar sig skogen och ett stort fält breder ut sig. Det tar några sekunder innan jag inser att det är upploppet, där framme är ju målet! Jag gräver fram den allra sista energin jag har och ökar tempot litegrann, man kan bara inte sniglar sig i mål. Upploppet känns oändligt långt men nu är det bara några meter kvar. Ett par meter innan mållinjen brister det och jag springer gråtandes över mållinjen.

 
Min första tanke var inte "vad bra jag är, jag har precis sprungit 30km i världens största terränglopp" utan snarare "äntligen är det här helvetesloppet över. Aldrig att jag någonsin mer kommer springa det här!"
Jag får min medalj, hänger den runt halsen och tittar länge på den mellan tårarna. Kan inte riktigt fatta att den är min! Jag tittar på den, kan inte slita ögonen från den, samtidigt som man sakta rör sig framåt i leden. Så ser jag mamma där vid sidan om, går fram och får en kram, vi gråter lite tillsammans, hon tar ett kort och sedan följer jag vidare med strömmen. Får mig en mugg med vatten, en halv banan och snor åt mig två kanelbullar. Tuggar i mig lite energi och kroppen återfår en gnutta liv.
Möter upp mamma och får på mig mina överdragskläder. Stretchar mina onda ben och sedan är jag redo för att ta en bild. Skenet bedrar lite, för jag ser visst alltid så pigg och fräsch ut då jag springer, även om jag känner mig som om jag just blivit uppkastad och nersläppt och sedan överkörd med en ångvält.
 
Haltar bort till bussarna som ska ta oss till tunnelbanan, hoppar på en vanlig linjebuss som står still mitt på gatan. Inget händer. Det är en grym trafikstockning och vi står stilla i kanske 30-40 minuter. Vi står och trängs, jag mår lite illa eftersom jag inte ätit något (förutom två små bullar och en halv banan) på 6h, tömt ut kroppen på all energi som finns och värmen från alla på bussen förstärker mitt illamående. Jag har ont i fötterna,  är öm i hela kroppen och är riktigt trött. Tillslut stiger några av så jag får sätta mig och vila. Så äntligen börjar bussen sakta att röra sig framåt och till vår glädje säger chauffören att han kommer att köra direkt till Ropsten utan stopp. Bytet till tunnelbanan går smärtfritt och så småningom är vi åter framme i Bromma. Promenaden hem gick inte fort, ljumsken värkte för varje steg och det var uppför hela vägen. Klockan var nog 20:45 innan vi hunnit hem, jag fått duscha och vi fick sätta oss för att äta middag. Det var så otroligt gott med köttgrytan som bjöds på, det var nog det bästa på hela dagen tror jag (bortsett från målgången såklart)! Kroppen återfår lite energi och jag börjar sakta komma till liv igen. Orkar inte ringa till någon för jag blir gråtfärdig bara av att tänka tillbaka på loppet. Blir några sms och sedan får resten vänta till morgondagen då jag har fått tillbaka lite kraft och energi.
 
Om jag ska sammanfatta loppet och känslorna i korthet så blir det nog såhär:
Första 10km gick lätt och jag undrade vars alla jobbiga backar var.
Var lika pigg fram till 15-16km, njöt av loppet. Först nu kom det lite brantare backar och jag började gå uppför dom.
Lite tröttare fram till 20-22km men det gick fortfarande hyfsat lätt att springa.
Mellan 20-25km blev det tyngre och tyngre, energin började avta och det blev jobbigare för varje kilometer.
Vid 25km började Abborrbacken, och det var nu det började bli riktigt jobbigt!
Vid 27km ville jag bara gråta, av utmattning och smärta. Jag höll på att ge upp, tänkte att nu går jag sista biten in till mål. Men jag bet ihop och samlade min sista energi till att ta mig i mål.
30km nåddes gråtande av lycka, tomhet och 
 
Direkt efter loppet och hela dagen efter kände jag att aldrig mer ett Lidingölopp! Skulle absolut kunna springa Lidingöhalvan, alltså 15km-loppet men inte hela igen. Men nu när man fått vila lite och fått smälta alla intryck så känner jag ändå att jag måste ge det ett försök till! Jag vet precis vad jag gjorde för fel och har man då chansen att göra om och göra rätt så måste jag ju nästan ta den!
Vad gjorde jag för fel då? Jag fick i mig på tok för lite energi! Inte innan loppet men under loppet. Den enda energin jag fick i mig var en mugg energidryck på 1-1,5dl vid varje vätskekontroll och det var 5 kontroller tror jag, en per 5km. Jag skulle ha druckit mer energidryck och ätit någon banan och bulle, speciellt vid 15 och 20km-kontrollerna. Kanske till och med haft egen energigelé med mig. Tror jag skulle ha fått en trevligare upplevelse av slutet på loppet om jag fått i mig mer under mitten på loppet.
 
Så bli inte förvånad om du ser mitt namn under en anmälan till 2015 års Lidingölopp!
 
 
30250m av välbehag, smärta, glädje, total utmattning, intryck på gott och ont, lycka, hatkänslor och eufori!

Första dagen

Idag jobbade jag mitt första skift på nya jobbet. Hade gruvat lite innan eftersom jag visste att vi skulle vara tre personal på två avdelningar och jag känner bara två av de boende. Hade hoppats få vara den som sprang emellan, men icke det. Jag jobbade själv. Och det gick hur bra som helst! Så det känns riktigt bra så här i efterhand!
 
Nu blir det till att vara ledig i tre dagar innan jag går på och jobbar hela helgen. Ska bli intressant och se vad man tycker om våra monsterpass efteråt. Så här innan man har jobbat känns det bra med långa pass och  mindre helger, men man vet ju inte vad man känner efteråt. Man kanske är så "mörbultat" på söndagkväll att man måste ta igen sig hela måndagen. Fast det tror jag inte.
 
Känns ändå bra med nyjobbet, var som i valet och kvalet om jag skulle söka tillbaka till gamla jobbet men det blev inte så i slutändan. Känns som att man kanske måste testa sina vingar lite, sluta vara feg. Tror inte alls att det blir dåligt det här eller att jag kommer vantrivas, är väl mer grejen att jag kommer sakna mina fina gamla arbetskollegor uppe på Fyrklövern/Tärnstigen.
 
Everything will be okey in the end. If it´s not okey, it´s not the end.

Dagen innan

Fredagen började extremt tidigt, steg upp 3:15 och en knapp timme senare for vi från Älvsbyn. Planet gick iväg strax efter 6 och vid 7:30 landade vi på Arlanda. Tog Arlanda express in till stan, parkerade väskorna i en box och sedan satte vi oss och åt frukost på centralstation.




Med frukost i magen begav vi oss ut till Lidingö för att hämta ut nummerlappen och kika i alla sponsortält. Fick lite goodiebag-grejer och handlade Lidingöloppskläder. Återvände sedan in till stan och hann strosa en snabbis på stan innan det var dags att möta upp Alice och sedan bar det av hem till dom i Bromma. Trevliga återseenden, middag och surr innan det var tack och godnatt.

Matbloggstoppen
RSS 2.0