En Svensk Klassiker

Idag kom det! Den där lilla pappersbiten och silverfärgade metallplutten som jag kämpat så hårt för!

Det är det som fått mig att träna i ur och skur. Det som fått mig att verkligen älska träning och rörelse, i alla dess former. Det som fått mig att testa på nya saker. Det som har givit mig så mycket. Det som har fått mig att må bra. Det som har visat mig att jag klarar av mer än jag tror. Det som har lärt mig att jag faktiskt kan. Det som har lärt mig att ta emot beröm. Det som har lärt mig att vara stolt över mig själv och att vara stolt över mina prestationer.

Beviset på just det, det kom idag.


Vätternrundan 2016

Strax före 3 ringde klockan. Var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka få i sig lite frukost. Havregrynsgröt och en mosad banan, en macka till. Jag har aldrig svårt att äta frukost och skulle lätt kunna äta två paltar om det vore så, men att sätta sig mitt i natten när man bara sovit några få timmar och försöka äta så mycket som möjligt, det klarar jag inte! Men det är bara att tvinga i sig det som går. Hopp i kläderna, fixa det sista och självklart är vi lite sena ute så det blir att stressa! Jag och Zara cyklar upp till starten medan mamma och pappa går. Väl framme så dividerar vi fram och tillbaka men väljer att ta av oss jackorna och bara cykla i cykeltröjan och armsleeves, det är rätt varmt ute, ca 15 grader tror jag, och det regnar inte. Dessutom lovade speakern uppehåll och vindstilla ner till Jönköping. Han upplyser även om att dom första 20 cyklisterna tagit sig i mål! Mamma och pappa anländer, vi äter en banan var och sedan är det dags. Vi får lyckosparkar och kramar och beger oss till startfållan. 04:32 går starten!
 
 
Innan start.
 
Planen vi hade var att cykla under 14 h. Vi hade räknat ut hur lång snittid vi hade i depåerna om vi höll ett visst tempo, och det var 13 minuter. Vi hade även planerat att göra korta stopp i alla depåer utom två, den näst första och näst sista tror jag det var. Stanna i varje depå var vi tvungna att göra då vi hade langningspaket, men det behövde inte bli mer än en minut, bara så pass att vi fick den grejen av Enervit som vi skulle ha. Kan ju säga att planen sprack i första depån! Men inte på det sättet man kan tro, utan till det bättre, eller snabbare åtminstone. Första depån, som ligger 47km från starten, blev ett snabbt stopp där vi bara tog vår Enervit och stack vidare. I andra depån, där vi egentligen inte skulle stanna alls, fyllde vi på flaskorna och åt lite banan innan vi drog vidare.
 
Någonstans här blev vi omcyklade av ett gäng cyklister som hejade på oss Älvsbybor, tråkigt då deras blåa kläder inte hade något klubbnamn på ryggarna så vi vet inte varifrån dom kom. Bara ett 20-tal meter efter dom passerat oss vurpar en av deras cyklister, liksom bara lägger sig ner och glider av vägen. Det blev kaos överallt men cyklisten hade då ställt sig upp och gått till cykeln då vi passerade. Tur ingen annan föll, för som dom höll sig över HELA vägen efter kompisens fall så hade det kunnat sluta illa! Trodde erfarna cyklister höll sig till ena sidan när dom måste stanna och vänta in någon, men se icket!
 
Hittills hade vi haft tur med vädret, lite mulet men inget regn. Ju närmare Jönköping vi kom ju blötare blev vägen, men inget direkt regn. Ett svagt duggregn som stegrade sig men som aldrig utvecklade sig till regn. Någon mil innan Jönköping funderade vi om vi skulle stanna och ta på oss jackorna, regnet var ju som på gång, men vi valde att avvakta och klä oss i Jönköping i stället. Skulle vi hinna bli så blöta så fick det bli så.
 
Till Jönköping kom vi oss, skyndade in och roffade åt oss lite mos och köttbullar. ZuperZnabbaZara åt på två sekunder och sprang sedan på toaletten medan jag åt lite saktare, pratade med bordsgrannen som tappat sina kompisar och tänkte bryta och gick sedan till Första Hjälpen-tältet för att klippa upp mina handskar mellan fingrarna då dom stasade och fick mina pekfingrar att likna prinskorvar, samt att jag tejpade om i handen för att slippa skav. Ut i duggregnet och till Zara som mixtrade med cykeln. Efter att ha kört i en liten grop blev hennes däck ännu lite vindare än det tidigare var, så det låg och tog på insidan av framgaffeln. Tur man är stark så man lyckades bända till det litegrann, för lite bättre blev det ett tag i alla fall. Sedan tog vi vår Enervit-langning och drog vidare. Jag hade räknat ut vad klockan skulle vara när vi lämnade Jönköping för att hålla oss till planen och vi låg ca 10 minuter före nu.
 
Moffar i oss köttbullar och mos i Jönköping.
 
Fortsatte vidare mot Fagerhult och allt kändes bra. Men, det började kännas tyngre och tyngre. Jag började må lite illa och det blev rätt jobbigt för mig. Jag hade nog dragit lite mer ner till Jönköping, men nu fick Zara börja dra mer och mer. Det var en pina att ta sig till Hjo där vi fick ett litet längre stopp igen, lasagne slevade vi i oss här. Kollar klockan och räknar tiden och berättar för Zara att vi absolut kommer ta oss i mål på sub14. Jasså tänkte hon, men nu satsar vi på sub13 istället! Här gör jag mitt enda toalettbesök på hela rundan, plåstrar om händerna igen och så beger vi oss. Armsleevsen åker av helt då det börjar vara rätt varmt ute. Vi fyller på med Enervit och cyklar vidare.
 
Illamåendet är bättre men inte bra. Börjar inse att jag ett par minuter efter att ha druckit börjar må mer illa, så när vi kommer till Karlsborg så häller jag ut all energidryck och fyller upp med vatten i stället. Enervitbarerna och geléerna funkar bra, men inte drycken, jag som aldrig har haft problem med det förut. Vidare vi far i alla fall.
 
När vi kommer till Boviken tar Zara av sig tightsen och jag känner att livet och energin börjar återvända, så härligt! Cyklar vidare och nu börjar det komma en massa backar innan vi har kommit upp till Hammarsundet och kan börja vända neråt mot Motala. Men även fast man vänder väderstreck och cyklar mot södern så pekar inte backarna neråt för det. Efter att ha kämpat och kämpat, varit irriterad och ropat fast Zara ett antal gånger för att hon drar iväg i backarna så tar det stopp. Bara för att jag några timmar tidigare tänkte på hur fantastiskt bra jag har tränat upp min kropp med tanke på min astma. Medan jag gick skola var jag tvungen ta bricanyl (luftrörsvidgande) inför varje idrottslektion till att nu aldrig behöva ta det vid träning utan bara vid sjukdom. Att träna upp sina lungor och kroppen så pass är helt fantastiskt. Men, pressar man kroppen tillräckligt mycket så funkar det inte alltid så bra som det har gjort. Luftrören drar ihop sig, och fort går det. Jag ropar fast Zara men hon säger bara Va?! Tårarna kommer och jag tar i allt jag kan och ropar en gång till. Precis då uppenbarar sig en parkeringsficka som vi stannar på, jag drar snabbt fram bricanylen och inhalerar. Tårarna strömmar och jag står en minut och andas, säger att vi måste ta det mycket lugnt nu och så fortsätter vi i sakta mak. Vi har ca 1 mil kvar till Medevi nu tror jag, tänker att vi cyklar försiktigt dit kan jag inhalera mer. Men det fortsätter vara uppför och fastän vi cyklar sakta så kniper det i luftrören, jag får verkligen anstränga mig för att andas lugna djupa andetag och inte stressa upp mig i onödan. När vi så kommer till Medevi känns det bättre, men jag inhalerar en dos ändå. Här ber jag Zara hämta skavsårsplåster då jag har känt av det ett tag nu medan jag tar av mig tightsen. Frågar om jag skrämde henne med astman och det gjorde jag så klart. Påpekar att vi får ta det lite lugnare uppför men att vi kan ösa på nerför. När vi är på väg ut ur depån, som är den sista innan mål, säger Zara en sak som faktiskt stämmer men som känns lite avig. Vi är väldigt osynkade i backarna. I dom små backarna hamnar jag efter och får ropa fast Zara, men när vi kommer till långa, sega backar så är det jag som drar iväg och Zara som hamnar efter. Men det vet jag, backar har aldrig varit min grej, varken vid cykling, löpning eller skidåkning.
Men i alla fall. Vi lämnar Medevi, båda med ett leende på läpparna (trots astmaanfallet) därför att vi inser att så länge det inte händer någonting så kommer vi cykla in i mål på 13 timmar! Ganska snart efter depån så svänger man av och vägen smalnar allt mer, sista biten innan man kommer ut på stora vägen känns smal som en cykelbana även fast det är en vanlig bilväg. Jag tar täten här, dels för att Zara har dragit i närmare 15 mil och dels för att jag känner mig superpigg och alert igen. Vi svischar därför om en massa folk! Fattar inte hur man kan slöcykla sista 2 milen, man är ju praktiskt taget i mål då, då vill man ju bränna på allt man har! Här hamnar vi i alla fall bakom en (eller det kan ha varit två små) klunga som håller ett ganska bra tempo. Vi väljer att hålla oss bakom dom, att cykla om kändes som att slösa en massa energi och vi skulle säkert ändå inte cykla så mycket fortare. Så vi ligger bakom dom en bra bit innan vi känner att nu jäklar får det vara nog! Så kommer vi så småningom ut på storvägen och vet att vi bara har några kilometer kvar nu. Pulsen och adrenalinet ökar, snart är vi i mål!
 
Vi cyklar så fort i vår glädjebubbla att vi kör ut fel i rondellen! Jag såg pilen men följde ändå efter Zara, för vi fäljde ändå efter nå cyklister. Efter kanske 100m känns det fel och vi vänder om, kommer tillbaka till en korsning där två funktionärer står, så får vi fråga vars vi ska åka för att komma till målet och blir dirigerade rätt. Kändes lite pissigt sådär kilometern innan mål, men vi kan inte ha tappat mer än ett par tre minuter. Så kommer så sista långa raksträckan in mot målet, den med ett par farthinder som man hoppar över då man håller vår fart! Även här blir jag irriterad över att folk inte tar i det sista dom har för att komma snabbt i mål, men alla är inte som jag tydligen. Vi rinner nerför sista backen ner mot Göta Kanal och hör pipen som vi vet klockar vår måltid. Vi klarade det! Vi svänger vänster och glider lugnt in mot målskylten, ler brett och spanar efter mor och far. Vi ser vad klockan är och räknar snabbt ut att vi grejade det hela på 12:45! GALET! Fotograferna pepprar och jag slänger upp ett segertecken! Så hör vi mamma och pappa! Nu är vi i mål på riktigt! Vi åker in under målskylten och får medaljen om halsen! Lycka!
 
Lycklig tjej som precis avslutat sin andra Svenska Klassiker!
 
Träffar mamma och pappa och får oss var sin ros. Kommer överens om att träffas vid kyrkan så vi går dit. Zara vill inte gå så långt för hon vill inte få skavsår som förra året, men jag säger att vi ska ju bara gå till kyrkan. Går förbi så vi får hämta ut vår segermat också. Träffar dom vid kyrkan och lämnar över vår mat i deras våld och ber dom hämta ut diplomen, så får vi cykla hem och duscha. När vi ska trampa iväg ylar Zara till. Hon höll på ramla, men så säger hon att så kul ska vi inte ha att vi ramlar det sista vi gör, dessutom efter målgången. Det är svårt att få igång cykeln eftersom vi båda ha lite tung växel i plus att vi står på en kullerstengata som dessutom råkas vara en uppförsbacke. Jag börjar trampa på och så ylar Zara igen följt av ett kraschljud. Zara ramlade! Just det hon sagt att hon inte skulle göra! Inte så kul heller då hela växelspaken böjs och hon inte kan växla längre. Nåja, tur det hände efter mål och inte före. Så cyklar vi i alla fall hemåt.
 
Två lyckliga sjöcyklare!
 
Hemma hos oss är Lasse och Kristina som sovit ett tag efter deras målgång några timmar tidigare, även dom har gjort ett kanonlopp! Vi surrar och jämför loppet, mamma och pappa kommer hem och jag har ont i skruttan. Förra året smörjde jag mig nertill i alla depåer. Denna gång endast innan start och i Hjo, vilket såklart blev alldeles för lite. Tar mig slutligen in i duschen och får tvätta bort all saltig svett från kroppen och skit ur ansiktet som suttit där sen 11 timmar tillbaka eller så. Är rätt så mör i benen och går lite bredbent. Men vad gör det när man gjort sitt livs lopp! Jag har verkligen Zara att tacka för det! Hade inte hon varit där och dragit mig runt större delen av sjön så hade jag inte klarat det under 13h. Men jag hade förmodligen inte heller fått något astmaanfall, så det beskyller jag henne för också. Men på ett bra sätt förstås!
 
Årets sista medalj, men även den mest efterlängtade.
 
Därmed var årets Vätternrunda, årets Klassiker och årets sista lopp gjort! Jag tackar ödmjukast för all pepp och alla grattishälsningar från alla olika håll, det värmer och betyder massor! Nu ska jag satsa på att bli bra i foten och bara träna det jag känner för! Sist jag gjorde det var... Tja.. För tre år sen! Tänk vilken resa jag gjort! Allt detta började med att jag och Elli anmälde oss till Tjejmilen 2013. Tre år senare står jag här med inte en, utan två Svenska Klassiker och en fantastisk halvmara i bagaget! Hade inte foten satt stopp för mig hade jag även haft ett maraton i ryggen, men det hoppas jag att jag får uppleva ett annat år!

Kvällen innan

Då har man krupit ner under täcket. Om drygt 4h ringer klockan och om ganska prick 6h går starten. Som vanligt är jag helt kolugn, inte en nerv på spänn. Har förlikat mig med att det kommer bli en blöt runda i år och att regnstället kommer att vara mer på än av.

Dagen har spenderats på stan, shoppat litegrann och provat mängder med kläder! Har köpt något wild n' crazy men det får ni se en annan dag! Var förbi mässområdet en sväng och var med i en tävling, så nu hoppas jag på en vinst så jag får en gratis startplats till Vasaloppets vintervecka 2017! Har kollat in Pappas Pärlors kreationer och fått massa inspo!


Däcken på cykeln är pumpade, startnummerlappen sitter på cykeln och såklart även årets klistermärke. Slangar och pump är packade, även medicin, rumpsalva och lite extra energi. Hjälmen är pimpad och nummerlappen har fått säkerhetsnålar på sig. Det enda som saknas nu är en någorlunda utvilad Lotta (hur man då ska lyckas med det på 4h) och att starten ska gå. Sedan är det bara att trampa på och hoppas på det bästa.
Lasse och Kristina har vi precis sparkat iväg och önskat lycka till! Vi räknar med att dom hunnit äta köttbullar i Jönköping och cyklat vidare då vi startar.

Om någon vill följa vår resa runt den lilla pölen så kan man antingen gå in på Vätternrundans hemsida och söka fram oss, då ska man kunna se mellantider där. Eller så skickar man V 21738 i ett sms till 72456. Glöm inte mellanslaget mellan bokstaven V och startnumret. Tjänsten kostar 30:-

Nu önskar jag godnatt och så får ni önska mig lycka till! Ses om 300km!

Snart dags för sista etappen

Igår efter jobbet började vi rulla dom 106 milen ner till Motala. Några kaffe- och korvstopp senare anlände vi till Motala 7:30. Vår husvärd visade runt i lägenheten, garaget och önskade oss lycka till! Vi packade in cyklar i garaget och övrigt i lägenheten, sedan la vi oss och skulle försöka sova. Vissa sov som stockar medan vissa sov sådär.


Vi klev i alla fall upp 12 och åt frukost och begav oss sedan bort till start/mål/mässområdet. Det första vi gjorde var att springa till Ändringstältet för att få den lilla klisterlappen man sätter på cykeln. Dom har tydligen slutat med dom men hade tryckt upp en begränsad upplaga. Och självklart vill man ha ett litet skrytmärke att visa upp på cykeln! Sedan hämtade vi ut nummerlapparna och så snurrade vi 10 varv inne i Stadiumtältet.
Slutligen möt Lasse och Kristina upp, så efter dom fått allt dom behövde så gick vi och åt middag tillsammans. Så himla gott! Själv högg man in på en högrevsburgare med strips och massa aioli!


Nu har vi ätit lite godis, diskuterat hur vi ska lägga upp cyklingen, kollat olika väderappar och ber till vädergudarna att det inte ska bli spöregn! Duggregn är okej men inte mer än så.

Aprilväder

Det finns bra cykelväder och mindre bra cykelväder. För en VR-cyklare spelar det inte någon roll vad väder det är, man måste ändå ut och göra sina pass. Och idag var det ett av dom två sämsta cykelväder man kan få. Det sämsta måste nog vara spöregn. Och det näst sämsta, som vi hade idag, var snöblandat regn. Lägg till ganska kraftig blåst och endast +2 grader. Men 32km lyckades jag skrapa ihop ändå.

15:30 möttes jag, Kristina och Maggi upp utanför Kristina. Broarna runt fick bli dagens etapp då vi räknade med medvind på vägen hem. Hade vi cyklat åt Piteå eller Luleå/Boden/Brännberg-hållet hade vi haft antingen motvind eller sidovind hem. Men nästa gång kanske. Cyklade i alla fall den långa Broarna Runt, lämnade av Kristina och sen cyklade jag och Maggi hemåt. Följde henne till Altuna/Övrabyn där jag vände hem och hon fick fortsätta mot Nystrand.

Synd man inte ser all smuts. Men man kan skönja i pannan och på mössan.

Kan tala om att vi hade sand och skitigt vägvatten överallt på oss! Kläder, cykel, ansikte, i kläder. Allt var skitigt och sandigt! Så det fick bli en cykeldusch då man kom hem. Hade hoppats det skulle finnas en vattenslang ute men icket. Så det var bara att ta isär cykeln och duscha den i omgångar. Så fick jag duscha av mig själv sist.

Mössan är skitig trots att den gömts under hjälmen.


Tur man har stor dusch!...

32km till handlingarna och har nu bara drygt 930km kvar...

Vasaloppet 2016

Klockan ringde tidigt, typ 3:30. Bara masa sig upp och börja göra i ordning sig, käka frukost och packa in oss i bilen. Jag försökte sova/vila allt jag kunde den 13 mil långa sträckan till Sälen, allt för att samla kraft och ork inför dagen. Sista kilometrarna ringlade vi på i bilkö i några km/h. Ganska häftigt att bara se en massa röda billyktor så långt ögat når i bäcksvart mörker!
 
När vi äntligen kom fram och fick parkera skyndade jag och Zara oss till närmsta bajamaja. Jag kände mig nog så bubblig i magen och var rädd jag skulle åka på magsjuka, men det visade sig bara vara en massa luft! Puh! Sedan skyndade vi oss tillbaka till bilen för att byta skor, ta våra grejor och börja gå mot startområdet. Väl framme så var våra startgrupper så gott som fyllda redan, så jag och Johan hamnade nästan längst bak i vårt startled (9) medan Zara hade knappt 10m bak till stängslet i sista startledet. Johan ville sätta sina grejer nära kanten, men jag sa att vi skulle hålla oss mer mot mitten eftersom spåren smalnar av inför backen, då vill man inte stå utan spår och måsta tränga sig in mellan alla åkare. 6:45 låg skidorna på plats och Johan valde då att ställa sig i närmsta bajamaja-kö, där han stod i 1h och fick brådis in till startfållan.

Lagt skidorna på plats.



I bajamaja-kön. Johan försöker se cool ut. Fast egentligen var han bara nödig!

Själv kunde jag i lugn och ro stå och käka min andra frukost, kall spagetti och köttfärssås, surra med Zara och fixa det sista med kläderna. 7:45 gick vi in till startfållan, knäppte på oss skidorna och ringde facetime till mamma och flickorna och sa hej och dom önskade lycka till. Sedan vart det bråttom! Johan sprang iväg med överdragskläderna, sprang iväg med en jacka och innan vi hade fått på oss stavarna,handskar och startat alla tekniska prylar så gick starten!
 
40 min kvar till start.

Både jag och Johan trodde vi hade lite tid på oss, vi stod ju ändå näst sist och trodde vi skulle hinna ordna till alla saker men icket! 5-10 sekunder efter startskottet gått så började vårt startled röra på sig! Bara att hänga på! Och vad häftigt att bara höra en massa susande av tusentals skidor som glider fram i snön! Ungefär samma upplevelse som på Vätternrundan, att höra suset från 10-tals cyklister som cyklar om en i en stor klunga. Utöver ljudet av skidor och stavar i snön så var det rätt tyst, det var inte så många som pratade med varandra dom första 100 metrarna. När vi sen kom fram till början av Backen, ni vet backen med stort B som alla Vasaloppsåkare pratar om, då blev det mer livat av folk som pratade. Och jag blev faktiskt förvånad över hur "fort" det ändå gick att ta sig upp. Det tog kanske 45 min eller så, vilket är snabbare än förra året. Nu kunde man nästan hela tiden ta ett litet steg upp, förra året tog man två steg upp och sen stod man stilla länge innan man kunde ta ett steg till. I slutet av backen tappade jag bort Johan i folkvimlet så nu var det bara att åka och tänka på sig själv.
 
När man kommit uppför hela backen, som jag tror är ca 2km lång och 300 höjdmeter står Swix och delar ut stavar till alla dom som fått sina avbrutna. Och jag kan lova att det inte bara är en! Sedan är det smyguppför en bit innan man kan börja åka skidor på riktigt. Eller, åka på riktigt var att ta i. Man fick åka så gott det gick ,för ska jag berätta en sak. Förra året på Öppet Spår hade vi ett av dom värsta vädrena under öppet spårs historia. Det var snöstorm och inte ett spår i sikte. Jag har varit så positiv till årets Vasaloppsväder, för Yr har visat bra väder i en hel veckas tid och sen så kan man ju inte få mycket sämre väder än vad vi hade förra året. Nu hade vi inte sämre väder än i fjol, men det var inte långt ifrån. Det snöade och fanns inga spår kvar. Dom "spår" som fanns drog vi upp själva och dom var allt ifrån 1cm smala till 50 cm breda! Försök diagonalåka med benen brett isär så ska ni se hur lätt det är. Så det var bara att staka på.
 
Min taktik detta år var att åka på så snabbt  som möjligt utan att ta ut mig för hårt samt att vara snabb och effektiv i kontrollerna. Jag åkte i mitt tempo och tyckte själv jag höll det uppe rätt bra. I kontrollerna försökte jag vara snabb med att tugga och dricka snabbt och inte stå still, hela tiden röra mig sakta framåt. Klockan hade jag inte koll på alls, första gången jag såg en klocka var i Hökberg.
 
Till första kontrollen, Smågan, tog det 1,5h. Och mellan Smågan och MÅngsbodarna hände nå knäppt med mina bindningar. Jag har en bindning med dubbla hakar, så pjäxan sitter fast på två ställen. I det andra fästet sitter det en form av fjäder och i denna började det samlas snö och is. Fick stanna två gånger mellan dessa kontroller för att peta bort isen och även i Mångsbodarna. Sen hände det aldrig igen?! Mysko. Väl i Mångsbodarna mötte jag pappa som langade Bullens! Så gott med något salt! Tryckte i mig två korvar samtidigt som jag fick veta att Johan bara var 5-10 min framför mig. Det gav mig lite sprutt i baken så jag satte fart igen.
 
Halvvägs mellan Risberg och Evertsberg så åkte jag plötsligt om Johan, han var i spåret brevid mig och hade han inte varit det hade jag nog missat honom. Vi hejade och han ropade åt mig att ge gärnet! Så jag satte fart igen och längtade till Evertsberg, jag skulle få mer varmkorv där av pappa! Väl där så spanade mitt varmkorvsöga som en hök, vars tusan är han?! Men så stod han där vi sågs förra året, men mestadels skymd bakom en bod, så höll ju på missa han. Slafsade i mig två varmkorvar till och så iväg. Efter allt uppför så skulle det äntligen bli lite utförsåkning!
 
Jag åkte på i mitt tempo, gled utav bara tusan och tackar åter igen Vasasvahn för det fina glidet! Åkte om en massa folk nerförs och på rakorna där man kunde staka, så bra glid hade jag! Uppför var det lite sämre med fästet, ibland hade jag fäste, ibland inte. Men tacka vet jag glid! Minuterna, timmarna och kilometrarna gick. I huvudet spelade jag upp melodifestivallåtarna och då främst en låt (och alltid bara refrängerna), nämligen Bada Nakna. Kan ni tänka er att i 9 mil spela upp Bada Nakna i huvudet, gång på gång, och inte bli less?! Och tur var väl det, för annars har jag väl varit tokig innan dagen varit slut.
 
Oxberg kom och for och jag började mer och mer tänka på hur jag låg till. Hur länge hade jag hållt på? Hur många hade gått i mål och hur många hade jag bakom mig? Jag började fantisera om en tid runt 10h och hur härligt det skulle vara. När jag så kom till Hökberg hittade jag en klocka uppsatt precis då man åkte ut ur kontrollen. Den visade på 15:45, kvart i fyra alltså. Nu hade jag bara 2 mil kvar. En tid under 10h blev helt plötsligt så rimligt. Jag hade lite drygt 2h på mig att åka 2 mil, det torde vara helt möjligt! Här fick jag ny energi i och med det och jag gasade på. Och precis när jag lämnat Hökberg slutade det att snöa! Nu var det verkligen bara jag mot tiden, vädret var bra igen även om spåren var förfärliga.
 
I Eldris tryckte jag i mig den sista energin och sökte en klocka, och visst satt det en där vid utfarten från kontrollen. Den visade att jag hade åkt näst sista milen på under en timme och jag hade nu nästan 1,5h till godo för dom sista 9km. Jag visste att jag skulle klara att ta mig i mål på under 10h och redan där och då kom första glädjetåren! Jag försökte verkligen ta i allt jag hade, jag vill spurta i mål! Man borde tycka att dom sista 9km ska vara dom lättaste, men psykiskt sett är dom tyngst. Även fast man börjar vara trött, slut och less så är det inte det som är det jobbigaste. Det är vetskapen om att man snart är i mål. Och i huvudet är det ju faktiskt så. Har man lagt 81km bakom sig så är 9km en piss i havet. Men 9km är ändå i det närmaste en mil och en mil är ändå en mil. En mil är rätt långt och det tär rätt mycket på en. Trots att man vet att det är en ganska bra bit kvar så förväntar man sig ändå att målet ska vara bara runt nästa krök. Men så är det ju inte. Runt nästa krök finns det bara en skylt som meddelar att man fortfarande har 7km kvar till målet, 5km kvar osv. Man tror att man ska vara framme på 10 min men det är inte så. Det känns som man tar i och spurtar för ingenting. Men så helt plötsligt kommer 90 graders kurvan, den kurvan som viker av från det vanliga elljusspåret och visar att om du svänger åt det här hållet så är du snart i mål i ditt lopp, vilket det än må vara. Nu börjar man se lite folk, man ser hallen där man senare ska få duscha och byta om, man ser åkare som kommer gåendes nyduschade och man hör folk som hejar. Då börjar man titta upp och leta efter klocktornet. Man ser tillslut tornet och vet att nu, nu ska jag strax lägga i slutspurten. Man åker över den lilla knixen, man börjar se lite publik och sen börjar den långa rakan mot mål. Jag tar i det jag kan, men fastnar bakom en gubbe som åker precis lite för sakta, men jag kan inte byta spår för att det är folk i vägen. Jag försöker njuta ändå fastän jag vill ta i så musklerna skriker. En 10-20 meter innan målet hör jag Johan vråla till, där står han och pappa och hejar och några sekunder senare åker jag med uppsträckta armar och med ett lende på läpparna under målportalen med det kända "I fäders spår för framtids segrar".

I måååååål!!
 
Jag viker ihop mig, tappar andan av glädjegråten som tränger upp, släpper en tår och säger till mig själv att jag vann! När jag återfått andan börjar jag söka efter pappa och Johan mer ser dom inte. Så ringer Johan och ber mig komma framåt, förbi målgången där dom står och väntar. Jag är spänd och förväntansfull, vad fick jag för tid?! Under 10h, men med hur mycket? Träffar dom, får grattis- och hurrarop och svaret. Tiden blev 9:27:19! Jag grejade det! Jag åkte under 9,5h och slog förra årets tid med lite drygt 2h! Jag är så lycklig och glad!
 
En osynlig segerbiceps!

Fick veta att Zara fortfarande var på benen och åkte på bra och att Johan bröt i Evertsberg. Nu skulle jag försöka ta mig till duscharna och bli människa igen. Insåg helt plötsligt hur ont jag hade i trampdunorna under fötterna, jag hade svårt att gå (som dom flesta andra) och stapplade mig vidare. Fick Ormsalva och en drickmjölk. Lämnade ifrån mig skidorna och stapplade mot bussen. Satte mig bredvid en karl och pratade. Han var från Göteborg och det var hans första Vasalopp, han höll också på med klassikern. Vi klagade över vädret och de obefintliga spåren, om våra onda kroppar och hur Vätternrundan skulle bli. Vi tackade för oss och hoppade av för att leta reda på våra väskor. Stapplade mot omklädningen och duscharna. Det var så skönt att äntligen få duscha, höra något annat än Bada Nakna. Ringde Christian och mamma på väg därifrån. Tillbaka till världen utanför så gick vi till restaurangtältet medan vi väntade på att Zara skulle duscha. Äntligen fick jag min medalj och liten var den inte heller! Pappa hade slagit på stort för min och Zaras del, Johan fick vackert nöja sig med en liten.

Segerkyssen!

Jag och Johan pratade om loppet och hur det var, Kenrick kom förbi och sa hej innan dom skulle åka hem och vi tittade på målskärmen. Medan jag åkte hade jag en uppfattning om att jag nog skulle hamna på en placering mellan 10000-12000. Kollade upp det och blev glatt överraskad att jag var snabbare än så, hamnade totalt sett på en 9802-plats! Mer nöjd än så här går det knappt att bli! Så slutligen var Zara klar, vi möttes upp och gick till bilen. Försökte sen hitta ett öppet matställe. Vi hittade en liten pizzeria som inte var överbelamrad och beställde pizza. Så jäkla gott det var med lite mat i magen! Bortsett från vasaloppsbullar, lite varmkorv och energigeleer hade vi inte ätit mat på ca 14h! Så en pizza satt där den skulle! Lyckliga och trötta åkte vi hem till stugan.
 
Och ska jag berätta en hemlighet?! Dagen efter hade jag och Zara inte värst mycket träningsvärk medan Johan knappt kunde gå! Och dagen efter det var det inte ens värre! Tre dagar efter att ha åkt Vasaloppet var träningsvärken borta! Och förra året kunde vi knappt öppna bildörren och än värre kliva ur.
 
Ett långt, kanske lite osammanhängande inlägg, men nu äntligen är det på print! Endast 79 dagar kvar till Vätternrundan nu och jag har redan avverkat två pass på trainern! Nu kör vi igen!

Dagarna innan Vasaloppet

Efter två veckors dvala är det kanske dags för en liten Vasaloppsuppdatering. Håll i er, för här kommer del 1!
 
Fredagen innebar ingenting annat än att sitta i en bil och käka lite godis. 12h tog det oss att färdas lite drygt 80 mil med någon omväg och felkörning som får stå för chauffören. Hann smaka en av GBs nya glassar, Magnum med jordnötssmak. Fick inget toppbetyg av mig. Pappa och Johan käkade massa semlor och lunch intogs på Max i Ö-vik. Var framme i stugan vid 22-tiden och då var det bara att snabbt laga lite sen middag i form av spagetti och köttfärssås innan vi la oss för att sova.
 
Lördagen vaknade vi upp till en lite illamående Zara, men vi viftade bort det som nervositet, vi har ju varit med förr. Men hon försökte förklara att det inte bara var nervositet, det var något annat också. Men vi drog i alla fall iväg till Mora, lämnade in skidorna på vallning (där en bekant åt oss lyckades hitta och valla just våra skidor, förstod att det var vi och hörde av sig, vad är oddsen liksom?!) och gick till målområdet för att visa Johan hur det såg ut. Tittade när några ur Öppet Spår 9km kom i mål och sa tufft att där ska vi minsann åka imorgon! Så gick vi sedan vidare mot mässhallen.
 
Där under ska vi åka i morgon!
 
Där kollade vi in de olika utställarna, tävlade, åt minibullar, fick gratisprylar, hämtade ut nummerlapp och så shoppade jag lös i Stadiums tält! Sedan var det dags för lunch och medan vi smaskade och åt så lasagnen stack ut ur öronen på oss så petade Zara mest i maten och mådde inte bra. Det bestämdes att Johan skulle skjutsa tillbaka Zara till stugan så skulle jag och pappa roa oss i Mora tills Johan skulle komma tillbaka för att hämta oss och skidorna. Ett litet tagt efter lunchen fick vi veta att Alva spydde hemma hos mamma och senare att Zara sket som en galning. Vad är det med magsjuka och Vasaloppet för vår del?! Förra året hade alla ungarna magsjuka veckan vi åkte ner men vi klarade ju oss lyckligtvis. Nu hade både barn och Zara åkt på magsjuka och vi delar bil, stuga och toa med henne! Men jag intalade mig att jag inte blir sjuk och så var det med det.
 
Gustav Vasa fick sig en liten krans under dagen!
 
Pappa fick en kyss av kranskullan efter väl genomförd tävling hos DHL.
 
Jag och pappa kollade in mässområdet lite mer, besökte Vasaloppsmuseet, försökte inkassera pappas vinst i Preems tävling #tackförskjutsen utan större framgång och fikade på Waynes Coffee. Sedan mötte Johan upp oss, vi gick ett snabbt varv och så hämtade vi ut skidorna och vinkade glatt åt vår glada och skäggiga vallakompis.
 
Fika på Waynes Coffee och fixade så han kunde följa oss via sms under morgondagen.
 
En bit av Vasaloppsmuseet.
 
Tillbaka i stugan lagade vi middag, spagetti carbonara, packade och gjorde i ordning allt inför morgondagen. Laddade sen upp med godis och Melodifestivalen. Sedan var det tack och godnatt och hoppas att ingen mer skulle få magsjuka.
 
Fixade med nummerlapp, märkning av skidor och packade.

Seedad

Jag lyckades! Tjoho! Trots busväder så var jag envis och sista 2km tog jag i extra hårt! Och tack vare det så lyckades jag seeda upp mig till startled 9 på Vasaloppet! Det var dock med minsta möjliga marginal, men vad spelar det för roll?!



Min tid på Andörjan var 3:34:12 och man skulle ha åkt på max 3:35:00 för att seeda upp sig till startled 9. 48 sekunder tillgodo med andra ord! Men det räckte och det är huvudsaken. Så nu får brorsan sällskap i startled 9. Zara däremot får klara sig "själv" där bak i 10:an, tråkigt men sant..

Andörjan 2016

Idag var det dags för årets andra seedningslopp, fast första där jag faktiskt gick in för att försöka seeda mig! För en månad sen åkte jag Renrajden i Luleå, men valde den kortare distansen pga foten och får därmed inte räkna det resultatet för seedning. Men idag var det dags för alla 40km som krävs för att seeda sig!

Blev väckt av ett sms från mamma strax efter 7 där hon skrev: Stackare, vilket väder. Jag kunde ju bara gissa men när jag lite senare klev upp var vädret bra. 30 minuter senare var det inte det. Flashbacks från förra årets Öppet Spår då vi hade riktigt busväder i princip hela loppet igenom. Tur jag inte skulle åka 90km idag då!

Började med att ladda upp ordentligt, makaroner och köttfärssås till frukost! Blev hämtad av mamma och pappa och på Kanis mötte vi upp Anna och Lars. Jag och Anna hämtade ut nummerlapparna och for sen och testa skidorna. Noll fäste. Försökte valla på från en gul burkvalla som Östen tipsade om. Blev totalt två varv för mig, men det räckte knappt för första uppförslutet så var fästet borta.


Så idag var en kamp. Att ha bra glid är bra, men att i spåret ha noll fäste och för bra fäste i snömodden utanför spåret är ingen hit. Så i varje uppförsbacke fick man kliva ur spåret, traska upp på styltor och sedan kliva in i spåret och sakta staka sig framåt för att få snön att lossna. När jag kom in till Kanis för första varvningen så frågade mamma hur fästet var, röt tillbaka nåt om att jag för tusan inte ides valla på skidorna, för vad skulle det hjälpa? Så jag kämpade mig vidare, stakade och stakade. Strax efter varvningen insåg jag att dåligt humör inte hjälper mig runt. Så jag bet ihop och försökte tagga till! Inför sista varvet började mage och armar vara trötta, staka ÄR jobbigt, speciellt då man hållt på i drygt 2 timmar redan. Men med lite jävlar anamma och en stor dos envishet så spurtade jag sista 2km om nästan 4 stycken! Den där fjärde nästan var typ 1 sekund före mig i mål.


Precis då jag gått i mål började hela kroppen skaka av utmattning, jag fick min plakett och höll nästan på bryta ihop. Ett par klassiska äntligen-i-mål-tårar trängde fram mellan flämtningarna och sen gick skakningarna över. Jag klarade det! Ännu en gång! Och jag slapp möta väggen, det var nästan det bästa!


Gick in till sekretariatet och frågade om tiden, 3:34:12! Trodde inte riktigt att det var sant, bara 10 minuter långsammare än förra året! Och då hade jag tränat så mycket bättre, var i bra form och hade fina spår och bra fäste! Nu har jag tränat mycket mindre, är inte i så bra form och hade inget fäste! Tänk om jag hade haft fäste idag, hur mycket snabbare har jag kunnat åka då?!


Har suttit och räknat och tänkt tillbaka. Förra året åkte jag första två varven på 1:05 vardera och sista landade på 1:14. I år har jag hållt i princip samma marginaler. Första två varven på 1:08 och sista på 1:18. Så i snitt har jag åkt ungefär 3 minuter långsammare per varv  jämfört med förra året. Det är inte mycket! 3 minuter på 13km, tänk vad tid jag kunnat ta in om jag haft lite fäste! Men men, nu är det bara hålla tummarna att tiden räcker till för att seeda upp sig ett startled. Pappa pratade om att vinnaren åkte på 1:45 typ, och förra året var segertiden på 1:39. Och jag blev omåkt av eliten mycket senare i år än förra året. Och med tanke på det så finns det en liten chans att seeda upp sig! Men jag vågar inte hoppas på nåt. Bara vänta till tisdag eller onsdag får vi se.

Inställt lopp

I helgen la Engelbrektsloppet ut på sin Facebooksida att dom eventuellt måste ställa in loppet pga snöbrist. Dom skulle ha möte söndagkväll och skulle komma med besked efter det. När så sändagkväll kom så uppdaterade jag Facebook frenetiskt och efter kl 20 på kvällen så kom uppdateringen. Dom skulle ha nytt möte ikväll och bestämma då. Men redan igår (måndag) mitt på dagen så kom beskedet. Engelbrektsloppet och övriga lopp den helgen blir inställda. Man kan inte rå över vädret och med både plusgrader och regn klarar dom inte av att göra fungerande spår, trots att helgen lovar minusgrader. Ett riktigt tråkigt besked och under hela gårdagen var jag rätt ledsen över det.
Våra flygbiljetter som vi bokat är icke ombokningsbara men jag får inte med mig någon på en Stockholmsweekend heller, så det blir till att slänga drygt 2000:- i sjön. Riktigt supertrist. Men jag får trösta mig med lite mindre hektisk skidåkning här hemma med pojkvännen i stället. Alltid något, huh?!
Men som mamma har sagt tidigare, det är väl på förlust man ska leva. Jag får hoppas jag får tag i en Vasaloppsplats för några kronor under vad det egentligen kostar.
 

Anmälde mig till Andörjan igår sådär lite i argen, så nästa söndag blir det seedningslopp på 40km här på Kanis. Enda tråkiga där är att varken Johan eller Zara kan åka då dom har annat för sig, men jag har mina trognaste supportrar där i form av föräldrarna! Det är guld värt! Så nu är det bara att samla många träningsmil dom här sista knappa 4 veckorna. Sedan är det cykel för hela slanten som gäller och konstigt nog längtar jag faktiskt litegrann till det! Men när jag väl är där så känner jag förmodligen inte så. Men det känns skönt att jag för tillfället kan längta efter en ordentlig cykeltur ute i ett vårknoppande Norrbotten!

Engelbrektsloppet

För drygt två veckor sen frågade jag Anna om hon skulle åka Engelbrektsloppet. Jag vet sen tidigare att Lars hade anmält sig och nu hade även Anna bestämt sig för att åka. Så slänger hon bara ur sig att jag får följa med dom om jag vill. Då började tankarna snurra och ett litet frö gro.

Jag sa redan i somras att jag skulle vilja åka Engelbrektsloppet, bara för att verkligen ha gjort alla klassikerloppen. Man kan nämligen välja om man vill åka Vasaloppet eller Engelbrektsloppet i sin klassiker. Dom allra flesta väljer Vasaloppet, dom har trots allt 15800 startplatser för själva Vasaloppet och Öppet spår har totalt 18000 startplatser vilket blir nästan 34000! Engelbrektsloppet är något mindre, både till antalet deltagare och spårlängd. Man åker "bara" 60 km, visserligen lite mer kuperat än Vasaloppet, men 30km mindre är rätt mycket. Detta till trots är det endast ca 2500 som tar sig an denna utmaning! Tänk ändå att ett så pass litet lopp får räknas in i En Svensk Klassiker! Då man ser till hur stora alla dom andra fyra loppen är!

Men för att fortsätta berätta om det lilla fröet. Tankarna snurrade och jag blev mer och mer säker på min sak. Så förra måndagen skickade jag ett sms till Anna och sa att jag mer än gärna hakade på dom ner till Norberg! Så i söndags träffades vi och bokade klart allt! Så nu har vi alla tre var sin startplats, vi har bokat flyg ner och hem igen, vi har hyrbil klart och boendet är fixat! Och vi ska hinna med att resa ner, åka loppet och resa hem på mindre än 48h! Det ni! Det kallar jag snabba puckar!

Ska bli riktigt roligt och spännande! Kanske mest spännande att se om våra skidor och stavar överlever flygtransporterna! Men vi ska försöka hitta något sorts rör vi kan stoppa in dom i. Sen ska det bli kul med loppet också förstås. Skönt att slippa samma trängsel som på Vasaloppet. Spännande att se hur spåren blir.


Såg på deras Facebooksida att dom måste dra om spåret pga snöbrist. Det kommer bli fler varv vad jag fattat (man åker annars 2 varv på en 30km bana) och dom garanterar åtminstone 52km spår. Jag håller nästan tummarna för att det inte blir fullt 60 km, då kommer jag känna mig mindre nervös. Jag har åkt så makalöst lite denna säsong att 5-8km mindre gör det betydligt säkrare för mig att orka i mål inom utsatt tid. Och dessutom blir det mindre belastning på foten som ännu bråkar med mig. Men blir det ändå 60km så hoppas jag att jag ska fixa det på dom 8h man har på sig. Man får stanna så lite som möjligt, hålla sig i rörelse även i depåerna och käka bullar och blåbärssoppa i farten liksom! Det ska nog gå bra det!

Så på söndag nästa vecka smäller det! Jag ställer in Alla Hjärtans Dag i år och åker skidor 90 mil hemifrån i stället!

Wish me luck!

Vätternrundan 2016

Yes!! Kl 19 satt jag redo och kunde skicka in min anmälningskod. Knappt en timme senare fick jag mail om att jag och Zara fått en plats! Tjohoo!!


226 dagar kvar!


Lidingöloppet 2015

Så var äntligen dagen här, äntligen skulle jag få springa världens tuffaste terränglopp igen! Som jag både längtat och fasat!
Började med en ordentlig frukost kl 8. Sedan bytte vi om till löparkläder, packade klart ryggsäcken och så begav vi oss ut mot Lidingö. När vi kom till Ropsten så blev både jag och mamma förvånade över hur "lite" folk det var. Förra året stod vi i en enorm kö för att få hoppa på bussen, det var folk som köade inne på tunnelbanestationen. I år var det ingen kö alls, vi fick vänta 1 minut innan vi kunde hoppa på bussen.
Väl ute på Lidingövallen kryllade det av folk, var det verkligen så mycket folk förra året? Ställde oss i toakön och sedan gick vi till restaurangtältet för att köpa lunch. Efter att ha köat länge så var det vår tur och jag och Zara tog var sin kycklingpasta, som smakade absolut ingenting. Tur dom hade parmesanost så man fick lite smak. När vi precis ätit klart kom Elli och anslöt sig till oss, samtidigt gick Zara på toa. Elli hann stå i kö och äta klart och Zara var ändå inte tillbaka. Så vi sökte oss bort mot toaletterna och där stod hon i världens längsta kö, den var lika lång som en stor fotbollsplan är bred! Tur hon stod långt fram, så vi behövde inte vänta så länge. Sedan började vi gå till Koltorps gärde, starten.
 
Det var nu bara en timme kvar till jag skulle starta och jag började bli stressad. Vi är alltid i så god tid att vi missbedömmer tiden och så får man ändå stressa i slutändan. Pinknödig till tusen men tänkte gå på toa vid starten. Där var det ju också en enorm kö, så jag tog en pappersnäsduk av mamma och sprang in i skogen. Och jag kan ju tala om att jag inte var ensam som kissade där, det var karlar och kvinnor till höger och vänster. Tur man inte är blyg, för det var bara hitta en liten buske, dra ner byxorna och kissa "för öppen dörr". En liter senare (eller liknande) gick jag tillbaka, då var Zara tvungen iväg en gång till, så hon gick också upp i skogen. Elli som hade en timme kvar till start ställde sig i toakön.
Nu var det bara att skynda sig och ta på sig nummerlapp, tidtagningschip, fixa med flipbelt, telefon, energi och hörlurar. Tillslut var jag färdig, fick lyckokramar och sparkar av mamma, Zara och Elli, önskade dom lycka till och så skyndade jag mig till startlinjen. Uppvärmningen var i full gång så jag hakade på. Ca fem minuter senare gick starten och jag med några tusen andra rusade iväg!
 
 
Minuten innan start.
 
Även här kände jag att fy vad mycket folk det är, var det verkligen så här mycket folk förra året?! Det var mer trångt i starten och mer trögstartat. Man fick trängas en massa och första 1,3km tog 1 minut längre än förra året. Man fick gå en del för man kunde inte tränga sig förbi och det gick så sakta, och det kändes tråkigt. När det lättade lite på trycket lyckades jag springa om i ledet och hamnade lite längre fram. Nästa år MÅSTE jag vara tidig i starten så jag slipper trängas längst bak. Känns bättre om man startar långt fram och blir omsprungen av några än att man ska behöva bli arg för att man inte kommer sig framåt. Första kilometrarna kändes backigare än förra året men det kändes bra. Vid 7,5 km passerade vi Lidingövallen och mamma stod och hejade på mig! Fick lite ny energi av publiken och sprang vidare och tänkte lite extra på hållningen.
Vid 10km kändes det lite tungt i benen men det gick över efter ett litet tag.
 
Jag i grå tröja och svarta tights som är rosa längst ner.
 
Passagen vid Lidingövallen vid ca 7,5 km.
 
I mitt lila flipbelt rymde jag telefonen, 2 energiliquids (som tittar ut med gul kork), 5 krampförebyggande tabletter och min astmainhalator.
 
Hade löparklockan på mig för att kunna ha lite koll på snittempo och totala tiden. Hade velat fram och tillbaka innan om jag skulle ha den eller inte, kände att den kunde både vara en hjälp för att hålla tempot men även att den kunde bli ett stressmoment då jag kollade klockan hela tiden. Tack och lov blev den en otrolig hjälp för mig sista biten!
Efter ett par kilometer hade jag ett snittempo på 6:35 men kom som lägst ner på 6:25. Tänkte att även om jag saktade ner lite, vilket man automatiskt gör ju tröttare man blir och när sista två backarna kommer, så borde jag kunna hålla mig under 6:53, vilket var min snittid förra året.
 
Innan vi for ner till Stockholm hade jag haft lite problem med mitt högra underben, vaden eller benhinnan, så fysioterapeuten på jobbet hade kollat och trodde det berodde på pronation, så hon tejpade mig. Hade även haft känningar under knäna på sista löpargruppen så hon visade hur jag kunde tejpa om jag kände att jag behövde. I efterhand önskade jag att jag hade tejpat, för då kanske jag hade sluppit mycket sveda efteråt. Eller så hade det inte spelat någon roll, vem vet? I alla fall, det hon hade tejpat mig för kände jag bara av första kilometrarna, sedan hade jag nog blivit så pass uppvärmd i kroppen att det gick över. Däremot började jag känna lite i knäna, speciellt höger knä, när jag kom till 20 km kontrollen på Grönsta. Det var inte så farligt så jag lättade bara lite på tempot och sprang vidare. Mamma missade jag men där i backen precis efter vätskekontrollen stod Anna L och hejade på! Så då fick jag lite ny energi och ilade vidare.
 
Det märkliga är att trots att jag vid sista milen hade som mest ont i kroppen så var jag som piggast i knoppen! Jag började känna mig så befriad och hög på endorfiner, men så kom smärtan och la sig som en mörk skugga över löparglädjen. Så kom då Abborbacken, 5 km från mål. Jag gick uppför den med små snabba steg, precis som jag fått lära mig på löpargruppen. Och det kändes så mycket bättre än att ta långa långsamma steg, dessutom kände jag ingen smärta i knät då jag gick. Strax efter Abborrbacken, i en annan liten backe, fick jag ett par klor i ryggen. Zara var där! Hon sa att hon började vara trött men hon bara susade förbi mig och nerför backen och så var hon borta. Jäklar vilken fart hon måste ha haft! Fick en liten kick av det, men den varade inte länge innan jag började bli ledsen. Varför var jag tvungen få ont i knät?! Jag kände mig ändå hyfsat pigg i kroppen och ville så mycket springa fort sista biten men det gick inte. Jag varvade en del gång med någon form av haltlöpning. Här vet jag inte hur många gånger jag hann titta på klockan för att ha koll på snittempot, men varje gång jag tittade på den och såg hur den ökade upp på 6:40-någonting så började jag springa igen. När jag bara hade 1 kilometer kvar till målet så insåg jag att jag skulle klara mitt mål, att komma under 3:28:18. Jag låg då på en totaltid på precis under 3:20 så jag kämpade vidare och när upploppet kom och stigen bredde ut sig i ett stort fält så haltsprang jag allt jag kunde med ett leende på läpparna ända in i mål!
 
'
 
 
Känslan att komma i mål i år var helt olik den från förra året. Då var jag bara så totalt slut att ingenting fungerade som det skulle, jag visste inte om jag skulle vara glad för att jag tog mig i mål eller för att helvetesloppet var över. Nu hade jag energi kvar, jag var glad både av att ha kommit i mål, av glädjen man får genom ett avslutat löppass och för att jag hade slagit förra årets tid! Lite ledsen var jag, men det berodde enbart på knät, inte för att jag var tom på energi. Och inte egentligen för att det gjorde ont, för när jag gick gjorde det ju inte ont, utan bara för att jag var skadad. Att få sin första träningsrelaterad skada under just detta lopp då man sprungit i två år helt skadefri! Det kändes surt! Men jag pussade på min fina medalj, träffade mamma och Zara och kramades! Zuperkvinnan Zara förtjänar en enorm eloge för hon gjorde ett helt fantastiskt jobb! Vilken prestation!
 
Precis efter målgång.
 
Lite rörd av grattiskramar.
 
 
Två glada tjejer!
 
När vi kommit oss ur målfållan så klädde vi oss och gick till Röda Korsets tält för att få hjälp med knät. En kille lindade det så hårt att jag inte kunde böja det sen. Var svårt att gå till bussen så när jag kom hem lindade jag snabbt av det, tror inte det hjälpte något alls.
 
Väl tillbaka på boendet så krokade vi upp och skålade i skumpa! Zara var nu klar med sin klassiker och avslutade med en superprestation och jag har nu sprungit två Lidingölopp!
 
Skumpa i partymuggar!
 
SKÅL!
 
Andra saker att tänka på till nästa års lopp (ja, jag tänker absolut springa igen!) är att dricka ordentligt dagarna innan. Är svårt att dricka mycket då man går på stan två hela dagar, för då får man bara springa på toa. Och att hitta en toa är svårare än vad man kan tro i Stockholms innerstad! För jag var konstant torr och klibbig i munnen under hela loppet. Efter vätskekontrollerna höll jag mig fuktig i mun i ca 1-1,5 km, sedan började det klibba igen. Gjorde det fatala felet i slutet att ta en liten delicatoboll ur Seat's vätskedepå så det riktigt torkade ur munnen! Att springa med en mun som är snustorr, lite halvklibbig och chokladkladdig är inte roligt!
 
Men om jag ska sammanfatta loppet lite kort så var starten lite trög, det kändes mer trångt och backigt, men löparglädjen fanns i princip hela loppet igenom. Jag fick inte alls lika ont i kroppen och träningsvärken var borta helt efter två dagar. Jag log under upploppet så bilderna blev betydligt roligare än förra årets plågade miner.
 
 

Vansbrosimningen 2015

Somnade tidigt kvällen före, redan strax efter 21. Vaknade upp vad jag trodde var mitt i natten bara för att inse att jag sovit knappt 2 timmar. Hade svårt att somna om men efter midnatt somnade jag igen. Vaknade upp vid 7 sen och då var det bara att börja gör klart allt. Frukost, packning och städning innan vi checkade ut och åkte in till Vansbro.
 
Det första vi gjorde var att gå och få en gratis kroppsscanning. Jag och mamma gjorde en likadan förra året och det var inga jätteroliga siffror som dök upp nu. Men förra året hade jag legat på mat- och träningsschema i 3 månader under våren. Den här vintern och våren har jag varit kär i stället och det märks på kroppen. Han som gjorde scanningen kände igen oss och kollade sedan upp från förra året och han blev lite chockad faktiskt. Från att ha haft en metabolisk ålder på 12 år är jag nu uppe på 28. Från att ha varit smal muskulös är jag nu normal. Nåja, det ska bli ändring på det nu!
 
Efter scanningen begav vi oss till starten. Vi hittade en ledig gräsplätt som vi tog beslag på och sedan fick jag lyckokramar och sparkar av mamma och Zara innan dom gick tillbaka till målområdet. Pappa stannade med mig tills det var dags att dra på sig våtdräkten, smörja in armar och ben med vaselin och slutligen ta på sig simmössan och gå till starten för att värma upp. Och när jag så kommer där så blir jag osäker och tittade mig undrande omkring. Här kommer jag med svart badmössa på huvudet och allt jag ser är vita badmössor! Började tro att jag hade misstagit mig på tiden, men den stämde. Helt plötsligt dyker det upp en tjej med microfon och undrar om det är jag som är Lotta Norén. What?! Jo, visst är det jag. Ja, hon ville prata med mig lite innan starten, hon skulle bara gå och leta rätt på kamerakvinnan. Jaha, oj! Här ska man visst bli intervjuad mitt i uppvärmningen! Så kom dom då och hon frågade lite om vem jag var och att dom uppmärksammat att jag gjorde min klassiker till förmån för Barncancerfonden. Sedan önskade hon lycka till och så var det inte länge så gick startskottet.
 
Uppladdning.
 
Intervjuad innan start.
 
Minuter innan start.
 
Så var det bara att sälla sig in i fållan och dra sig ner mot vattnet. Var lite kallt precis då man klev i och första simtagen, sedan var det bara skönt. 18 behagliga grader bjöd Vanån på.
Jag simmade på och ganska snart dök första sträckmarkeringen upp, 500m simmade, 2500m kvar. Inte så långt efter dök nästa 500m-markering upp och då klockade jag första varvet på klockan, precis under 20 minuter! Hade räknat med att första 2000m skulle få ta ca 30 min och sista 1000m 40 min, då skulle jag klå min farbrors rekord. Men när jag bara simmat 1000m på 20 min så kände jag att det här kommer aldrig gå. Nåja, jag tänkte att bara jag tar mig i mål på under 1:20:00 så ska jag vara glad, jag är trots allt inte frisk.
Hostandes simmade jag vidare och när jag kom fram till 1500m-markeringen och kände igen starten från förra året (där Halvsimmets start är) kändes det lite trögt. Jag började känna mig lite trött och det kändes som att första 1000m inte kan ha varit 1000m utan mycket kortare, för andra 1000m kändes förskräckligt lång. Och när jag så äntligen nådde 2000m-markeringen och skulle vända upp i Västerdalälven klockade jag igen och hade då simmat på ca 27 minuter, totalt ca 46-47 minuter. Försökte tänka hur lång tid jag hade på mig för att klå min farbrors rekord och kom fram till ca 25-30 min. Nu tänkte jag att det var kört på riktigt, men det var ändå nå som fick mig att ta i lite mer (förutom motströmmen). Så gick det inte länge förän jag hör min mor och fars hejarop och då blev jag genast lite gladare! Såg en lucka närmast bryggan och tänkte att jag lägger mig där, för där är det minst strömt. Hann inte mer än dit så simmade jag ikapp en äldre herre och så var jag fast där! Hade två simmare framför mig, en bredvid och på andra sidan bryggan. Fick dra ner drastiskt på farten och tillslut fick jag tränga mig ut, lyckligtvis utan att sparka någon i ansiktet. Nådde sedan rätt snabbt fram till sista 500m-markeringen och när jag kollade på klockan och insåg att jag faktiskt hade chans att klara min uppsatta tid så försökte jag ta i lite extra! Det gick dåligt då jag i stället började halsa vatten pga hostan så fick försöka ta fina jämna ordentliga simtag i stället för att stressa på. Så börjar dom snabbaste simmarna i startgruppen bakom att komma ifatt och helt plötsligt får jag en smäll i huvudet! Inte så hård att jag hamnade under vatten, men man blir lite irriterad. Även fast man är en snabb simmare så måste man ha koll på vad som händer runt omkring sig. Det är många som simmar och trängs i vattnet, flera av dessa är lite rädda för att simma i det svarta vatten som är. Så ta det lite lugnt och se er för! Nu började det komma 100m-markeringar. Jag försökte simma på så gott det gick, men jag var riktigt trött nu. 2500m simmande med en rejäl förkylning i kroppen tar ut sin rätt.Snart var det bara 100m kvar, fyra längder i bassängen. Jag simmade på, försökte ta i lite till men orkade inte riktigt. Så kom sista markeringen på 25m, en enda bassänglängd. Tog i och försökte kräma ur sista krafterna och slutligen så var jag i mål och fick slänga upp handen mot plattan!
 
 
 
Handen på plattan!
 
Speakern kommer och hämtar mig till sitt bås.
 
Intervju precis efter målgång.
 
Känslan av att stiga upp ur vattnet och inse att man inte är viktlös längre, hur det känns som att man väger det dubbla minst, är speciell. Man känner sig lite som ett tungt fyllo och jag har hört att det är många som kan börja må lite illa när dom kliver upp. Jag däremot gör som vanligt vid alla mina målgångar, gråter en skvätt av glädje och utmattning!
Får hjälp av en funktionär att dra ner dragkedjan i våtdräkten och så går jag och ska hälsa på de mina. Ställer mig i kö för att få gå upp på scenen och ta ett kort när någon kommer och knackar mig på axeln. Det är speakern som vill prata med mig. Ja, så började det igen då. Han ställer i princip samma frågor som tjejen vid starten gjorde. Så frågar han om jag undrat nå över min badmössa. Jo, jag inser ju nu att jag fick en svart mössa för att ni skulle ha koll på mig och att jag skulle vara lätt att hitta igen. När jag så var färdigutfrågad så får jag äntligen gå upp på scen och ta kort och sedan prata med de mina. Tydligen så är Zara boven i det hela! När vi var på väg ner till Motala så fick vi mail från Vansbrosimningen om att man kunde tipsa dom om någon person eller grupp man tyckte dom skulle uppmärksamma. Så Zara mailade in och tipsade om mig! För att jag gjort klassikern till förmån för Barncancerfonden. Jag som trodde dom sett det på min Instagram, ungefär som då Expressenreportern hittade mig på Instagram. Men det var Zara all along!
 
Uppe på fotoscenen.
 
Glad simmare!
 
 
När vi pratat klart önskade jag Zara lycka till så begav hon och mamma sig till starten medan pappa väntade på mig. På väg mot duschen fick jag mig en mugg med varm saft, sedan tog jag en bild hos Simma Sverige innan jag hämtade min väska och gick till duschen. När jag duschat klart mötte jag upp pappa och sedan gick vi och åt, på var sitt ställe. Han fixade hamburgare medan jag fick deltagarmat. Sedan gick vi iväg till 500m-markeringen och la oss i gräset och väntade. När den första röda mössan dök upp började jag söka efter Coach T. Och jag hittade han! Så jag följde hans simmande hela vägen i mål där jag fick vänta i en evighet innan han kom upp från brygga. Så hejade vi på varann och beslöt att träffas efter han fått duscha. Så jag gick tillbaka till pappa och väntade på Tommy där. Han och mamma kom kanska samtidigt, så vi satt en stund i gräset och pratade. När dom gröna mössorna dök upp i vattnet gick mamma upp för att försöka lokalisera Zara. Vi hade inte räknat med att hon skulle komma så fort, men det var tur att mamma steg upp då hon gjorde för helt plötsligt kommer hon simmandes! Hon var så fokuserad på att simma att hon inte hälsade på oss, men vi hejade på henne hela vägen in i mål! På väg mot mål fick jag och Tommy säga adjö då han skulle möta upp sina polers.
 
Coach T chillar i gräset.
 
Zara som tredje mössa.
 
Överlycklig medaljör!
 
 
Jag och Tommy innan vi sa hej då.
 
Hon var så glad och nöjd över att ha tagit sig i mål utan drunkningsförsök eller panikångest. Och vi var så stolta över henne! Det hon gruvat sig mest över gjorde hon med bravur! Så fick hon gå och duscha medan vi sökte skugga någonstans. Det började bli lite jobbigt med över 30 grader ute och solen stekandes över våra huvuden. En glass intogs snabbt och tillslut kom Zara. Så gick vi till diplomutdelningen för att få våra diplom utskrivna. Tommy hade kollat upp min tid. Jag är nöjd men inte till 100%. Jag ville ju slå min farbrors tid på 1:13:03 men misslyckades med 3 sekunder! 1:13:06 blev min tid. Men jag är ändå rätt nöjd med tanke på att jag varit sjuk i två veckor och inte kunnat träna nå alls. Hade jag varit frisk hade jag kanske simmat på 1:10:00, det skulle ha varit grejer det! Det mest spännande nu var ju att se Zaras tid. Och jäklar vilken bedrift hon gjorde, 1:17:36 blev tiden! Hon som hade räknat med närmare 2h gjorde det på 1:17! Zara åkte på moln hela vägen till Gävle medan vi andra åkte bil!
 
 
Två glada tjejer!
 
 
Tack Vansbrosimningen för i år! Kanske ses vi i Vansbro nästa år också?!

En dag kvar

Vi lämnade Älvsbyn kl 17 igår och var framme i Vansbro kl 4 i morse. Sov eller försökte sova fram tills kl 9 ungefär. Då blev det dags för frukost och ett besök på ICAs kundtoalett för en uppfräschning. Sedan gick vi bort till målområdet där alla mässutställare och Team Sportia-tältet finns. Hämtade ut nummerlappspaketet och sedan började shoppingen. Vi var där länge, provade shorts, baddräkter, tights och annat som är lite hemligt för tillfället. Sedan var klockan redan efter 13 och det blev dags för lunch. Hör och häpna men jag åt helt vegetariskt! Västerbottenpaj med rostade rödbetor och tomat. Gott! Sedan gick vi och tittade då första simmarna i Vansbro Halvsim kom i mål.



Vid 15-tiden började vi bege oss mot bilen och vidare mot Johannisholm där vi ska bo för natten. Checkade in i stugan Blåmes, bar in grejerna och sedan gick vi flickor ut i solen en stund. Var lite besvärligt med alla knott och det  känns nu.

Dusch, middag och surr innan vi nu har lagt oss. Vi är nog alla lite trötta efter en halvtaskig natt i bil, man sover gott i bil men inre en hel natt i sträck!

Upp 7:30 imorgon för frukost, städ, packning av bil och iväg till Vansbro.
Jag startar 12:18 och Zara 15:03. Jag är fortfarande inte frisk men simma ska jag och jag ska dessutom försöka slå min farbrors tid. Inte bästa förutsättningarna då man varit sjuk i 1,5 veckor och har slemhosta, men har märkt att så fort jag är utomhus blir hostan bättre än om jag är inomhus. Så det är ju positivt i alla fall! Dessutom är vattnet uppe i 18 grader, så tror absolut att det kommer bli en härlig simtur! Håll tummarn för oss!

Vätternrundan 2015

Klockan ringde 00:20. Dags att stiga upp för någon form av "frukost", sista packningen, fästa cyklarna på biltaket och bege sig in till Motala. Var framme kl 2 där våra lagkamrater bodde för att få tag i vårat paket. Vi höll på i en dryg timme med att fästa saker på cyklarna, fylla cykelväskor med energi och klä oss rätt. Medan mamma och pappa körde till starten för att hinna parkera och ta sig till målområdet cyklade vi dit. Precis då vi kom till starten kom mamma och pappa också. Vi hann ta den obligatoriska gruppbilden, äta en banan och få lyckokramar. Sedan var det bara snabbt att ställa sig i startfållan och 03:48 gick startskottet!
 
10 min innan start.
 
Minuten innan start.
 
And off we go!
 
Vilken känsla alltså att cykla iväg bland så många cyklister! Adrenalinet flödar, man känner sig på topp och man vet absolut inte alls vad man har framför sig! Så spännande!
 
Vi cyklar i alla fall på, försöker smälta alla intryck från starten och det går bara fint för oss. Solen är på väg upp och sen händer det något efter 15 km. AL råkar köra in i Zaras bakdäck och kraschlandar! Som tur var valde hon rätt sida att falla på, dikessidan, så hon klarade sig lindrigt undan med skrubbsår på knä och arm och lite trasiga kläder. Även Zara klarar sig undan helt och håller sig på banan. Det hade kunna slutat så illa! Bara en kilometer innan eller så cyklade vi förbi en ambulans som precis höll på att lyfta in en skadad cyklist i ambulansen. Och en knapp kilometer efter ALs krasch låg det flera vattenflaskor på backen, huller om buller över hela vägbanan! Fattar inte vad som hänt där men där hade vi också en enorm tur att ingen cyklade på någon flaska, för det var inte bara en! Tackar gudarna för att vi slapp fler krascher!
Resterande kilometrar fram till Ödeshög gick smärtfritt. Nästan två timmar efter start anlände vi i Ödeshög, första depån, då hade vi cyklat 47 km, vilket även var den längsta sträckan. Där stod mamma och pappa och hejade på oss och frågade hur det gick. Vi fyllde på vätska och energi och besökte bajamajorna. Och smörjde ringblomssalva mellan benen för att undvika skav. Det gjordes vid nästan alla stopp kan jag säga! Och tur var väl det, för en i sällskapet gjorde inte det och fick lida dagarna efteråt!
 
 
Energiintag i Ödeshög.
 
Till nästa depå i Ölmstad var det 36 km och dit tog det ca 1:40. Kändes som att vi höll ett högre tempo och jag var lite rädd att jag skulle hinna ta ut mig innan dom berömda backarna efter Jönköping. Men kroppen kändes fortfarande bra, började kännas lite i knäna och axlarna men energin var hög! Vi hamnade i en jättetsor klunga som var bildad av flera mindre klungor, så det är inte konstigt om det gick lite fortare då. Dels försöker man ju hålla uppe tempot samtidigt som det går så mycket lättare att cykla då luftmotståndet blir lika med noll. En härlig känsla, att cykla så många tillsammans, men det gör en extra uppmärksam, för kraschar en så kraschar alla. Men något sådant tråkigt slapp vi ju!
 
Då var det bara sista biten kvar ner till Jönköping då, första depån som serverar mat (köttbullar och mos) och där man vänder och börjar cykla på Vätterns vänstra sida. 19 km att cykla, tog väl ca 1 timme skulle jag tro. Var en del uppförsbackar innan Jönköping, hade det inte varit så mycket träd i vägen hade man haft en helt otrolig utsikt över Vättern! Så vackert i morgonsolen!
Strax innan Jönköping är det en liten ort som heter Kaxholmen och jag kan lova att där var det inte kul att cykla igenom. Kullerstensgator! Hur tusan kan man lägga ett cykellopp genom en by med kullersten!? Och det var rätt så långt att cykla dessutom och man vågade inte cykla på så fort då man är rädd om cykeln. Dessutom var det riktigt obehagligt för hela kroppen och främst händerna av allt skumpande. Men en rolig sak var att där i en uppförsbacke innan Jönköping så hör jag helt plötsligt en skånsk röst som hejar på mig, det var ju bästa Coach T! Vi hann tyvärr inte träffas nå innan men jag hade sagt till han att hålla utkik efter röda cykeltröjor med Nybyns IK på och nog tusan lyckades han se oss då hans klunga cyklade förbi.
Ner till Jönköping gick det sen fort efter alla uppförsbackar, cykeldatorn slog nytt rekord och vi var uppe i 55,3 km/h!
Väl i Jönköping blev det dags för köttbullar och mos och klä av sig. Trots att klockan bara var 9 på morgonen så var solen varm och det blåste nästan ingenting, så det blev kortärmat och shorts därifrån. Kroppen kändes rätt så bra fortfarande, vi hade ju ändå avverkat en tredjedel av loppet men var fortfarande lite rädd över att vi cyklade för fort och tappa energi och ork är inte roligt. Ömma armbågar, pigga ben och axlarna ändå helt okej. Så var det bara att smörja in underredet och hoppa på blåa hingsten igen. 20 mil to go!
 
Så kom då dom beryktade backarna efter Jönköping. Dom var många, om dom någonsin slutade eller bara en lång vet jag inte, men dom fanns där. Inte jättebranta kanske men så pass att man höll tillbaka lite för att inte ta ut sig helt. Och det var även här vi började splittras. Någon drog iväg medan några väntade på den som låg sist. Så hann vi inte mer än återsamlas så hade vi splittras igen. Tillslut bestämde vi att dela på oss, Zara, AL och Lars fick sticka iväg medan jag och AG tog det lugnt och ville spara på krafterna i backarna, dessutom är vi inte lika starka backcyklare som dom andra tre verkar vara. Men alla har vi olika styrkor och svagheter. Men vi cyklade vidare och efter 31 km nådde vi så Fagerhult. Cykeldatorn visade då på 29 grader, helt otroligt härligt alltså! Och ingen motvind! Knappt någon vind alls!
 
 
Sträckan mellan Fagerhult och Hjo var en fröjd att cykla, nästan helt plant hela vägen! Man kunde riktigt njuta av vädret och en härlig cykeltur på 38km! Kroppen kändes bra, däremot började jag få ont i händerna och var rädd för skavsår, så vantarna åkte av. Precis då vi kom till depån i Hjo mötte vi våra kompisar, vi kom och dom skulle precis fara. Dom såg så himla stressade ut så det var inte klokt! vi däremot tog det rätt lugnt i Hjo, stannade i 1,5h tror jag. Kanske i längsta laget men det kanske var behövligt? AG tog av sig skorna och traskade barfota för att vila fotknölarna lite. Vi gick bort till sjukvårdstältet där dom försökte plåstra om mina händer, det gick inte så bra men det var ändå bättre än ingenting. Så tog vi oss lite massage också, AG hann få en fullkroppsmassage medan jag nöjde mig med axlar/rygg och kring knäna. Surrade med andra cyklister som tog en liten paus i massagetältet, riktigt trevligt faktiskt! När vi var klara där så gick vi och åt lasagne och sedan var det bara på med skorna och cykla iväg.
 
Styrkt av mat och massage hade man ju hoppats på en lika härlig tur till nästa depå som sträckan till Hjo hade varit. Men riktigt så tur hade vi inte. Bara ca 2 km efter Hjo fick jag punktering, så det var bara att svänga av på en parkeringsficka. Jag som hade planerat så bra i huvudet att skulle detta ske så skulle ju Lars vara där som en händig karl och byta slang och pumpa. Men han var flera mil bort och där stod jag som aldrog har bytt en slang i hela mitt liv! Men jag och AG hjälptes åt och det gick ju hur bra och enkelt som helst att få ut den gamla och in med den nya. När AG upptäckte att jag bara hade handpump med mig så skulle vi använda hennes kolsyrepatron så skulle däcket va pumpat på några sekunder. Först råkade hon få igång den då hon höll på skruva ihop den och sedan ville den inte ge ifrån sig nå mer luft. Jahapp, då var det bara att börja pumpa för hand då. Vi byter av varandra och när jag fått in 5kg luft (man vill ha runt 7) så tar AG över. Och bryter av pumpen! All dyrbar lyft försvinner ur däcket och så står vi där med opumpad slang och ingenting att pumpa med! Då vi ändå stått där i 10-15 minuter utan en skymt av någon följebil betsämmer vi för att försöka ringa efter en. Ringer ett nummer till Vätternrundan, men tjejen där sa att dom inte hade några nummer till dom i följebilarna, men att vi kunde få numret till han som är chef för depåerna. AG knapprar in det numret i hennes telefon och så ringer hon. Tydligen går det inte att få tag i någon bil bara sådär, utan det är bara att vänta, dom kör ju mellan depåerna. Lyckligtvis så kommer det en bil strax efter och undrar om vi väntat länge. När vi svarade ca 20 minuter drog dom en lättnadens suck. Tydligen hade dom haft mycket att göra närmare nästa depå och knappt hunnit köra nära Hjo. Så vi hade nog en himla tur där. Dom hade i alla fall en fotpump, som dom för övrigt inte visste hur man satte fast i ventilen. Så jag kopplade fast den och beordrade killen att pumpa tills jag sa stopp. 7kg luft senare och ihoppackning av all packning som låg spridd runt hela cykeln (slangen låg ju såklart längst ner i sadelväskan med hundra snickers, tejper och handskar ovanpå) kunde vi fortsätta får cykling.
 
 
 
En trasig pump.
 
Cyklingen till Karlsborg var rätt enkel, 33 km, flackt och fortfarande fint väder. Började få lite känningar i höger vad, så väl i Karlsborg så knaprade jag i mig dubbla kramplösande tabletter. Nu hade vi även cyklat två tredjedelar av sträckan, hela 204 km avverkade! Kroppen kändes bra bortsett från vaden och här satsade vi på en måltid kl 19:30 cirka.
 
Sträckan mellan Karlsborg och Boviken (19 km) var mer kuperad än vad som sista milen varit. Lite uppförs och så lite nerförs, men det har gått bra. AG knaprar saltgurka och dricker kaffe medan jag dricker blåbärssoppa. Kroppen känns fortfarande bra, det känns lite konstigt att man ändå är så pass pigg efter 225 km cykling. Klart det börjar ta ut sin rätt, man är inte lika pigg och alert som då man startade men för att ha cyklat så långt känner man sig bra.
 
Någonstans mellan Boviken och Hammarsundet började det. Det onda. Mellan benen. Med 5-6 mil kvar känns det inte sådär jättepositivt, men är samtidigt glad att jag klarat mig så långt utan att få ont. Börjar stå och tarmpa i uppförsbackarna. Vi ser en jättelång uppförsbacke och hinner tänka att fy fasiken, men så helt plötsligt ska vi vika av från den vägen och in på en annan, mindre väg. Halleluja, vi slapp monsterbacken! Kämpar oss fram till Hammarsundet. 257 km cyklade och bara 43 kvar, piece of cake va?! Smörjer AGs kedja, äter bulle, pratar lite snabbt med tre herrar innan obligatoriskt toabesök och iväg igen.
 
Vi trodde vi var förskonade från monsterbacken, men så kommer det en efter denna vägen också. Backen höll aldrig på ta slut och jag stod upp hela vägen upp. Jag som praktiskt taget aldrig står och cyklar var tvungen att göra det nu, både för orken och för det onda där nere. Två stycken cyklister som jag cyklar förbi går uppför backen med cykeln, dom är så trötta att dom inte orkar cykla upp. Men väl uppe så dröjer det inte länge innan vi cyklar över Stora Hammarsundsbron, en väldigt hög bro. Medan AG helst cyklar mitt på vägen och har tunnelseende försöker jag insupa utsikten och tittar mig vilt omkring!
Efter bara 17 km (som dock kändes längre) så var vi framme i Medevi, sista depån innan Motala och målet. Precis innan vi rullar in i depån börjar det skvätta och det blir dags att ta på sig jackan igen. Klockan är nu drygt 19:00. Att hinna i mål innan 19:30 kommer inte att ske, men nu vet vi ju att vi kommer att klara det. Står under tälttaket och dricker energidryck och äter en snickers. Det märks att det är kväll och det är inte så många cyklister ute på vägen längre. För några mil sen började Sub 9-grupperna att susa förbi, dom som startade vid 12-13-tiden på dagen, dom som har en motorcyklist framför sig som banar väg för dom. Det är en upplevelse att höra hur dom kommer, som ett väsande och susande ljud. Så kommer dom i rätt stor klungor och lika fort som man såg dom så är dom förbi och borta.
 
 
Då var det dom sista 26 km kvar. På något sätt fick man ny energi, adrenalinet började sakta men säkert pumpa upp och jag kände mig kraftfull igen! Jag håller flera gånger på att börja gråta då jag tänker på att jag kommer att fixa det, om en timme är jag i mål.
Sträckan var lite läskig att cykla för vägen var smalare än vanligt och blev bara smalare och smalare. Tillslut kändes det som att man cyklade på en gångväg mitt i skogen. Extra spännande blev det när Sub-grupperna svishade förbi.
Vi kommer så småningom ut på stora vägen, kan nog ha varit en E-väg. Den är avdelad så en fil är till för cyklister och en för bilar, känns skönt att det är många funktionärer ute och kan stoppa upp lite bilar också. Regnet skvätter litegrann men inte så farligt. Så får vi tillslut svänga av storvägen och nu vet man, nu är det nära. Nu är det bara några kilometer kvar. Vi börjar cykla lite fortare. Så når vi rondellen i utkanten av stan och snart så är det bara sista kilometern kvar. Vi hejar på varandra jag och AG, vi drar upp tempot rätt rejält och cyklar sida vid sida. När vi drar på det sista börjar tårarna komma och målrakan är som en dimma. Så glider vi i mål!
 
Jag gjorde det!
 
Äntligen i mål!
 
Jag tror man kan se lyckan i mig!
 
Vi har nu tagit oss tillbaka till där vi startade, i Motala. Cirkeln är sluten. Vi gjorde det! Vi har inte bara cyklat 300 km runt den lilla plaskdammen Vättern utan vi har även gjort En Svensk Klassiker! Det som började som en knäppt påhitt för snart två år sen är nu över och förbi. Jag gråter. Av lycka och glädje men kanske mest av stolthet. Och beslutsamhet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det och det gjorde jag. Vätternrundan är det lopp jag har gruvat mig för i ett års tid och helt plötligt har jag gjort det utan större svårigheter! Jag fortsätter gråta, jag hör och ser mamma, pappa och Zara som står vid målfållan och hejar på mig. Jag och AG kramar om varandra och berömmer varandra för hur jäkla bra vi är. Jag får varma fina grattiskramar av mamma, pappa och Zara och gråter lite till. Det är overkligt! Vi gjorde det! JAG gjorde det!
 
Gråtmosig men lycklig!
 
 
 
Det känns skönt att avsluta klassikern med just Vätternrundan, just för att den har känts lite oövervinnerlig. Men nu är det gjort och jag är absolut sugen på en runda till nästa år!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack Vätternrundan för ett bra arrangemang! Jag hoppar vi ses snart igen!
Tack till vädergudarna för att ni belyste oss med solsken hela vägen!
Tack till den fantastiska publiken! Att sitta vid vägrenen en hel dag för att heja fram oss cyklister ger så otroligt mycket!
Världens största tack till mina älskade föräldrar som ställer upp på mina galna upptåg! Ni är bäst!
Tack och stort grattis till Zara, Anna, Anna och Lars!

Dålig uppladdning

Nästa helg är det dags för Vansbrosimningen och här ligger jag förkyld! Inte bästa uppladdningen direkt. Har hunnit känna på vattnet ute i våtdräkten en gång, hade planerat att hinna simma en massa nu i veckan och till veckan. Men det sket sig rätt fort.

Natten mot onsdagen fick jag ont i halsen. På fm lugnade det ner sig och jag hann planera med tjejerna att vi skulle simma och bada spa, men så bara pang bom slog det till rejält i halsen min. Jag fick så ont att jag inte villa prata och knappt kunde svälja! Har nog aldrig haft så ont i halsen förut, att det gör så ont att prata att man bara vill gråta. Och då natten mot torsdagen var lika hemsk som em och kvällen varit sjukskrev jag mig. Hur ska man kunna jobba om man inte kan prata?!

Torsdagkväll hade det onda lagt sig men böts i stället ut mot förkylning och lätt feber. Jag är inte snorig men har grönt varsnor i bihålorna som är svårt att få ut. Men med Ipren och Alvedon, otrivin comp och nasonex funkar jag rätt okej nu. Lite grov i rösten och lätt hosta, men inget som får mig att stanna hemma mer.


Nu är det bara att vila sig i form och hoppas att förkylningen är väck innan nästa lördag, för då banne mig SKA jag simma hela Vansbrosimningen! Förra året blev det nerkortat till 1500m pga för kallt vatten. Men nu är det redan över gränsvärdet på 14 grader så det borde bli 3000m simning på lördag.

Har en tid jag vill klara på 1:13:00 (som min farbror simmade på när han gjorde klassiker ), bara hoppas grundkonditionen och pannbenet fixar det! Jag har inte alls tränat mycket i vår men simma är inget främmande för mig, så jag får ta det på rutin. 1:13:00 borde inte vara några problem. Förra året simmade jag halva på 42:48, vilket blir 1:25:36 (om jag räknat rätt) om man dubblar det. Men den sträckan jag inte simmade förra året är enbart medströms, så att dubbla rakt av blir inte ett rättvist resultat. Skulle man dubbla är det som om man skulle ha simmat 1000m medströms och 2000m motströms när det i själva verket är tvärtom. Så 1:13:00 borde ligga inom räckhåll. Hoppas i alla fall inte på mer än 1:20:00.

Nåja. Vila och bli frisk är nu prio ett så jag faktiskt kan simma. Tiden må väl vara ödet vad den då blir. 

Dagen innan

Denna dagen har gått i lugnets tecken. Inte många knop är gjorda. Sov till kl 8 och åt frukost i restaurangen. Sen vi insett att det är strålande solsken och jättevarmt ute gick vi ut en stund i solen. Var ute kanske 1,5h och det märks! Solen har tagit och vi blekskinnade norrbottningar har nästan bränt oss!


Efter en liten shopping på leksaksbutiken åt vi lunch innan vi slöade en stund. Sedan blev det en fika på caféet här bredvid innan vi försökte sova en stund. Jag lyckades väl tillslut somna en timme, max. Jag och Zara började försöka organisera packning och klädval innan vi kl 19 gick för att äta på en pizzeria ett stenkast bort.


Nu ligger vi åter i sängarna, ska försöka sova/vila en stund innan vi ska bege oss in till Motala igen. Där ska vi möta upp övriga älvsbybor och få tag i vårt paket som varit på villovägar. Kanske kan vi pimpa cyklarn med det sista som behövs (ringklocka, ramväska, vattenflaska och ställ och energipaket) innan starten går 03:48. Det är riktigt nära nu! Lite drygt 6 timmar till start bara!


Om ni vill följa mig/oss så finns det två sätt att göra det på.
1. Ladda ner Vätternrundans app och sök på namn eller startnummer (5766). Lägg sedan till för bevakning och glöm inte slå på pushnotiser! Kostnad 9:-
2. Skicka ett sms med texten V 5766 till 72456. Glöm inte mellanslag mellan V och 5766. Kostnad 30:-
Vid varje depå och vid målgång får ni ett meddelande i appen eller per sms om min tid so far.


Wish me luck and goodnight! Vi ses på andra sidan!

PS. Glöm inte min insamling för Barncancerfonden! För mer info, gå in på denna länken -> http://www.barncancerfonden.se/1309363970#


En dag i Motala

Igår anlände vi till Motala strax före 9 på morgonen. Eftersom mässområdet öppnade först kl 12 så försökte vi sova lite i bilen. För övriga gick det bra, själv läste jag tidningar då jag absolut inte kunde somna.


Strax efter 11 begav vi oss mot området, kollade vars vi skulle äta lunch och var man gjorde ändring av starttid. Då klockan var 11:50 var det redan en liten kö så vi skyndade oss dit. Efter en del köande stod det klart att vi fick byta starttid, så ni får vi cykla med våra Älvsbykompisar! Starttiden är nu 03:48 på lördag morgon.




Efter det åt vi lunch innan vi spenderade lång tid inne i nummerlappsutdelningen/mässhallen. Zara köpte sig en våtdräkt inför Vansbrosimningen om tre veckor, vi testade baddräkter som inte passade och nya strumpor och en VR t-shirt  inhandlades. Även ett laddarpaket inför VR köptes då vårat inte hade lämnat Älvsbyn ännu. Vid 15-tiden begav vi oss till bilen igen för att köra till Ödeshög och hotellet/vandrarhemmet.


Efter uppackning for jag och Zara ut och testade cyklarna i en halvtimme och i strålande solsken! Så härligt! Sedan blev det middag och godnatt.



På väg

Nu har vi suttit i bilen i drygt sex timmar. Bara en sju-åtta timmar kvar då skulle jag tro.

Jag måste tacka mitt konstiga psyke nu. Det verkar som att med en vecka kvar så är jag nervös men sen när det väl blir dags så försvinner all nervositet. Jag blir liksom nollställd och känner inget alls.
Inför Vansbrosimningen förra året så var jag mest upprymd och tyckte det skulle bli så kul att simma!
Inför Lidingöloppet var jag nervös innan, främst för att jag varit sjuk en dryg månad och inte kunnat träna ordentligt. Men när vi väl kom ner till Stockholm och stod där på startlinjen så var jag helt kolugn! Jag kände varken glädje eller skräck utan det kändes som en helt vanlig dag, som att jag skulle ut på ett träningspass.
Samma inför Vasaloppet, jag var inte speciellt nervös när vi stod på startlinjen, mer förväntansfull.


Ver inte vad det beror på, kanske för att det är så svårt att föreställa sig innan hur det ska vara och hur det kommer bli. Och varför oroa sig för något man inte kan göra något åt! Inte för att jag tänker så, det bara blir så.

Nåja, vi får se hur jag känner om två dagar!

Tidigare inlägg
Matbloggstoppen
RSS 2.0