Semester! 2:a veckan Del 2

Måndag morgon, dagen D. Vaknar upp till bra väder. Gör oss i ordning och packar ryggsäcken innan vi går över till huset mittemot där frukosten serveras. Äter så gott det går och gör oss var sin extra macka att ta med som matsäck. Mätta i magen styr vi kosan mot Skjeggedel med ett litet stopp för att handla mer förnödenheter. Väl framme i Skjeggedal får man betala 300 NOK för en liten parkeringsplats! Sjukt att saker och ting ska kosta så himla mycket hela tiden. Nåja, det var bara att betala, göra ett besök på huset och sedan var det bara att traska iväg.
 
På parkeringen, precis innan avfärd uppåt fjället.
 
Vi startade äventyret 9:15, solen sken och det var riktigt härligt väder! 10 minuter senare kändes det inte lika härligt, inte pga vädret eller så, utan på den obefintliga konditionen tillsammans med den värsta stigningen jag varit med om! Jag tror lutningen var närmare 70%, det var som att klättra i den brantaste jord- och stentrappan som finns! Det kanske inte låter speciellt mycket men första kilometern var på 300 höjdmeter och tog 50 minuter att ta sig uppför! Det blev många micropauser för min del kan jag lova! Jag som ändå är rätt envis var rädd att jag inte skulle fixa hela vandringen, det säger rätt mycket om den där första kilometern.
 
Halvdöd efter bara några 100m. Här kanske man ser litegrann av hur brant det faktiskt var!
 
Som tur var blev det lite lättare, det planade ut sig litegrann och solen försvann bakom molnen och höll sig gömd resten av vandringen. Riktigt toppenväder för vandring fick vi! Efter ca 1,5-2 km till så kom nästa brant. Nu var det mest sten och stenskravvel vi fick traska/klättra i. Och mitt däruppe på stenhögen så var det två grävmaskiner av olika slag som höll på gräva och greja, vad dom gjorde fick vi se när vi gick ner. Där och då var vi mest fascinerade över hur dom över huvudtaget tagit sig dit upp?!
Efter ungefär 1 km stigning och ytterligare ca 250 höjdmeter så planade terrängen ut. Äntligen! Här fick vi se mer sten, lite snö, smältvattensjöar och den första Räddningsstugan. Härifrån och framåt kunde vi traska på i ett rätt bra tempo då det mesta av stigningen var gjord.
 
I den andra branten, riktigt jobbigt.
 
 
Äntligen lite planare mark. Och snö!
 
Jag har aldrig varit en fjäll- eller vandringsmänniska eller naturälskare över huvudtaget, kanske för att man så sällan vistas där, men oj vad fjället är vackert! Just den här sträckan vi vandrade var det väl inte speciellt mycket växtligheter och blommor, men det växte saker och utsikten var så vacker bitvis! Skulle absolut kunna vandra i fler fjäll bara för utsiktens skull!
 
Ju närmare vi kom ju mer folk mötte vi. Många måste ha startat redan vid 7-tiden, vissa hade säkert tältat där uppe på fjället någonstans och var nu på väg ner. När vi hade vandrat i 4h och 15min var vi äntligen framme vid självaste Trolltunga! Jag blev faktiskt lite besviken först över själva tungan, den var ju så liten! På alla bilder man googlat fram så såg den så stor och mäktig ut. Men den där besvikelsen förvsann rätt fort då man såg utsikten och insåg hur högt upp vi faktiskt befann oss!
Innan vi tog steget ut på tungan så åt vi våran medhavda matsäck, vi behövde stärka våra kroppar med lite energi. Sedan fick först Stefan ställa sig i kö så jag kunde ta kort och när han var tillbaka så ställde jag mig i kö. När det nästan var min tur så kom Stefan till mig, han hade bett en kvinna fota oss! Kul att få bild på oss båda två! När vi var fotade så gick han upp och kvinnan fotade bara mig.
 
På klippan bredvid där man fotade. Man ser tungan sticka ut bakom mig.
 
Ganska högt upp. Och ganska vackert!
 
Självaste Trolltungan i all dess prakt! Tänk att sten och snö kan vara så vackert och hänförande!
 
Det var många som kröp ut och satte sig på kanten och dinglade med benen. Jag var en av dom som hade kunnat göra det, men med dom omständigheter som rådde då så avstod jag. Dessutom när man hunnit stå vid sidan om i en kvart och sett alla som satt sig längst ut så försvann liksom suget. Det är väldigt högt upp, Trolltunga! När man står på själva tungan så tänker man inte på hur högt det är, för den lutar som uppåt litegrann så man ser ju aldrog riktigt ner på samma sätt. Läskigt var det att titta på alla andra i alla fall, så jag är glad att jag avstod!
 
 
 
 
 
Ca 1h var vi där uppe vid Trolltunga innan vi började vandra tillbaka. Stefan fyllde en flaska med färskt glasklart fjällvatten som han smaskade på, själv vågade jag inte dricka det och fick nöja mig med vanligt kranvatten som var flera timmar gammalt. Vandringen gick bra på nervägen förutom sista 500m kanske. Jag var så himla trött vid det här laget att benen inte riktigt ville bära mig. Att gå uppför en brant är egentligen rätt enkelt, speciellt om man jämför det med att gå nerför en likadan brant! Det är lättare att trycka sig uppåt och klättra, än vad det är att försöka hasa sig neråt utan att falla framstupa. Men det gick bra och när vi kom ner till parkeringen igen var klockan 18:15. Prick 9 h tog det för oss att vandra upp och ner och fota där uppe. Vi var så stolta och så trötta! Vi hade fixat det! Nu längtade vi bara efter mat, en dusch och att krypa ihop i sängen bredvid varandra.
 
"Stigen" dit var uppmärkt med röda T målat på stenarna. Vid vissa ställen fanns dessa stenskapelser och visade vägen.

Vårruset 2017

Igår var det dags för årets upplaga av Vårruset i Luleå. Vi var två fulla bilar fyllda med glada flickor i alla åldrar. Det tillsammans med det underbara vädret gjorde det till en mycket trevlig försommarkväll!




Betade av dom 5km på drygt 44min, endast promenerande med tanke på min fortsatta bråkiga fot. Har funderat på att kanske uppsöka läkare och ev röntgen, men det får bli en annan gång i så fall.
Vädret var underbart, känns som att sommaren kom på en endaste gång! Picknicken var väl okej, saknade riktigt pålägg. Nu verkade det vara en vegetarisk picknickpåse, för det var bröd, sallad, hummus, frön, belvita-kex, fetaost, vitlöksost och proteinchokladpudding. En okej picknick men inte mer än så.


Första armbrytarträningen

I tisdags var det dags för min första armbrytarträning! Bröt konstant i typ en halvtimme, var lagom mör efter det. Hade dessutom trott på en helsikes träningsvärk, men jag har inte känt så mycket faktiskt.

Däremot har jag en del teknik att träna in, har en tendens att tappa handleden. Men det ska bli kul att se hur fort man kan utvecklas.


Även om jag inte fått så mycket träningsvärk av just armbrytningen (har däremot träningsvärk från veckans tre gympass) så känner jag av den på andra sätt. Som ett blåmärke på armbågen, "kläm"skador på händerna, ömma höftben och känselbortfall i ena armen! Låter kanske illa men det är sånna "skador"man ska ha efter att ha brytit arm!



Svenska Mästerskapen i Armbrytning 2017

Som ni vet så var vi i Ö-vik helgen som var. Varför vi var dit berättade jag nog aldrig, men det var så att Stefan och hans klubbkompisar skulle tävla i SM i armbrytning! Hur coolt är inte det?!


Torsdagen var det invägning, man väger alltså in sig i olika viktklasserna för att motståndet ska bli jämnare (precis som i brottning, styrkelyft och andra kraftsporter).
Fredagen var det dags för tävling, i vänster arm. Jag som bara varit och tittat på en tävling förut och som inte ens tänkt på att man kan tävla i armbrytning, man kan tro som utomstående att hur kul kan det vara att titta på armbrytning? Men jag kan lova er att det kan bli rätt så spännande ibland! Och stämningen med 240 brytare i samma sal! Det har varit riktigt kul att få vara med och se!

Fredagen var det som sagt vänster arm som gällde, höger arm körde dom på lördagen. Luleå-klubben tog hem två medaljer i vardera arm, två guld och två silver! Heja!
Stefan däremot är lite besviken över sin insats, men har man bara tränat aktivt i 1,5 månader innan tävling så går det inte alltid så bra. Men nu är det träning inför sommarens tävlingar och nästa års SM! Vem vet, kanske tävlar jag också då?!

Fick tips av självaste armbrytardrottningen, Heidi!

Lördag var även Heidi Andersson på plats, ni vet, Armbryterskan från Ensamheten. Hon var där med sin pappa för att ge alla som ville lite tips och trix om armbrytning. Stefan tvingade fram mig, så nu har jag brytit arm med Armbrytardrottningen! Det hela slutade även med att jag blev intervjuad av Ö-viks lokaltidning!


Det hela avslutades lördagkväll med bankett, middag och ännu mer armbrytning! Jag bröt ingenting, men Stefan bröt en hel del och klagade sen på armvärk! Men det är sånt man får ta!


Kompisträning

Jag och Sandra på jobbet har kommit på en bra grej. En gång i veckan ska vi träna ihop på morgonen! Jag är ju redan uppe varje morgon och tränar, men det blir extra kul med sällskap! Dessutom är Sandra glad över att vi är två så hon också tar sig upp någon morgon! Kul då man kan hjälpa varandra med motivationen! Först sa vi att varje fredagmorgon skulle vi träna. Men det har ändrats av olika anledningar, så nu är det bara en morgon i veckan, vilken som helst.

Första gången var en fredag, då for vi iväg och åkte rullskidor i ca 8km, riktigt härlig morgon, lite lagom kylig sådär!

Förra veckan skulle vi fara fredag, men då det regnade så sköt vi upp det till lördagen. Så lördagens träning blev att först cykla upp till Storkanis för att sedan gå med stavar upp. Och så samma visa på tillbakavägen. Nu vet jag äntligen vars Storkanis är!

Denna veckas morgonträning blev redan i tisdags då jag var upptagen igår morse. Så då tog vi våra stavar och traskade runt på Åsen. En vacker men kylig morgon må jag säga, för snapchat visade -1 och det var frostigt på gräsmattorna. I kind of like it!

Vi har inte hunnit bestämma vad kommande veckas träning ska bli, eller vilken dag ens. Men nåt kul blir det alltid!


Runners High

Alla löpare som har fått uppleva "Runners High" förstår vad jag känner när jag ser den här bilden. Och vad jag saknar. Känslan på just det där passet är nog den bästa löparkänslan jag någonsin haft! Det var på riktigt en "Runners High"-upplevelse!

Nu sitter jag här ett år senare och har inte kunnat springa sedan november förra året och har fortfarande löpförbud. Det suger! Men jag hoppas att jag ska kunna ta upp löpningen tills nästa sommar igen.

Tills vidare har jag både mina sommar- och vinterskidor. Vilken himla tur att jag fastnade så för rullskidorna, det ger nästan samma sköna känsla som att springa! Så nu hoppas jag på tidig vinter så jag får åka skidor på riktigt!


Harmoni

Det kan låta konstigt med tanke på att jag just brutit upp från ett nästan två år långt förhållande, men jag mår så himla bra just nu! Det liksom ligger ett lugn i hela kroppen. Jag vet inte om jag har känt såhär förr, men det är helt underbart! Det är som att allt i livet går min väg nu, som att det är min tid nu, min tid i livet.

 

 

Träningen är en stor del av detta! Jag älskar träningen mer än jag någonsin gjort och tycker att allt är kul! Kanske det beror på att den är helt kravlös nu när jag inte tränar inför lopp/tävling. Jag stiger upp mellan 6-7 nästan varje morgon och tränar, promenader, styrka, rullskidor eller yoga. Inte ens löpförbudet kan förstöra glädjen till träningen! Ibland tränar jag även ett pass efter jobbet, bara för att det är kul och för att få sällskap av någon vän. Allt flyter på så himla bra! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

 

 

Sen har jag äntligen tagit steget att säga upp mig från kommunen! Jag är nu en Sportringare på riktigt och det känns så himla bra! Vilket roligt och varierande jobb och jag har förärats världens bästa och roligaste kollegor! Redan efter första veckan på Sportringen så kände jag att jag absolut inte ville tillbaka till kommunen. Det är inget fel på det jobbet, men jag insåg nog aldrig hur less jag varit förän jag kom därifrån. Jag har ändå jobbat konstant i nästan 10 år varav drygt 4 som fast anställd. Och jag saknar det inte en sekund! Det känns som att jag gjort mitt där. Just nu känns det som att jag inte vill tillbaka till någon sorts vård, men det vet man ju aldrig i framtiden. Dessutom har jag den tryggheten att jag är utbildad undersköterska och vet att kommunen alltid söker efter utbildat folk. Jag är inte orolig. Just nu vill jag vara på sportaffärn och jag hoppas jag blir där länge!

 

 

Sen finns det andra faktorer i mitt liv nu som gör att jag mår så bra, men dom sparar vi till senare!


7 veckor

Nu är det mindre än 50 dagar kvar! Om 7 veckor är jag på en varm och helt outforskad ö! På en resa helt olik andra resor. Jag och mamma drar nämligen till Rhodos på en träningsresa! Hur kul och spännande ska inte det bli?!

Jag läste någonstans här i vintras att Coop ordnade en träningsresa, och var man medlem fick man billigare. Vi kollade lite på det och bokade snabbt! Och det gick fort så tog alla platser slut. Vi hade tur och kommer åka direkt från Luleå, men folk från hela Sverige kommer att vara med då det även går resor samma dag från bland annat Stockholm.

Fatta vad roligt det kommer bli!! Jag är i värsta bra träningsfasen just nu och kroppen mår super! Jag längtar efter träning och kroppen reagerar positivt! Jag är så taggad alltså!! Inte ens en dum fot kan stoppa mig! Inte eller två stycken! Denna sommaren går till historien som den roligaste träningssommaren ever! Jag är taggad!


Nya gymskor!

Har i sommar försökt hitta mig en ny sko att ha på gymmet. Har haft mitt andra par Lunarglide där men nu när jag är van att gå i en riktigt stabil sko så känns den mest som ett fladder. Sen så har den ju två år på nacken och ett antal mil och timmar i sig.

Sökte efter en sko som är hyfsat stabil, eller inte mjuk och sladdrig i alla fall, och dessutom ville jag inte ha så mycket dämpning i den. En sko man har på gymmet ska helst inte ha så mycket dämpning eller vara uppbyggd så mycket då det är lättare att trampa snett och vricka sig då man lyfter och böjer med vikter. Men samtidigt ville jag inte ha en riktigt gymsko, eller mark/böjarsko, för dom är ju helt platta och stela.

Men så min sista arbetsdag innan semestern kom det en lastpall med paket från Nike på jobbet. En massa snygga skor rymdes däri och bland annat denna skönhet! Den uppfyllde alla mina kriterier! Lite dämpad, ganska stadig, skön på foten och galet snygg!! Först idag invigde jag dom! Härliga grejer!

Nike Flex Experience RN 5


Blåsor

Jag har ett tråkigt problem. När jag åker rullskidor så får jag små skavsår och blåsor i händerna. Har länge kört med avklippta stickade vantar men i morse tänkte jag prova mina vanliga vinterhandskar. Det var då inte bra alls! Fick skavsår fastän jag tejpat händerna!

För tejpa händerna är ett måste numer, men man ser ju inte riktigt klok ut! Funderar på att testa byta strap och ta den jag köpte ny till vinterstavarna. Men frågan är ändå om jag måste ha någon annan typ av handske.

Högerhanden är värst, där behövs fyra tejpar. På vänstern räcker det med två för tillfället.

Någon rullskidåkare där ute som har något bra tips?!


Månadens träning

Har en app som heter TrainingGoal, den är perfekt att ha om man vill ha koll på hur mycket man tränar och vad man tränar. Med hur mycket menar jag alltså hur många pass man gör.

Förra året var jag med i en utmaning på Facebook där man skulle göra 100 träningspass innan midsommar. Det gick ju galant då man tränade inför klassikern. När den utmaningen var över tänkte jag att 250 pass på ett år kändes som en bra fortsatt utmaning. Det gick bra fram tills efter Lidingöloppet då foten pajade och lusten försvann. Men jag kämpade på och nådde precis 250 pass.

För det här året kunde jag ju inte vara sämre, målet är satt till 250 pass under hela 2016. Det har varit tufft hela vintern och våren. Jag har legat många pass efter och känt mig lite stressad. Men nu sen jag kunde börja åka rullskidor och dessutom haft tennisen så har Juli blivit min allra bästa träningsmånad, ever!

Ja, ni ser ju själva. Tack vare det fina vädret vi har haft senaste veckorna så har jag både kunnat och verkligen velat åka skidor på morgnarna. Annars har jag svårt för att orka stiga upp på morgonen för att träna, men nu när det har varit soligt och varmt redan vid 6:30 så har det inte varit några problem att ta sig ut. Jag har rent längtat upp och ut på morgonen! Och så tennisen som varit 3 kvällar i veckan i 3 veckor har varit sjukt kul! Så 35 pass fördelat på 25 dagar och 6 vilodagar är mer än bra!

Nu blickar jag fram mot ett lika bra och härligt augusti!

Efter gårdagens 23km tur! Trött, lycklig och blåsig i händerna.


Tennisskola

Under tre veckors tid, tre kvällar i veckan, har jag gått på tennisskola här på byn. Vi har haft otroligt tur med vädret, fint väder alla dagar utom igår då vi var tvungen avbryta efter 30min pga regn. Annars har det nog varit sol alla kvällar!

För 300:- totalt så har jag fått lära mig otroligt mycket! Från att i princip aldrig ha hållit i ett racket så går det ibland rätt så bra vissa stunder! Andra stunder är jag sämst och blir sur. Men det har varit så himla kul! Vi har varit ett riktigt bra gäng på upp till 10 pers som mest!

Nu gäller det att inte glömma bort allt utan att faktiskt försöka spela någon gång då och då. Har ett par kompisar jag kan bolla med!

För er som missat detta, det återkommer säkerligen nästa sommar igen! Då ska jag också vara med, igen!


En Svensk Klassiker

Idag kom det! Den där lilla pappersbiten och silverfärgade metallplutten som jag kämpat så hårt för!

Det är det som fått mig att träna i ur och skur. Det som fått mig att verkligen älska träning och rörelse, i alla dess former. Det som fått mig att testa på nya saker. Det som har givit mig så mycket. Det som har fått mig att må bra. Det som har visat mig att jag klarar av mer än jag tror. Det som har lärt mig att jag faktiskt kan. Det som har lärt mig att ta emot beröm. Det som har lärt mig att vara stolt över mig själv och att vara stolt över mina prestationer.

Beviset på just det, det kom idag.


Rullskidor är en grej!

Som jag skrev tidigare i vår så har jag varit sugen på ett par rullskidor. Vi pratade om det på jobbet och det pratades om att vi skulle beställa hem till butiken. Så en dag när chefen sitter vid datorn så säger hon: Vilka skidor ska du ha nu då? Jag håller på att beställa. Ja, då var det ju bara att välja ut ett par bra och fina skidor, jag menar när chefen säger det så måste man ju!

 

 
 

Skidorna anlände till jobbet den veckan vi var utomlands. Sen har dom fått stå tills efter Vätternrundan, ville inte riskera något så pass nära inpå loppet. Men förra torsdagen var det dags för premiär! Och så himla kul det är! Har hunnit åka rätt mycket under den här veckan som gått. Alla morgnar den här veckan utom onsdag har jag stigit upp lite tidigare för att hinna rulla! Igår steg jag upp redan 6:30 för att hinna med en lite längre tur, så 10km blev det på 49 minuter! Alltså, rullskidor är verkligen en grej!

 

 
 
 
 
 

Vätternrundan 2016

Strax före 3 ringde klockan. Var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka få i sig lite frukost. Havregrynsgröt och en mosad banan, en macka till. Jag har aldrig svårt att äta frukost och skulle lätt kunna äta två paltar om det vore så, men att sätta sig mitt i natten när man bara sovit några få timmar och försöka äta så mycket som möjligt, det klarar jag inte! Men det är bara att tvinga i sig det som går. Hopp i kläderna, fixa det sista och självklart är vi lite sena ute så det blir att stressa! Jag och Zara cyklar upp till starten medan mamma och pappa går. Väl framme så dividerar vi fram och tillbaka men väljer att ta av oss jackorna och bara cykla i cykeltröjan och armsleeves, det är rätt varmt ute, ca 15 grader tror jag, och det regnar inte. Dessutom lovade speakern uppehåll och vindstilla ner till Jönköping. Han upplyser även om att dom första 20 cyklisterna tagit sig i mål! Mamma och pappa anländer, vi äter en banan var och sedan är det dags. Vi får lyckosparkar och kramar och beger oss till startfållan. 04:32 går starten!
 
 
Innan start.
 
Planen vi hade var att cykla under 14 h. Vi hade räknat ut hur lång snittid vi hade i depåerna om vi höll ett visst tempo, och det var 13 minuter. Vi hade även planerat att göra korta stopp i alla depåer utom två, den näst första och näst sista tror jag det var. Stanna i varje depå var vi tvungna att göra då vi hade langningspaket, men det behövde inte bli mer än en minut, bara så pass att vi fick den grejen av Enervit som vi skulle ha. Kan ju säga att planen sprack i första depån! Men inte på det sättet man kan tro, utan till det bättre, eller snabbare åtminstone. Första depån, som ligger 47km från starten, blev ett snabbt stopp där vi bara tog vår Enervit och stack vidare. I andra depån, där vi egentligen inte skulle stanna alls, fyllde vi på flaskorna och åt lite banan innan vi drog vidare.
 
Någonstans här blev vi omcyklade av ett gäng cyklister som hejade på oss Älvsbybor, tråkigt då deras blåa kläder inte hade något klubbnamn på ryggarna så vi vet inte varifrån dom kom. Bara ett 20-tal meter efter dom passerat oss vurpar en av deras cyklister, liksom bara lägger sig ner och glider av vägen. Det blev kaos överallt men cyklisten hade då ställt sig upp och gått till cykeln då vi passerade. Tur ingen annan föll, för som dom höll sig över HELA vägen efter kompisens fall så hade det kunnat sluta illa! Trodde erfarna cyklister höll sig till ena sidan när dom måste stanna och vänta in någon, men se icket!
 
Hittills hade vi haft tur med vädret, lite mulet men inget regn. Ju närmare Jönköping vi kom ju blötare blev vägen, men inget direkt regn. Ett svagt duggregn som stegrade sig men som aldrig utvecklade sig till regn. Någon mil innan Jönköping funderade vi om vi skulle stanna och ta på oss jackorna, regnet var ju som på gång, men vi valde att avvakta och klä oss i Jönköping i stället. Skulle vi hinna bli så blöta så fick det bli så.
 
Till Jönköping kom vi oss, skyndade in och roffade åt oss lite mos och köttbullar. ZuperZnabbaZara åt på två sekunder och sprang sedan på toaletten medan jag åt lite saktare, pratade med bordsgrannen som tappat sina kompisar och tänkte bryta och gick sedan till Första Hjälpen-tältet för att klippa upp mina handskar mellan fingrarna då dom stasade och fick mina pekfingrar att likna prinskorvar, samt att jag tejpade om i handen för att slippa skav. Ut i duggregnet och till Zara som mixtrade med cykeln. Efter att ha kört i en liten grop blev hennes däck ännu lite vindare än det tidigare var, så det låg och tog på insidan av framgaffeln. Tur man är stark så man lyckades bända till det litegrann, för lite bättre blev det ett tag i alla fall. Sedan tog vi vår Enervit-langning och drog vidare. Jag hade räknat ut vad klockan skulle vara när vi lämnade Jönköping för att hålla oss till planen och vi låg ca 10 minuter före nu.
 
Moffar i oss köttbullar och mos i Jönköping.
 
Fortsatte vidare mot Fagerhult och allt kändes bra. Men, det började kännas tyngre och tyngre. Jag började må lite illa och det blev rätt jobbigt för mig. Jag hade nog dragit lite mer ner till Jönköping, men nu fick Zara börja dra mer och mer. Det var en pina att ta sig till Hjo där vi fick ett litet längre stopp igen, lasagne slevade vi i oss här. Kollar klockan och räknar tiden och berättar för Zara att vi absolut kommer ta oss i mål på sub14. Jasså tänkte hon, men nu satsar vi på sub13 istället! Här gör jag mitt enda toalettbesök på hela rundan, plåstrar om händerna igen och så beger vi oss. Armsleevsen åker av helt då det börjar vara rätt varmt ute. Vi fyller på med Enervit och cyklar vidare.
 
Illamåendet är bättre men inte bra. Börjar inse att jag ett par minuter efter att ha druckit börjar må mer illa, så när vi kommer till Karlsborg så häller jag ut all energidryck och fyller upp med vatten i stället. Enervitbarerna och geléerna funkar bra, men inte drycken, jag som aldrig har haft problem med det förut. Vidare vi far i alla fall.
 
När vi kommer till Boviken tar Zara av sig tightsen och jag känner att livet och energin börjar återvända, så härligt! Cyklar vidare och nu börjar det komma en massa backar innan vi har kommit upp till Hammarsundet och kan börja vända neråt mot Motala. Men även fast man vänder väderstreck och cyklar mot södern så pekar inte backarna neråt för det. Efter att ha kämpat och kämpat, varit irriterad och ropat fast Zara ett antal gånger för att hon drar iväg i backarna så tar det stopp. Bara för att jag några timmar tidigare tänkte på hur fantastiskt bra jag har tränat upp min kropp med tanke på min astma. Medan jag gick skola var jag tvungen ta bricanyl (luftrörsvidgande) inför varje idrottslektion till att nu aldrig behöva ta det vid träning utan bara vid sjukdom. Att träna upp sina lungor och kroppen så pass är helt fantastiskt. Men, pressar man kroppen tillräckligt mycket så funkar det inte alltid så bra som det har gjort. Luftrören drar ihop sig, och fort går det. Jag ropar fast Zara men hon säger bara Va?! Tårarna kommer och jag tar i allt jag kan och ropar en gång till. Precis då uppenbarar sig en parkeringsficka som vi stannar på, jag drar snabbt fram bricanylen och inhalerar. Tårarna strömmar och jag står en minut och andas, säger att vi måste ta det mycket lugnt nu och så fortsätter vi i sakta mak. Vi har ca 1 mil kvar till Medevi nu tror jag, tänker att vi cyklar försiktigt dit kan jag inhalera mer. Men det fortsätter vara uppför och fastän vi cyklar sakta så kniper det i luftrören, jag får verkligen anstränga mig för att andas lugna djupa andetag och inte stressa upp mig i onödan. När vi så kommer till Medevi känns det bättre, men jag inhalerar en dos ändå. Här ber jag Zara hämta skavsårsplåster då jag har känt av det ett tag nu medan jag tar av mig tightsen. Frågar om jag skrämde henne med astman och det gjorde jag så klart. Påpekar att vi får ta det lite lugnare uppför men att vi kan ösa på nerför. När vi är på väg ut ur depån, som är den sista innan mål, säger Zara en sak som faktiskt stämmer men som känns lite avig. Vi är väldigt osynkade i backarna. I dom små backarna hamnar jag efter och får ropa fast Zara, men när vi kommer till långa, sega backar så är det jag som drar iväg och Zara som hamnar efter. Men det vet jag, backar har aldrig varit min grej, varken vid cykling, löpning eller skidåkning.
Men i alla fall. Vi lämnar Medevi, båda med ett leende på läpparna (trots astmaanfallet) därför att vi inser att så länge det inte händer någonting så kommer vi cykla in i mål på 13 timmar! Ganska snart efter depån så svänger man av och vägen smalnar allt mer, sista biten innan man kommer ut på stora vägen känns smal som en cykelbana även fast det är en vanlig bilväg. Jag tar täten här, dels för att Zara har dragit i närmare 15 mil och dels för att jag känner mig superpigg och alert igen. Vi svischar därför om en massa folk! Fattar inte hur man kan slöcykla sista 2 milen, man är ju praktiskt taget i mål då, då vill man ju bränna på allt man har! Här hamnar vi i alla fall bakom en (eller det kan ha varit två små) klunga som håller ett ganska bra tempo. Vi väljer att hålla oss bakom dom, att cykla om kändes som att slösa en massa energi och vi skulle säkert ändå inte cykla så mycket fortare. Så vi ligger bakom dom en bra bit innan vi känner att nu jäklar får det vara nog! Så kommer vi så småningom ut på storvägen och vet att vi bara har några kilometer kvar nu. Pulsen och adrenalinet ökar, snart är vi i mål!
 
Vi cyklar så fort i vår glädjebubbla att vi kör ut fel i rondellen! Jag såg pilen men följde ändå efter Zara, för vi fäljde ändå efter nå cyklister. Efter kanske 100m känns det fel och vi vänder om, kommer tillbaka till en korsning där två funktionärer står, så får vi fråga vars vi ska åka för att komma till målet och blir dirigerade rätt. Kändes lite pissigt sådär kilometern innan mål, men vi kan inte ha tappat mer än ett par tre minuter. Så kommer så sista långa raksträckan in mot målet, den med ett par farthinder som man hoppar över då man håller vår fart! Även här blir jag irriterad över att folk inte tar i det sista dom har för att komma snabbt i mål, men alla är inte som jag tydligen. Vi rinner nerför sista backen ner mot Göta Kanal och hör pipen som vi vet klockar vår måltid. Vi klarade det! Vi svänger vänster och glider lugnt in mot målskylten, ler brett och spanar efter mor och far. Vi ser vad klockan är och räknar snabbt ut att vi grejade det hela på 12:45! GALET! Fotograferna pepprar och jag slänger upp ett segertecken! Så hör vi mamma och pappa! Nu är vi i mål på riktigt! Vi åker in under målskylten och får medaljen om halsen! Lycka!
 
Lycklig tjej som precis avslutat sin andra Svenska Klassiker!
 
Träffar mamma och pappa och får oss var sin ros. Kommer överens om att träffas vid kyrkan så vi går dit. Zara vill inte gå så långt för hon vill inte få skavsår som förra året, men jag säger att vi ska ju bara gå till kyrkan. Går förbi så vi får hämta ut vår segermat också. Träffar dom vid kyrkan och lämnar över vår mat i deras våld och ber dom hämta ut diplomen, så får vi cykla hem och duscha. När vi ska trampa iväg ylar Zara till. Hon höll på ramla, men så säger hon att så kul ska vi inte ha att vi ramlar det sista vi gör, dessutom efter målgången. Det är svårt att få igång cykeln eftersom vi båda ha lite tung växel i plus att vi står på en kullerstengata som dessutom råkas vara en uppförsbacke. Jag börjar trampa på och så ylar Zara igen följt av ett kraschljud. Zara ramlade! Just det hon sagt att hon inte skulle göra! Inte så kul heller då hela växelspaken böjs och hon inte kan växla längre. Nåja, tur det hände efter mål och inte före. Så cyklar vi i alla fall hemåt.
 
Två lyckliga sjöcyklare!
 
Hemma hos oss är Lasse och Kristina som sovit ett tag efter deras målgång några timmar tidigare, även dom har gjort ett kanonlopp! Vi surrar och jämför loppet, mamma och pappa kommer hem och jag har ont i skruttan. Förra året smörjde jag mig nertill i alla depåer. Denna gång endast innan start och i Hjo, vilket såklart blev alldeles för lite. Tar mig slutligen in i duschen och får tvätta bort all saltig svett från kroppen och skit ur ansiktet som suttit där sen 11 timmar tillbaka eller så. Är rätt så mör i benen och går lite bredbent. Men vad gör det när man gjort sitt livs lopp! Jag har verkligen Zara att tacka för det! Hade inte hon varit där och dragit mig runt större delen av sjön så hade jag inte klarat det under 13h. Men jag hade förmodligen inte heller fått något astmaanfall, så det beskyller jag henne för också. Men på ett bra sätt förstås!
 
Årets sista medalj, men även den mest efterlängtade.
 
Därmed var årets Vätternrunda, årets Klassiker och årets sista lopp gjort! Jag tackar ödmjukast för all pepp och alla grattishälsningar från alla olika håll, det värmer och betyder massor! Nu ska jag satsa på att bli bra i foten och bara träna det jag känner för! Sist jag gjorde det var... Tja.. För tre år sen! Tänk vilken resa jag gjort! Allt detta började med att jag och Elli anmälde oss till Tjejmilen 2013. Tre år senare står jag här med inte en, utan två Svenska Klassiker och en fantastisk halvmara i bagaget! Hade inte foten satt stopp för mig hade jag även haft ett maraton i ryggen, men det hoppas jag att jag får uppleva ett annat år!

Kvällen innan

Då har man krupit ner under täcket. Om drygt 4h ringer klockan och om ganska prick 6h går starten. Som vanligt är jag helt kolugn, inte en nerv på spänn. Har förlikat mig med att det kommer bli en blöt runda i år och att regnstället kommer att vara mer på än av.

Dagen har spenderats på stan, shoppat litegrann och provat mängder med kläder! Har köpt något wild n' crazy men det får ni se en annan dag! Var förbi mässområdet en sväng och var med i en tävling, så nu hoppas jag på en vinst så jag får en gratis startplats till Vasaloppets vintervecka 2017! Har kollat in Pappas Pärlors kreationer och fått massa inspo!


Däcken på cykeln är pumpade, startnummerlappen sitter på cykeln och såklart även årets klistermärke. Slangar och pump är packade, även medicin, rumpsalva och lite extra energi. Hjälmen är pimpad och nummerlappen har fått säkerhetsnålar på sig. Det enda som saknas nu är en någorlunda utvilad Lotta (hur man då ska lyckas med det på 4h) och att starten ska gå. Sedan är det bara att trampa på och hoppas på det bästa.
Lasse och Kristina har vi precis sparkat iväg och önskat lycka till! Vi räknar med att dom hunnit äta köttbullar i Jönköping och cyklat vidare då vi startar.

Om någon vill följa vår resa runt den lilla pölen så kan man antingen gå in på Vätternrundans hemsida och söka fram oss, då ska man kunna se mellantider där. Eller så skickar man V 21738 i ett sms till 72456. Glöm inte mellanslaget mellan bokstaven V och startnumret. Tjänsten kostar 30:-

Nu önskar jag godnatt och så får ni önska mig lycka till! Ses om 300km!

Snart dags för sista etappen

Igår efter jobbet började vi rulla dom 106 milen ner till Motala. Några kaffe- och korvstopp senare anlände vi till Motala 7:30. Vår husvärd visade runt i lägenheten, garaget och önskade oss lycka till! Vi packade in cyklar i garaget och övrigt i lägenheten, sedan la vi oss och skulle försöka sova. Vissa sov som stockar medan vissa sov sådär.


Vi klev i alla fall upp 12 och åt frukost och begav oss sedan bort till start/mål/mässområdet. Det första vi gjorde var att springa till Ändringstältet för att få den lilla klisterlappen man sätter på cykeln. Dom har tydligen slutat med dom men hade tryckt upp en begränsad upplaga. Och självklart vill man ha ett litet skrytmärke att visa upp på cykeln! Sedan hämtade vi ut nummerlapparna och så snurrade vi 10 varv inne i Stadiumtältet.
Slutligen möt Lasse och Kristina upp, så efter dom fått allt dom behövde så gick vi och åt middag tillsammans. Så himla gott! Själv högg man in på en högrevsburgare med strips och massa aioli!


Nu har vi ätit lite godis, diskuterat hur vi ska lägga upp cyklingen, kollat olika väderappar och ber till vädergudarna att det inte ska bli spöregn! Duggregn är okej men inte mer än så.

Jag vann!

När man anmäler sig till bland annat Vasaloppet och Vätternrundan så får man hem tidningar som har knytning till loppet, i detta fall Vasalöparen och Cykla. I tidningen Cykla finns det alltid en tävling där man ska svara på några frågor och maila in svaren. Om ni kommer ihåg så vann jag faktiskt en massa produkter från Enervit förra året! Och nu har det hänt igen! Jag har vunnit ett langningspaket för Vätternrundan! Vad är oddsen liksom?! Så glad! Nu slipper jag köpa och dra med mig en massa som tar plats, nu räcker det med att ha med slang, pump och tråkiga nödvändigheter.


Det är ju dessutom värt 550:-! Inte illa pinkat!

Man måste ju tävla för att kunna vinna!
Än en gång, stort tack till tidningen Cykla, Vätternrundan och Enervit!

Hermelinen

Idag kom äntligen dagen jag väntat på sen i början på april. Hade bokat en tid hos en fysioterapeut som specialiserat sig inom fotproblem, så tänkte att här kanske man verkligen får rätt hjälp. Har bara hört posotivt om Hermelinen så det kändes rätt tryggt ändå.
 
 
 
 
Jag fick börja med att berätta vad jag hade för problem och hur jag fick dom. Sedan tittade han på fötterna när jag stod, börje på knäna och gick, som jag fått göra så många gånger förut. Och han konstatera det alla andra kostaterat, att jag pronerar. Men enligt honom så pronerar 999 av 1000, att det är människans normala sätt att gå. Sen är det väl olika från person till person hur mycket man känner av det och hur mycket problem man får av det.
Efter det fick jag sätta mig på britsen och han undersökte fötterna. Han klämde på dom, vred och vände och petade litegrann. Så upptäckte han att min onda/besvärliga vänsterfot är betydligt mer rörlig än vad min högra är. Han kunde vrida både in och ut foten mer på vänster än på höger. Och när jag satt avslappnat så vek vänsterfoten sig mer inåt än den högra. Dessutom kände han ledbanden på utsidan av fotleden mycket lättare på höger än på vänster. Så problemen kommer kanske delvis från att min vänsterfot är mer slapp än högerfoten, plus då att jag över belastat den. För han märkte klart och tydligt att plantar fasciian (senan som går mitt under foten och som jag har mest ont i) är irriterad och svullen.
 
Hur ska detta då behandlas? För det första så ska jag genomgå en stötvågsbehandling i ca 5 veckor, fick första behandlingen idag och ska tillbaka på tisdag för nästa behandling. Sen går jag på semester så då går det 2 veckor till nästa besök. För det andra så ska jag göra lite sjukgymnastik varje kväll, närmare bestämt 3 olika övningar. Den första är då man har en handduk på golvet och man försöker knöla in den under foten med hjälp av tårna. Jag ska göra detta i ca 3 min, och gärna arbeta hårt så jag nästan får kramp. Övning två så ska jag ha foten stilla i golvet och lyfta upp hålfoten, det är svårare än vad det låter. För man ska inte använda tårna som det lätt blir att man gör, utan bara lyfta hålfoten rakt upp. Sista övningen blir att rulla med en taggboll under foten. Totalt ska det ta ca 5 minuter att göra allt. Lätt som en plätt då man ser TV varenda kväll!
För det tredje ska jag ha foten tejpad. I hur många veckor vet jag inte, men det får jag väl fråga han nästa gång. Han visade en tejpning som enbart är under foten, tack och lov! Han sa att det finns flera olika sätt att tejpa foten på, vilket sätt jag gjorde på spelade inte så stor roll bara den var tejpad. För skulle jag tejpa som jag haft tejpat förut så skulle jag ha haft tejp på foten och benet och det blir inte snygga solränder då man är utomlands!
För det fjärdje och sista så måste jag ringa BOTen och säga att jag inte är nöjd med sulorna och hoppas att dom kan göra om dom. Och får jag inte dom så dom blir bra så kan fysioterapeuten göra nya sulor åt mig. Men jag vågar inte ens tänka på vad dom kan kosta. Känns nog hemskt att jag har sulor för 1600:- som jag får ont i fötterna av. Så ska försöka komma ihåg att ringa imorgon och prata med BOTen.
 
Så nu hoppas jag verkligen på detta och att det ska ge med sig. För jag vill ju kunna springa i sommar! Om så bara 5km, men det är alltid något! Berättade för honom som det var att jag ska cykla VR om en månad och om jag fick det. Så tänkte han en stund innan han frågade om jag hade cykelskor. Jo, det har jag, svarade jag. Ja, då var det fritt fram att cykla! Puh!

Cykla i grupp

I torsdags var det premiärtur för Nybyns CK och vi var hela 11st som cyklade! Riktigt kul! Nybörjare som gamla rävar. Vi delade upp oss därefter också och cyklade nästan 40km.


Vi tränade klungcykling, två olika modeller. Första halvan cyklade vi på ett led och testade dra och växla. Inte växla som i att cykla tungt eller lätt utan växla som i att ändra cyklist som drar. Andra halvan testade vi att ligga två led tätt bredvid varandra. Det sättet är mer socialt och bättre om man är många cyklister som cyklar i samma klunga, annars har det en tendens att bli jojo-cykling längst bak.

Imorgon är det dags igen. Jag har dragit ihop mina cykelpolare då jag inte kan vara med på torsdagens klubbcykling. Dom snabba pojkarna ska också cykla, så det blir nog så att vi följs åt till Vistträsk, så cyklar vi hem medan dom cyklar vidare. Alltid kul att cykla i grupp!

Tidigare inlägg
Matbloggstoppen
RSS 2.0