Seedad
Jag lyckades! Tjoho! Trots busväder så var jag envis och sista 2km tog jag i extra hårt! Och tack vare det så lyckades jag seeda upp mig till startled 9 på Vasaloppet! Det var dock med minsta möjliga marginal, men vad spelar det för roll?!
Min tid på Andörjan var 3:34:12 och man skulle ha åkt på max 3:35:00 för att seeda upp sig till startled 9. 48 sekunder tillgodo med andra ord! Men det räckte och det är huvudsaken. Så nu får brorsan sällskap i startled 9. Zara däremot får klara sig "själv" där bak i 10:an, tråkigt men sant..
Andörjan 2016
Idag var det dags för årets andra seedningslopp, fast första där jag faktiskt gick in för att försöka seeda mig! För en månad sen åkte jag Renrajden i Luleå, men valde den kortare distansen pga foten och får därmed inte räkna det resultatet för seedning. Men idag var det dags för alla 40km som krävs för att seeda sig!
Så idag var en kamp. Att ha bra glid är bra, men att i spåret ha noll fäste och för bra fäste i snömodden utanför spåret är ingen hit. Så i varje uppförsbacke fick man kliva ur spåret, traska upp på styltor och sedan kliva in i spåret och sakta staka sig framåt för att få snön att lossna. När jag kom in till Kanis för första varvningen så frågade mamma hur fästet var, röt tillbaka nåt om att jag för tusan inte ides valla på skidorna, för vad skulle det hjälpa? Så jag kämpade mig vidare, stakade och stakade. Strax efter varvningen insåg jag att dåligt humör inte hjälper mig runt. Så jag bet ihop och försökte tagga till! Inför sista varvet började mage och armar vara trötta, staka ÄR jobbigt, speciellt då man hållt på i drygt 2 timmar redan. Men med lite jävlar anamma och en stor dos envishet så spurtade jag sista 2km om nästan 4 stycken! Den där fjärde nästan var typ 1 sekund före mig i mål.
Gick in till sekretariatet och frågade om tiden, 3:34:12! Trodde inte riktigt att det var sant, bara 10 minuter långsammare än förra året! Och då hade jag tränat så mycket bättre, var i bra form och hade fina spår och bra fäste! Nu har jag tränat mycket mindre, är inte i så bra form och hade inget fäste! Tänk om jag hade haft fäste idag, hur mycket snabbare har jag kunnat åka då?!
Har suttit och räknat och tänkt tillbaka. Förra året åkte jag första två varven på 1:05 vardera och sista landade på 1:14. I år har jag hållt i princip samma marginaler. Första två varven på 1:08 och sista på 1:18. Så i snitt har jag åkt ungefär 3 minuter långsammare per varv jämfört med förra året. Det är inte mycket! 3 minuter på 13km, tänk vad tid jag kunnat ta in om jag haft lite fäste! Men men, nu är det bara hålla tummarna att tiden räcker till för att seeda upp sig ett startled. Pappa pratade om att vinnaren åkte på 1:45 typ, och förra året var segertiden på 1:39. Och jag blev omåkt av eliten mycket senare i år än förra året. Och med tanke på det så finns det en liten chans att seeda upp sig! Men jag vågar inte hoppas på nåt. Bara vänta till tisdag eller onsdag får vi se.
Blev väckt av ett sms från mamma strax efter 7 där hon skrev: Stackare, vilket väder. Jag kunde ju bara gissa men när jag lite senare klev upp var vädret bra. 30 minuter senare var det inte det. Flashbacks från förra årets Öppet Spår då vi hade riktigt busväder i princip hela loppet igenom. Tur jag inte skulle åka 90km idag då!
Började med att ladda upp ordentligt, makaroner och köttfärssås till frukost! Blev hämtad av mamma och pappa och på Kanis mötte vi upp Anna och Lars. Jag och Anna hämtade ut nummerlapparna och for sen och testa skidorna. Noll fäste. Försökte valla på från en gul burkvalla som Östen tipsade om. Blev totalt två varv för mig, men det räckte knappt för första uppförslutet så var fästet borta.
Så idag var en kamp. Att ha bra glid är bra, men att i spåret ha noll fäste och för bra fäste i snömodden utanför spåret är ingen hit. Så i varje uppförsbacke fick man kliva ur spåret, traska upp på styltor och sedan kliva in i spåret och sakta staka sig framåt för att få snön att lossna. När jag kom in till Kanis för första varvningen så frågade mamma hur fästet var, röt tillbaka nåt om att jag för tusan inte ides valla på skidorna, för vad skulle det hjälpa? Så jag kämpade mig vidare, stakade och stakade. Strax efter varvningen insåg jag att dåligt humör inte hjälper mig runt. Så jag bet ihop och försökte tagga till! Inför sista varvet började mage och armar vara trötta, staka ÄR jobbigt, speciellt då man hållt på i drygt 2 timmar redan. Men med lite jävlar anamma och en stor dos envishet så spurtade jag sista 2km om nästan 4 stycken! Den där fjärde nästan var typ 1 sekund före mig i mål.
Precis då jag gått i mål började hela kroppen skaka av utmattning, jag fick min plakett och höll nästan på bryta ihop. Ett par klassiska äntligen-i-mål-tårar trängde fram mellan flämtningarna och sen gick skakningarna över. Jag klarade det! Ännu en gång! Och jag slapp möta väggen, det var nästan det bästa!
Gick in till sekretariatet och frågade om tiden, 3:34:12! Trodde inte riktigt att det var sant, bara 10 minuter långsammare än förra året! Och då hade jag tränat så mycket bättre, var i bra form och hade fina spår och bra fäste! Nu har jag tränat mycket mindre, är inte i så bra form och hade inget fäste! Tänk om jag hade haft fäste idag, hur mycket snabbare har jag kunnat åka då?!
Har suttit och räknat och tänkt tillbaka. Förra året åkte jag första två varven på 1:05 vardera och sista landade på 1:14. I år har jag hållt i princip samma marginaler. Första två varven på 1:08 och sista på 1:18. Så i snitt har jag åkt ungefär 3 minuter långsammare per varv jämfört med förra året. Det är inte mycket! 3 minuter på 13km, tänk vad tid jag kunnat ta in om jag haft lite fäste! Men men, nu är det bara hålla tummarna att tiden räcker till för att seeda upp sig ett startled. Pappa pratade om att vinnaren åkte på 1:45 typ, och förra året var segertiden på 1:39. Och jag blev omåkt av eliten mycket senare i år än förra året. Och med tanke på det så finns det en liten chans att seeda upp sig! Men jag vågar inte hoppas på nåt. Bara vänta till tisdag eller onsdag får vi se.
Bravo Boost Lemonad + Ingefära
Är just nu testpilot för en av Bravos nyhet, nämligen Bravo Boost Lemonad + Ingefära. Bjöd av den till mina kollegor för att få veta vad fler än jag tycker och det visade sig att vi tyckte väldigt olika.
Jag själv tyckte den hade en god och läskande smak av lemonad men saknade helt smaken och hettan från ingefära. Om den fanns i små flaskor skulle den vara ett bra alternativ om man behöver en liten koffeinkick tillsammans med en banan typ om man ska iväg och träna, skriva prov eller bara behöver lite extra energi. Annars vet jag inte om jag skulle köpa den skälv igen, det är ingen juice som jag skulle ställa fram på frukostbordet direkt.
Mina kollegor tyckte lite annars än mig. En tyckte att det smakade mycket ingefära, en tyckte smaken var sådär överlag och en tyckte den var riktigt god och såg den som en bra PWO, alltså något man dricker för att få mer energi till att träna och därför prestera bättre.
Det mest negativa är nog priset, 30:- för 750ml tycker jag är i dyraste laget.
Även ögonen ljuger
Vi matas dagligen av bilder på modeller som är både smala, vältränade och ibland till och med magra. Porslinshy och inte ett veck i varken pannan eller klänningen. Jag tror ändå, eller hoppas i alla fall, att dom förstår att modellerna inte ser ut sådär jämt och att det är långt ifrån verkligheten. Dom redan smala modellerna görs i datorn ännu smalare, deras jämna hy jämnas ut ytterligare och antagligen förstorar dom även upp hår och byst på dom. Och det är denna osanna bild vi matas dagligen med om hur man bör se ut.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag aldrig själv lagt ut "smalbilder" på Instagram, men då har jag oftast skrivit vad jag gjort för att se ut sådär, som på bilden här ovanför. Jag var då 11v in i ett kost- och träningsschema som jag följt rätt så strikt. Jag hade precis varit ute och sprungit vilket innebär att magmusklerna aktiverats och därmed fått lite 'pump' som det kallas på träningsspråk (musklerna sväller vid belastning och ser större ut direkt efter träning än innan). Lägg till på det att jag spänner magen det hårdaste jag kan samtidigt som jag drar in den litegrann. Vips så ser det nästan ut som att jag har början till ett sexpack! Och visst, just där och då hade jag kanske det, men jag har även förklarat hur jag tagit mig dit.
Spännarbilder deluxe på min mage, och visst ser jag någorlunda fit ut! Men så slappnar man av och ens "rätta jag" kommer fram:
Där är den! Mitt verkliga jag. I all dess skönhet och prakt. Svullen efter en dags ätande och putande, precis som jag är van att se den.
Samma kropp, samma dag, samma tid och samma vinkel. Fascinerande hur mycket kroppen kan ändras och formas bara man spänner sig.
Jag kan förstå att man fixar till lite ljussättning, redigerar bort smutsfläckar och vissa skavanker. Men att helt förändra och förstöra en människas kropp på det sättet är inte okej! Man har ju läst om en del kändisar (ej modeller och kanske är känd för nåt annat än mode och träning) som blivit plåtade och när dom får se det färdiga resultatet undrar dom vem som är på bilderna. Att bli så pass redigerad att man inte känner igen sig själv är skrämmande!
Men som sagt, jag tror och hoppas att många vet att det vi ser på reklamskyltar och i tidningar ofta är långt ifrån verkligheten.
Men hur ska vi då tackla alla bilder på sociala medier där var och varannan lägger ut bilder på magrutor och tight gap? För dessa bilder är (oftast) inte lika välredigerade som dom på reklampelarna, utan det är ju "vanligt folk". 'Om hon ser ut sådär, varför kan inte jag det också? Hon är ju verklig, ingen modell i tidningen.' Ungefär så tror jag många tänker och ibland kanske bilder på Instagram förstör våran uppfattning mer än modellbilderna gör.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag aldrig själv lagt ut "smalbilder" på Instagram, men då har jag oftast skrivit vad jag gjort för att se ut sådär, som på bilden här ovanför. Jag var då 11v in i ett kost- och träningsschema som jag följt rätt så strikt. Jag hade precis varit ute och sprungit vilket innebär att magmusklerna aktiverats och därmed fått lite 'pump' som det kallas på träningsspråk (musklerna sväller vid belastning och ser större ut direkt efter träning än innan). Lägg till på det att jag spänner magen det hårdaste jag kan samtidigt som jag drar in den litegrann. Vips så ser det nästan ut som att jag har början till ett sexpack! Och visst, just där och då hade jag kanske det, men jag har även förklarat hur jag tagit mig dit.
Men nu till det luriga. Även om jag ser ut sådär just då kortet togs, efter träning och medan jag spänner mig, så säger det absolut noll om hur jag ser ut dom övriga 23 timmarna och 58 minuterna den dagen. Det säger bara hur jag såg ut just då. I det ögonblicket, i just den vinkeln i det ljuset.
Nu vill jag visa er något fascinerande! För kroppen är ju fantastiskt fascinerande och helt otrolig på alla sätt och vis. Ibland både på gott och ont, men mest gott såklart! Jag tog några bilder idag efter att jag åkt skidor, hunnit stretcha och duscha. Kanske hade jag lite pump kvar i magen, kanske inte. Men efter att ha gått ner ett par kilo och känner att jag mår mycket bättre, både kroppsligt och själsligt och känner att nu har jag hittat tillbaka till den kroppen jag trivs bäst i, så ville jag kolla formen lite. Jag har lång väg kvar till formen jag hade för snart två år sen men jag är så nöjd med detta just nu!
Spännarbilder deluxe på min mage, och visst ser jag någorlunda fit ut! Men så slappnar man av och ens "rätta jag" kommer fram:
Där är den! Mitt verkliga jag. I all dess skönhet och prakt. Svullen efter en dags ätande och putande, precis som jag är van att se den.
Det här blev förmodligen mer invecklat än jag tänkt från början, men jag ska ta det kort. Vi kan inte alltid lita på det vi ser, varken på nätet via sociala medier eller på reklamstolparna. Vi visar nästan aldrig upp vår "fula" sida utan det är bara den "finaste" bilden av 20 som vi ser.
Vi kan inte se smala eller vältränade ut jämt. Varken året om eller dygnet runt. Atleter som tävlar i att visa upp sina slimmade kroppar får arbeta hårt för det och så som dom ser ut på tävling ser dom absolut inte ut jämt. Långt ifrån. Och vi kan inte tro att våra magar ska vara lika platta på kvällen som på morgonen, för på morgonen är magen tom och på kvällen är den full efter en dags ätande och den måste arbeta hårt för att ta hand om energin vi stoppar i oss.
Inställt lopp
I helgen la Engelbrektsloppet ut på sin Facebooksida att dom eventuellt måste ställa in loppet pga snöbrist. Dom skulle ha möte söndagkväll och skulle komma med besked efter det. När så sändagkväll kom så uppdaterade jag Facebook frenetiskt och efter kl 20 på kvällen så kom uppdateringen. Dom skulle ha nytt möte ikväll och bestämma då. Men redan igår (måndag) mitt på dagen så kom beskedet. Engelbrektsloppet och övriga lopp den helgen blir inställda. Man kan inte rå över vädret och med både plusgrader och regn klarar dom inte av att göra fungerande spår, trots att helgen lovar minusgrader. Ett riktigt tråkigt besked och under hela gårdagen var jag rätt ledsen över det.
Våra flygbiljetter som vi bokat är icke ombokningsbara men jag får inte med mig någon på en Stockholmsweekend heller, så det blir till att slänga drygt 2000:- i sjön. Riktigt supertrist. Men jag får trösta mig med lite mindre hektisk skidåkning här hemma med pojkvännen i stället. Alltid något, huh?!
Men som mamma har sagt tidigare, det är väl på förlust man ska leva. Jag får hoppas jag får tag i en Vasaloppsplats för några kronor under vad det egentligen kostar.
Anmälde mig till Andörjan igår sådär lite i argen, så nästa söndag blir det seedningslopp på 40km här på Kanis. Enda tråkiga där är att varken Johan eller Zara kan åka då dom har annat för sig, men jag har mina trognaste supportrar där i form av föräldrarna! Det är guld värt! Så nu är det bara att samla många träningsmil dom här sista knappa 4 veckorna. Sedan är det cykel för hela slanten som gäller och konstigt nog längtar jag faktiskt litegrann till det! Men när jag väl är där så känner jag förmodligen inte så. Men det känns skönt att jag för tillfället kan längta efter en ordentlig cykeltur ute i ett vårknoppande Norrbotten!
Engelbrektsloppet
För drygt två veckor sen frågade jag Anna om hon skulle åka Engelbrektsloppet. Jag vet sen tidigare att Lars hade anmält sig och nu hade även Anna bestämt sig för att åka. Så slänger hon bara ur sig att jag får följa med dom om jag vill. Då började tankarna snurra och ett litet frö gro.
Såg på deras Facebooksida att dom måste dra om spåret pga snöbrist. Det kommer bli fler varv vad jag fattat (man åker annars 2 varv på en 30km bana) och dom garanterar åtminstone 52km spår. Jag håller nästan tummarna för att det inte blir fullt 60 km, då kommer jag känna mig mindre nervös. Jag har åkt så makalöst lite denna säsong att 5-8km mindre gör det betydligt säkrare för mig att orka i mål inom utsatt tid. Och dessutom blir det mindre belastning på foten som ännu bråkar med mig. Men blir det ändå 60km så hoppas jag att jag ska fixa det på dom 8h man har på sig. Man får stanna så lite som möjligt, hålla sig i rörelse även i depåerna och käka bullar och blåbärssoppa i farten liksom! Det ska nog gå bra det!
Jag sa redan i somras att jag skulle vilja åka Engelbrektsloppet, bara för att verkligen ha gjort alla klassikerloppen. Man kan nämligen välja om man vill åka Vasaloppet eller Engelbrektsloppet i sin klassiker. Dom allra flesta väljer Vasaloppet, dom har trots allt 15800 startplatser för själva Vasaloppet och Öppet spår har totalt 18000 startplatser vilket blir nästan 34000! Engelbrektsloppet är något mindre, både till antalet deltagare och spårlängd. Man åker "bara" 60 km, visserligen lite mer kuperat än Vasaloppet, men 30km mindre är rätt mycket. Detta till trots är det endast ca 2500 som tar sig an denna utmaning! Tänk ändå att ett så pass litet lopp får räknas in i En Svensk Klassiker! Då man ser till hur stora alla dom andra fyra loppen är!
Men för att fortsätta berätta om det lilla fröet. Tankarna snurrade och jag blev mer och mer säker på min sak. Så förra måndagen skickade jag ett sms till Anna och sa att jag mer än gärna hakade på dom ner till Norberg! Så i söndags träffades vi och bokade klart allt! Så nu har vi alla tre var sin startplats, vi har bokat flyg ner och hem igen, vi har hyrbil klart och boendet är fixat! Och vi ska hinna med att resa ner, åka loppet och resa hem på mindre än 48h! Det ni! Det kallar jag snabba puckar!
Ska bli riktigt roligt och spännande! Kanske mest spännande att se om våra skidor och stavar överlever flygtransporterna! Men vi ska försöka hitta något sorts rör vi kan stoppa in dom i. Sen ska det bli kul med loppet också förstås. Skönt att slippa samma trängsel som på Vasaloppet. Spännande att se hur spåren blir.
Såg på deras Facebooksida att dom måste dra om spåret pga snöbrist. Det kommer bli fler varv vad jag fattat (man åker annars 2 varv på en 30km bana) och dom garanterar åtminstone 52km spår. Jag håller nästan tummarna för att det inte blir fullt 60 km, då kommer jag känna mig mindre nervös. Jag har åkt så makalöst lite denna säsong att 5-8km mindre gör det betydligt säkrare för mig att orka i mål inom utsatt tid. Och dessutom blir det mindre belastning på foten som ännu bråkar med mig. Men blir det ändå 60km så hoppas jag att jag ska fixa det på dom 8h man har på sig. Man får stanna så lite som möjligt, hålla sig i rörelse även i depåerna och käka bullar och blåbärssoppa i farten liksom! Det ska nog gå bra det!
Så på söndag nästa vecka smäller det! Jag ställer in Alla Hjärtans Dag i år och åker skidor 90 mil hemifrån i stället!
Wish me luck!
SM-veckan
Förra veckan var det SM-vecka i Piteå, en massa spännande uppgörelser i flera vintersporter! Mest spännande var det såklart med längdskidorna!
Damerna laddar för start / Jag och min knäppis / Charlotte Kalla går mot guld / Ida Ingemarsdotter åker in ett silver.
I torsdags var jag ledig inför helgjobb så då passade jag och C på att ta en heldag på SM:et. Tyvärr var det inte så mycket tävlingar den dagen, men vi såg längdskidornas stafett där Piteå Elits herrlag knep en bronsplats! Det var så spännande hela sista sträckan för att inte tala om sista 100 meterna! Damernas stafett var inte lika spännande, för redan på andra sträckan tog Jennie Öberg och Piteå Elit ledningen med 30s och när Charlotte kom i mål på sin sista och tredjedträcka så vann dom med en minuts marginal! Kul att se men inte så spännande direkt.
När stafetterna var över drog vi intill stan och kollade curling i en timme ungefär. 6 matcher höll på samtidigt men det var inte riktigt samma fart där som det var på Lindbäcksstadion. Men kul att se på riktigt! Såg mycket curling under OS i Sotji 2014.
Fredag blev det bara att se en sport, nämligen styrkelyft. Hann inte mer än så eftersom jag skulle hinna tillbaka till Älvsbyn för att jobba. Kul att se på och se hur olika teknik alla har. Däremot kan jag ju tycka att det blir lite fuskigt då man ska använda dräkter. Eftersom alla har dräkt för att kunna böja/pressa tyngre, varför kan man inte vara utan? Blir ju samma villkor för alla ändå på så vis, fast mer "naturligt". Nåja. Vi fick då se några svenska rekordförsök varav ett nytt slogs på herrarnas marklyft i 105 kg klassen (tror jag det var), 347,5kg! Bit i den ni! Samma kille innehar tydligen världsrekordet i marklyft på 370,5kg, fast i 93 kg klassen! Helt galet alltså!!!
Tunga benböj / Fina bänkpressar / Nytt svenskt rekord i marklyft i 105kg klassen.
Lördagen fick jag sällskap av en arbetskollega då vi såg längdskidornas sprint. Damernas var en riktig rysare, skulle Kalla komma till finalen eller inte? Tyvärr inte, hon missade den med 3 hundradelar tror jag det var. Och kom därmed 7a. Jennie Öberg tog sig däremot till final men hamnade tyvärr sist. Men superbra gjort av vinnaren Jonna Sundling som vann alla heat hon var med i! Hatten av där!
Mer än så fick jag inte se live, men för att ha haft arbetshelg så hann jag se riktigt mycket! Söndagen såg jag skiathlon via TVn på jobbet, det funkade det med. Man ser ju mycket mer på TVn än man gör på plats, men man får ju inte den där rätta feelingen eller känner stämningen som då man är på plats!
Nu blir man ju rätt sugen att se ett större skidmästerskap, typ som VM i Falun förra året. Arrangeras det i Sverige igen framöver vill jag absolut dit!
Det står stilla nu
Det går inget vidare med min träning just nu. Eller, jag har egentligen tränat på rätt bra under januari, 28 pass har det blivit. Men endast 7 av dom har varit på skidorna. Och det beror främst på att vi har haft så jäkla kallt! Under två omgångar och totalt ca 2,5 vecka har det var mellan -25 och -35, då är det inge vidare trevligt att träna utomhus. Det kan till och med vara farligt! Jag har visserligen en airtrim, en mask som värmer inandningsluften, men även om den fungerar bra så är det svårt att klä sig rätt så man inte fryser. Trots många lager kläder så letar sig kylan in mot skinnet och då fryser svetten och man blir kall.
Och nu i förra veckan då det blev lite varmare och till och med plusgrader så hade jag fullt upp med annat. Så med mina totalt 10mil i bagaget kommer det bli ett tufft Vasalopp att genomföra. Men jag ska försöka greja det ändå!
Och nu i förra veckan då det blev lite varmare och till och med plusgrader så hade jag fullt upp med annat. Så med mina totalt 10mil i bagaget kommer det bli ett tufft Vasalopp att genomföra. Men jag ska försöka greja det ändå!
Foten min fortsätter att bråka, men det kan vi ta mer om en annan gång.
