Så rullar man allt närmare verkligheten igen. Jag hade gärna stannat några dagar till, men har man ett jobb att sköta så har man. Ska rulla in på perrongen i Älvsbyn 5:25, dödligt tidigt, och först 15:15 börjar jag att jobba. Hade det inte varit för mina dåliga erfarenheter med tåget så hade jag inte bytt bort mitt 8-12 skift. Men nu är det i och för sig nästan sommar (inte -30 i alla fall) så tågen borde inte bli så försenade. Men då Jennifer var hem för någon vecka sen var hennes tåg försenat. SÅ jag vågar helt enkelt inte chansa. Men nog hade det varit skönt att jobba 4 timmar på morgonen och sen ha kvar resten av dagen till att ta igen sig. Nåja.



Berättade aldrig vad som hände i torsdag efter att vi hämtat upp Jennifer på bussterminalen. Vi skulle med en tunnelbana som stod på perrongen då vi kom till trapporna. Och som den stockholmare Jesper har blivit så började han springa för att hinna med tåget. Så jag och Jennifer springer också. Jag var bara några steg bakom dom, och precis när dom springer in i tåget stängs dörrarna, och jag blir kvar på fel sida om dörrarna! Jag blev alldeles förskräckt, och visste inte vad jag skulle göra. Jag tittade desperat på tågföraren som hängde ut från loket, men han ignorerade mig totalt, klev in och körde iväg. Vad gör jag nu?! Ringde snabbt Jennifer, och dom skulle hoppa av i Gamla Stan och vänta på mig där. Som tur var så kom det ett nytt tåg 1 minut senare, så jag slapp vara hjälplös någon längre stund.
Egentligen var det ju inte så hemskt, för jag har ju varit i Stockholm tidigare och vet ju hur man kollar tunnelbanestationer och så, så även om jag hade blivit sittandes 10 minuter på T-centralen hade jag inte dött. Men man blir ju som väldigt chockad då dörrarna bara stängs mitt framför näsan på en. Och hade jag chansat och sprungit in mellan dörrarna hade jag säkerligen blivit klämd. Och hur kul är det? Det blir ju mycket roligare så här, speciellt i efterhand. Eller hur?