Vi var alla till kyrkan idag då dom skulle läsa upp morfars namn som en av dom som gått bort senaste veckorna. Jag vet att han inte finns längre men har samtidigt så svårt för att förstå det. Kändes så konstigt när prästen sa Arne Holmberg, i en ålder av 83 år, 6 månader och 15 dagar. Det var jobbigt att höra det, det är som att det blev mer verkligt. Börjar gruva mig för begravningen, kommer bli en väldigt jobbig dag. Det känns inte som att jag kommer förstå att det är han som ligger där i kistan, även fast jag vet det. Jag har sett det med egna ögon, jag har sett han ligga där i kistan. När ska den känslan försvinna? När ska man börja förstå? Har läst på flera sidor att man är chockad första dagarna och har svårt att förstå vad som har hänt. Men det har gått 2 veckor nu, borde det inte börja sjunka in? Kommer det någonsin att sjunka in på riktigt?



När man är ledsen och behöver tanka energi så finns det bara en sak som verkligen hjälper. Och det är dom två finaste små flickorna som finns! Där finns bara ren glädje! Ingen sorg.
Efter att högmässan var slut så gick jag, Isabelle och lillebror fram och tände var sitt ljus för morfar. När vi kom hem frågade Johan vad Bella hade gjort i kyrkan idag. Tänt ett ljus. För vem då? frågade jag då. Gammelmoffa! Hon vet att gammelmoffa har dött, även om hon inte förstår vad det innebär.
Bara några dagar efter att det overkliga hade hänt satt jag med Bella i knät och hon tittade på mina bilder på mobilen. Då kom det fram en bild på morfar, så jag frågade om hon visste vem det var. Gammelmoffa. Han har dött. Så även fast hon är liten och inte förstår, så vet hon.



Blev ett lite ostrukturerat inlägg men så blir det när tankarna inte är i ordning. Och jag förstår om ni är less på att läsa om min morfar, men dom här inläggen skriver jag mest för mig själv. Då jag en dag tittar tillbaka vill jag veta hur jag tänkte och kände under den här tiden. Jag tror och hoppas att ni har överseende med det.