Så var äntligen dagen här, äntligen skulle jag få springa världens tuffaste terränglopp igen! Som jag både längtat och fasat!

Började med en ordentlig frukost kl 8. Sedan bytte vi om till löparkläder, packade klart ryggsäcken och så begav vi oss ut mot Lidingö. När vi kom till Ropsten så blev både jag och mamma förvånade över hur "lite" folk det var. Förra året stod vi i en enorm kö för att få hoppa på bussen, det var folk som köade inne på tunnelbanestationen. I år var det ingen kö alls, vi fick vänta 1 minut innan vi kunde hoppa på bussen.

Väl ute på Lidingövallen kryllade det av folk, var det verkligen så mycket folk förra året? Ställde oss i toakön och sedan gick vi till restaurangtältet för att köpa lunch. Efter att ha köat länge så var det vår tur och jag och Zara tog var sin kycklingpasta, som smakade absolut ingenting. Tur dom hade parmesanost så man fick lite smak. När vi precis ätit klart kom Elli och anslöt sig till oss, samtidigt gick Zara på toa. Elli hann stå i kö och äta klart och Zara var ändå inte tillbaka. Så vi sökte oss bort mot toaletterna och där stod hon i världens längsta kö, den var lika lång som en stor fotbollsplan är bred! Tur hon stod långt fram, så vi behövde inte vänta så länge. Sedan började vi gå till Koltorps gärde, starten.

 

Det var nu bara en timme kvar till jag skulle starta och jag började bli stressad. Vi är alltid i så god tid att vi missbedömmer tiden och så får man ändå stressa i slutändan. Pinknödig till tusen men tänkte gå på toa vid starten. Där var det ju också en enorm kö, så jag tog en pappersnäsduk av mamma och sprang in i skogen. Och jag kan ju tala om att jag inte var ensam som kissade där, det var karlar och kvinnor till höger och vänster. Tur man inte är blyg, för det var bara hitta en liten buske, dra ner byxorna och kissa "för öppen dörr". En liter senare (eller liknande) gick jag tillbaka, då var Zara tvungen iväg en gång till, så hon gick också upp i skogen. Elli som hade en timme kvar till start ställde sig i toakön.

Nu var det bara att skynda sig och ta på sig nummerlapp, tidtagningschip, fixa med flipbelt, telefon, energi och hörlurar. Tillslut var jag färdig, fick lyckokramar och sparkar av mamma, Zara och Elli, önskade dom lycka till och så skyndade jag mig till startlinjen. Uppvärmningen var i full gång så jag hakade på. Ca fem minuter senare gick starten och jag med några tusen andra rusade iväg!

 

 

Även här kände jag att fy vad mycket folk det är, var det verkligen så här mycket folk förra året?! Det var mer trångt i starten och mer trögstartat. Man fick trängas en massa och första 1,3km tog 1 minut längre än förra året. Man fick gå en del för man kunde inte tränga sig förbi och det gick så sakta, och det kändes tråkigt. När det lättade lite på trycket lyckades jag springa om i ledet och hamnade lite längre fram. Nästa år MÅSTE jag vara tidig i starten så jag slipper trängas längst bak. Känns bättre om man startar långt fram och blir omsprungen av några än att man ska behöva bli arg för att man inte kommer sig framåt. Första kilometrarna kändes backigare än förra året men det kändes bra. Vid 7,5 km passerade vi Lidingövallen och mamma stod och hejade på mig! Fick lite ny energi av publiken och sprang vidare och tänkte lite extra på hållningen.

Vid 10km kändes det lite tungt i benen men det gick över efter ett litet tag.

 

 

Hade löparklockan på mig för att kunna ha lite koll på snittempo och totala tiden. Hade velat fram och tillbaka innan om jag skulle ha den eller inte, kände att den kunde både vara en hjälp för att hålla tempot men även att den kunde bli ett stressmoment då jag kollade klockan hela tiden. Tack och lov blev den en otrolig hjälp för mig sista biten!

Efter ett par kilometer hade jag ett snittempo på 6:35 men kom som lägst ner på 6:25. Tänkte att även om jag saktade ner lite, vilket man automatiskt gör ju tröttare man blir och när sista två backarna kommer, så borde jag kunna hålla mig under 6:53, vilket var min snittid förra året.

 

Innan vi for ner till Stockholm hade jag haft lite problem med mitt högra underben, vaden eller benhinnan, så fysioterapeuten på jobbet hade kollat och trodde det berodde på pronation, så hon tejpade mig. Hade även haft känningar under knäna på sista löpargruppen så hon visade hur jag kunde tejpa om jag kände att jag behövde. I efterhand önskade jag att jag hade tejpat, för då kanske jag hade sluppit mycket sveda efteråt. Eller så hade det inte spelat någon roll, vem vet? I alla fall, det hon hade tejpat mig för kände jag bara av första kilometrarna, sedan hade jag nog blivit så pass uppvärmd i kroppen att det gick över. Däremot började jag känna lite i knäna, speciellt höger knä, när jag kom till 20 km kontrollen på Grönsta. Det var inte så farligt så jag lättade bara lite på tempot och sprang vidare. Mamma missade jag men där i backen precis efter vätskekontrollen stod Anna L och hejade på! Så då fick jag lite ny energi och ilade vidare.

 

Det märkliga är att trots att jag vid sista milen hade som mest ont i kroppen så var jag som piggast i knoppen! Jag började känna mig så befriad och hög på endorfiner, men så kom smärtan och la sig som en mörk skugga över löparglädjen. Så kom då Abborbacken, 5 km från mål. Jag gick uppför den med små snabba steg, precis som jag fått lära mig på löpargruppen. Och det kändes så mycket bättre än att ta långa långsamma steg, dessutom kände jag ingen smärta i knät då jag gick. Strax efter Abborrbacken, i en annan liten backe, fick jag ett par klor i ryggen. Zara var där! Hon sa att hon började vara trött men hon bara susade förbi mig och nerför backen och så var hon borta. Jäklar vilken fart hon måste ha haft! Fick en liten kick av det, men den varade inte länge innan jag började bli ledsen. Varför var jag tvungen få ont i knät?! Jag kände mig ändå hyfsat pigg i kroppen och ville så mycket springa fort sista biten men det gick inte. Jag varvade en del gång med någon form av haltlöpning. Här vet jag inte hur många gånger jag hann titta på klockan för att ha koll på snittempot, men varje gång jag tittade på den och såg hur den ökade upp på 6:40-någonting så började jag springa igen. När jag bara hade 1 kilometer kvar till målet så insåg jag att jag skulle klara mitt mål, att komma under 3:28:18. Jag låg då på en totaltid på precis under 3:20 så jag kämpade vidare och när upploppet kom och stigen bredde ut sig i ett stort fält så haltsprang jag allt jag kunde med ett leende på läpparna ända in i mål!

 

 

Känslan att komma i mål i år var helt olik den från förra året. Då var jag bara så totalt slut att ingenting fungerade som det skulle, jag visste inte om jag skulle vara glad för att jag tog mig i mål eller för att helvetesloppet var över. Nu hade jag energi kvar, jag var glad både av att ha kommit i mål, av glädjen man får genom ett avslutat löppass och för att jag hade slagit förra årets tid! Lite ledsen var jag, men det berodde enbart på knät, inte för att jag var tom på energi. Och inte egentligen för att det gjorde ont, för när jag gick gjorde det ju inte ont, utan bara för att jag var skadad. Att få sin första träningsrelaterad skada under just detta lopp då man sprungit i två år helt skadefri! Det kändes surt! Men jag pussade på min fina medalj, träffade mamma och Zara och kramades! Zuperkvinnan Zara förtjänar en enorm eloge för hon gjorde ett helt fantastiskt jobb! Vilken prestation!

 

 

När vi kommit oss ur målfållan så klädde vi oss och gick till Röda Korsets tält för att få hjälp med knät. En kille lindade det så hårt att jag inte kunde böja det sen. Var svårt att gå till bussen så när jag kom hem lindade jag snabbt av det, tror inte det hjälpte något alls.

 

Väl tillbaka på boendet så krokade vi upp och skålade i skumpa! Zara var nu klar med sin klassiker och avslutade med en superprestation och jag har nu sprungit två Lidingölopp!

 

 

Andra saker att tänka på till nästa års lopp (ja, jag tänker absolut springa igen!) är att dricka ordentligt dagarna innan. Är svårt att dricka mycket då man går på stan två hela dagar, för då får man bara springa på toa. Och att hitta en toa är svårare än vad man kan tro i Stockholms innerstad! För jag var konstant torr och klibbig i munnen under hela loppet. Efter vätskekontrollerna höll jag mig fuktig i mun i ca 1-1,5 km, sedan började det klibba igen. Gjorde det fatala felet i slutet att ta en liten delicatoboll ur Seat's vätskedepå så det riktigt torkade ur munnen! Att springa med en mun som är snustorr, lite halvklibbig och chokladkladdig är inte roligt!

 

Men om jag ska sammanfatta loppet lite kort så var starten lite trög, det kändes mer trångt och backigt, men löparglädjen fanns i princip hela loppet igenom. Jag fick inte alls lika ont i kroppen och träningsvärken var borta helt efter två dagar. Jag log under upploppet så bilderna blev betydligt roligare än förra årets plågade miner.

 

Resan började redan torsdagsmorgon. Flög ner 6:35 från Luleå och Landade före 8 på Arlanda. Frukost på Centralen och sedan en heldag med shopping! Lunch intogs på bästa Jensen's Bofhus! När fötterna värkte och vi var less så försökte vi ta oss till boendet. Efter mycket promenerande kom vi dit, checkade in och blev lite besvikna på rummet. Inte det fräschaste ställer man bott på direkt, men det dög. Sedan ut för att irra runt som yra höns för att hitta ett ställe att köpa mat på, slutade på ett 7-Eleven.

 

Fredagen började vi med en bra frukost, det var nog det bästa med det där stället vi bodde på! Sedan tog vi oss ut till Lidingö och hämtade ut nummerlappar, kollade in sportmässan och köpte lite kläder och diverse annat. Och nu ska jag chocka alla i vinter med att bära en ROSA mössa!! Vette tusan hur jag tänkte med det köpet, men jag slipper ju se den när jag har den på mig. In till stan sedan för lunch och medan Zara var less och for tillbaka till boendet så tog jag och mamma en sväng till på stan. Handlade i hemlighet lite till Zara, som skumpa och chokladmedalj! Middagen intogs senare på kvällen återigen på Jensen's, fast på en annan av deras tre restauranger i stan. Dom har lätt det godaste köttet jag ätit, någonsin! Deras fläskfilé ramlar sönder och smälter i munnen, så mört är det! När vi slutligen kom hem var det bara att ta fram kläder och packa inför morgondagen och sedan sova så gott man kunde! Vilket jag inte har haft problem med under vår Stockholmsvistelse. Sovit som en klubbad säl i tre nätter!

 

 

 

 

Som jag skrev tidigare så bakade jag en massa nya godsaker inför Ronjas kalas. Nu har jag fått upp alla recept så in och kolla på LottaBakar!

 

Igår var det dags för träff tre med löpargruppen vilket innebart trail-löpning. Alltså att springa på små stigar i skogen, inte ett elljusspår i skogen. Det var kul men spännande med tanke på att det regnat hela dagen och fortfarande småskvätte under passet så allt gräs, stenar och rötter var blöta och halkiga. Man fick passa sig så man inte trampade fel och halkade eller vrickade sig.

 

Sen har jag lite problem med insidan av smalbenet, förmodligen ett överansträngt muskelfäste till vaden. Så i em ska vår fysioterapeut på jobbet tejpa upp min fot litegrann. Hon tror jag har för lite stöd under foten så att foten faller in, eller pronerar, då jag springer och det i sin tur skapar en överansträngning just där jag har ont. Har inte ont vid vila eller om jag går som vanligt, känns då jag springer och om jag sätter mig på huk. Så vi hoppas på att tejpningen ska hålla foten på plats och att jag ska kunna genomföra Lidingöloppet på lördag utan större problem.

 

 

Har inte haft bästa uppladdningen inför Lidingöloppet med andra ord då jag inte vågat springa så mycket dom här sista två veckorna. Hoppas på att man inte är alltför stum i benen pga det och självklart att jag inte ska ha så ont eller ont alls ifrån vaden. Hade velat springa intervaller eller max 5 km varannan dag dom här sista 10 dagarna, bara för att hålla igång kroppen och benen, men det sket sig totalt. Fast förra året kunde jag knappt springa alls dom sista 6 veckorna. Först två veckors förkylning, sedan utomlands två veckor (där jag visserligen sprang några morgnar) för att komma hem och åter igen bli förkyld sista två veckorna innan loppet. Kände mig inte helt 100 då, kanske 95 eller så, men se det gick ju hur bra som helst! Det är kanske värre med ont i benen under loppet än att vara sjuk innan loppet. Ja, på lördagkväll får vi helt enkelt se hur det gick. Jag hoppas och satsar på att göra mitt bästa och att det ska ta mig till en tid strax under 3,30! Så det så! Man ska tro på sig själv!

I helgen har jag spenderat mycket tid i köket och det händer inte så ofta! Nästan hela lördagen bakade jag en massa olika saker, både fika och matbröd. Och alla recept kommer att komma upp på LottaBakar under veckan, så håll utkik där!

 

Igår var det dags för långdistans, det sista långpasset innan Lidingöloppet nästa helg. Satsade på drygt 20km och landade tillslut efter många små extrarundor på en halvmara, dvs 21,1km. Det gick väl sådär bra, helt okej men hade kunnat gå bättre. Men med ett taskigt matintag under söndagen så var det inte mycket bättre att vänta, så jag är ändå rätt nöjd. Och med en halvtrasig stortå så känns det ändå rätt bra, den började nämligen kännas av redan efter 10km. Men är huvudet dumt får kroppen lida. Är lite halvt skinnflådd och fått en blåsa under en förhårdnad typ. Blåsan känner jag knappt av, det är där jag är lite skinnflådd som det gör ont. Att gå i skor igår var ingen hit, i strumpor gick det betydligt bättre.

 

Satt och kollade runt på Nike´s hemsida om dom hade någon snygg, vit streetsko. Och jag hittade en jag föll in love with! Galet snygga och galet dyra! Tur det är gratis att drömma! Och förhoppningsvis kan man hitta sig något liknande fast mycket billigare!

 

Har haft en riktigt mysig helg i helgen. Började med att jag fick fara på årets första övning med blåset, äntligen igång igen!

 

Lördag så började jag med frukost och lite Private Practice innan jag for ut på en kort löptur. Målet var ett varv på Åsen det snabbaste jag kunde. Förra året sprang jag ett varv på 12:32, två gånger. Förra helgen då jag gjorde årets första försök blev det "futtiga" 12:45. Så vad skulle det bli idag? Nytt rekord blev det med fantastiska 12:26! Tänk att 6 sekunder kan göra en så glad! Och förstå hur jobbigt ett varv på Åsen kan vara! Kunde knappt andas när jag var klar, stod och kippade efter luft mot ett träd och höll på börja gråta. Och halva vägen hem (som jag promenerade sakta) sved det i luftrören. Men glad och nöjd när jag kom hem så gjorde jag lite löpskolövningar som vi fick lära oss i tisdags på löpargruppen.

 

Strax efter kom Christian, så då åt vi lunch i form av fryspizza och glutenfria plättar med socker (eftersom sylten var slut). Myste i soffan, vissa sov middag och när det blev nog sent så for vi på Clarys och åt gomiddag, Black rock grill är riktigt bra alltså! Det enda att klaga på är väl oljudet då man steker, det är svårt att föra en normal konversation medan man äter. Man får väl se till att prata före och efter maten i stället. Men ska ni äta något annorlunda, kör på Black rock grill!

 

 

Efter vi ätit och druckit ett glas var så gick vi på Ica och handlade. Och väl hemma kunde vi njuta av, förutom varandras sällskap, naturgodis, lösviktsgodis och kladdkaka med vispad grädde! Alltså, kladdkaka måste ju vara ett av det godaste inom fikaväg man kan äta! Den blev helt perfekt! Och bröar man formen med kokos så får man lite kokossmak i botten också. Mmmmm!

 

Dagen efter innebar som vanligt sovmorgon, följt av frukost och Nyhetsmorgon. Sedan drog han iväg och skulle spela med sitt band medan jag hann dammtorka lite innan jag drog iväg till Norrfjärden för konsert. Kul att bror med familj följde med! Väl hemma igen efter en bra konsert så blev det middag/kvällsfika i form av smootie och polarbrödsmackor! Mums!

I måndags var jag med Malin på lunchen och tränade lite bröst och axlar och på kvällen blev det ett dubbelt yogapass med mamma hos Marianne uppe i Bredsel. Behöver jag förklara vilken träningsvärk jag hade i hela kroppen på tisdagen?! Speciellt bröstpartiet, herremin alltså! Jag har fortfarande känningar!

Tisdag kväll var det dags för första passet med Runacademys löpargrupp i Luleå, mycket löpteknik och mycket tänka.

Igår blev det intervaller på crosstrainern och lite benträning på gymmet. Sedan lallade jag på så mycket här hemma att jag inte höll på hinna äta lunch innan jag började jobba 14:30!

Idag blev det lunchträning med Malin igen, mage stod på schemat. Och två försök till huvudstående medan Malin var i telefon. En promenad med Kim och bebis efter jobbet och sen var denna dag slut.

Imorgon är det fredag, tjollahopp! Första övningen för mig med blåset och sen ledig helg. Härligt!

Till middag sen hade jag kommit på en bra idé. Jag har länge tänkt att fyllda paprikor måste vara gott. Christian är bombsäker på att jag bjudit han på fyllda paprikor, något som jag definitivt inte har gjort då jag aldrig ätit det själv förut. Så vi slog ett slag för fyllda paprikor och så fick det bli!

Fyllde dom med tacoköttfärs som vi stekte ihop med lite tomatpuré, purjolök, vitlök och några färska champinjoner. Skar av toppen och kärnade ur fyra gula paprikor, kokade dom lite lätt i ett par minuter i saltat vatten innan dom fick rinna av och sedan fyllas med köttfärsen. In i ugnen tillsammans med hasselbackspotatis. Efter 20min tog vi ut allt och la på en ostskiva på varje potatis och paprika, så in 20min till. Och sedan över till det absolut godaste! Vi hade köpt en färdig baguette som vi delade på längden. Smälte lite smör och pressade ner en vitlöksklyfta i. Kylde smöret och sedan bredde vi ut det på baguetterna. In i ugnen fem minuter innan vi serverade all mat. Det blev vass smak på bröden, men så jäkligt gott alltså!! Det hettade av vitlök i munnen i nån timme efter att ha ätit brödet! Måste göra det någon fler gång, så enkelt och så gott! Ja, både brödet och paprikorna! Fyllda paprikor var jättegott och rätt så enkelt. Förbered kvällen innan om man ska ha middagsbjudning, bara skjuts in i ugnen 40min innan servering.

Jag springer inte enbart för att jaga tider eller springa längre än förra gången, jag springer även för välmående och för att jag tycker det är kul. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag enbart sprang för skojs skull. Jag behöver något att träna inför, annars är det lätt att jag tränar slentrianmässigt eller att träningen inte blir av. Många kanske har svårt att tro det om mig, att den där hurtiga tjejen inte alltid vill träna. Det vill jag inte alltid, långt ifrån. Det vill nog ingen! Men jag gör det för att jag mår bra av det, både kroppen och knoppen behöver det. Jag gör det för att jag tycker om att röra på mig och tycker om att träna, jag har alltid tränat och har alltid tyckt om det!

Jag har tränat på flera olika sätt och det sätt jag helst tränar på förändras med tiden. Men utan lopp, tävlingar eller andra mål skulle jag träna enkelt, utan att utmana mig själv. Klart det är bra att träna enkelt, all träning är bra träning oavsett hur man utför den. Men jag har alltid velat ge mitt bästa och prestera bra, oavsett om jag är bra eller dålig på det jag håller på med just då. I skolan gav jag allt på idrottslektionerna, oavsett sport och oavsett om jag var bra eller dålig på den sporten. På aerobicen tog jag ut stegen ordentligt och var duktig på att memorera. Efter ett år på gymmet och som riktig nybörjare deltog jag i en styrketävling.

Kort sagt, för att utvecklas måste man utmana sig själv. 

Det jag egentligen ville ha sagt med detta inlägg är att det dåliga självförtroendet är som bortblåst! Nu ikväll sprang jag 20 km på 2:05:18! Helt plötsligt kan jag återigen börja drömma och hoppas på att putsa fjolårets tid med några minuter.

Förra året hade jag som mål att springa Lidingöloppet under 3:30:00. Jag gjorde det och tiden blev 3:28:18. Det var på håret men jag klarade det. Detta året vill jag självklart slå förra årets tid, men drömmen är att springa på en tid runt 3:20:00. Nu är det bara träna på och hålla tumme och tå! Det ska gå!

Förra måndagen började mitt fräschare liv. Eller bättre period för kroppen. Slutade med allt godis och gotta och drog drastiskt ner på allt gluten. Har ätit gluten men inte i lika stor mängd, allt bröd (utom tortillabröden) har varit glutenfritt. Började även tisdagskvällen med fettförbränningstabletter, har länge varit sugen på att prova och se om dom hjälper nå. Nu en vecka senare så har jag gått ner 1,8kg! Jag vet att det mesta bara är vätska, precis som det alltid är första veckan man gör något nytt, men det känns bra! Kände och såg redan efter någon dag på magen att den inte var lika svullen, så det är skönt! Nu hoppas jag hinna tappa några kilon till innan Lidingöloppet, allt blir så mycket lättare ju lättare kroppen är! Knappt 4 veckor kvar så det börjar dra ihop sig!

 

Har hittat ett nytt glutenfritt bröd som är så himla gott! Lite som smörgåsrån fast bättre faktiskt! Kanske inte det mest näringsrika men bra till mellan- och kvällsmål.