Var förbi på kyrkogården då jag slutade jobba för att tända ett ljus. Allhelgonahelgen är den absolut vackraste helgen att gå till kyrkogården! Det lyser vid praktiskt taget alla gravstenar, så vackert!

Idag är det tre månader sen morfar lämnade oss. Tre enormt långa månader av sorg och saknad. Du lämnade ett så stort tomrum hos oss alla. Men jag vet att du har det bra där du är nu. Det ger tröst att veta att du inte har ont längre, att du kan göra precis vad du vill, när du vill. Men vi saknar dig!

Var och hälsade på morfar idag efter jobbet, skulle "bara" tända ett ljus. Vet inte vad som hände men jag har varit ledsen sen dess. Saknar han extra mycket idag. Saknar han alla dagar, vet inte varför jag saknar han så mycket just idag. Men så är det väl ibland, man ska nog inte veta allt. Men jag vet att jag saknar dig, varje dag.

Idag är det en månad sen morfar somnade in. Typiskt att man ska jobba dubbelpass idag, men då jag slutar ska jag fara upp på graven och tända ett ljus!

Det känns som att det är jättelänge sen han dog, men samtidigt känns det som att det var alldeles nyss. Men det har väl med sorgen att göra. Det sägs ju att tiden går så fort när man ha roligt. Den går väl extra långsamt om man inte har det. Kanske... Eller jag vet inte. Saknar han gör vi, massor!



31 dagar av sorg och saknad.

Nu har vi fått se morfar en sista gång. Han såg så fin, så fin ut. Precis som om han sov. Precis som det ska vara. Fast det ska egentligen inte vara såhär, han borde finnas här med oss. Men nu gör han inte det.

Han var så fin där han låg. Han fick ett kort med sig på mig och mina bröder. Sen fick han ett stort kort på flickorna. Sen hade Isabelle och Ronja gjort ett så fint kort till gammelmorfar sin. Den var änglar, hjärtan och glitter. Några änglar var dom själva och den stora i mitten var gammelmorfar. På baksidan av kortet hade dom gjort avtryck på sina händer. Deras små söta händer ligger nu och vilar på deras gammelmorfars hjärta.

Allt blev mycket lättare efter att vi har fått se dig en sista gång, morfar. Men vi saknar dig fortfarande så oändligt mycket. Du kommer alltid att vara saknad. Du var den bästa morfar som vi någonsin hade kunnat få! Och nu har du lämnat oss. Men jag vet att du har det bra där du är nu. Nu kan du fiska hur mycket du vill och du kan plocka bär precis när du vill. Och du följer oss alltid, oavsett var vi är. För du kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan och i våra minnen.



Vi glömmer dig aldrig, Morfar!

Det är nu exakt 58 timmar sedan du la dig för att vila. För det var just det du gjorde. Du frågade mormor vilken tid ni skulle fara ner till Vidsel, och hon svarade kl 16. Dina sista ord i livet var "Då hinner vi vila." Och du fick vila. Du vilar fortfarande. Du måste ha varit så trött, så trött lilla morfar.



Det här var den sista bilden jag tog på dig. Och den enda jag tog på dig den här julen. Tror att storebror har några på deras kamera också. Men oj vad jag ångrar att jag inte tog mer kort på dig. Och på alla andra för den delen. Men man är så inne på att ta kort på flickorna att man glömmer bort alla andra. Tyvärr... Men det gör jag nog aldrig igen.

Morfar, jag saknar dig så mycket! Jag och mormor har skottat idag då inte du kunde göra det. Sedan satt vi och tittade på gamla kort på er. Då ni var till Spanien bland annat. Du såg så frisk och stark ut! Precis så som jag alltid kommer att minnas dig! Du var inte lika frisk och stark nu som då, men jag vill helst minnas dig som den du var då. Men jag kommer självklart minnas dig som du var nu också.

Kommer du ihåg i somras då vi var till Hällsel? Vi invigde vår nya röjsåg och du var nästan som ett litet barn på julafton. Det var sånt du tyckte om, att få arbeta, och helst ute!
På kvällen var vi ner till älven för att fiska, du, jag och mamma. Och kommer du ihåg att det var jag som fick vara storfiskarn då! Jag som aldrig har tyckt särskilt bra om att fiska, jag ville verkligen fiska då. Och fisk fick jag! Inte så stora, men många! Då var jag som ett litet barn på julafton, och jag tror att du var lika glad för min skull som jag var.

Du och mamma hann vara upp till stugan en gång efter det, ni skulle fixa inför vintern. Men det var nästan ingenting som behövde göras, gräset behövde inte klippas. Så du och mamma hade en skön dag där vid stugan, vid ditt barndomshem. Om jag visste då det jag visste nu hade jag gjort allt för att kunna följa med er dit. Men jag är glad över att du och mamma fick vara där och ha det så skönt, för det var visst en fin dag. Vädret visste nog mer än vad vi gjorde, visste nog att det var sista gången du skulle få se Hällsel. Så det gjorde sitt bästa för att du skulle få ha en bra sista vistelse där.

Jag tänker på dig hela tiden! För jag saknar dig så himla mycket! Var till Norrfjärden för att spela på vår julkonsert ikväll, tänkte att det kunde vara skönt att få tänka på annat en stund. Det gick bra en stund, men halvvägs in i konserten blev jag okoncentrerad och kunde bara tänka på dig. Men vad kan man annat göra när en del av ens hjärta plötsligt slets ur kroppen på en. När sorgen och saknaden fyller upp hela ens kropp.
Jag har inte känt mig hungrig på tre dagar, ingenting smakar längre. Jag försöker att äta för jag vet att jag måste. Men det är svårt.
Jag gruvar mig för att gå och sova, för jag vet att jag kommer ligga där i timmar och tänka på dig innan jag somnar av ren utmattning. Och när jag väl har somnat sover jag dåligt.

Vad ska jag göra morfar? Kom med några goda råd, du som alltid varit så klok. Snälla, kom tillbaka till oss! Vi behöver dig! Vi saknar dig! Vi saknar dig så mycket att orden inte räcker till! Och vi kommer alltid att sakna dig! Älskade, älskade morfar!