Ibland känns det som ett straff att jag inte kommer träffa Baby på en månad. Men så försöker jag trösta mig med att vi har en massa saker inplanerat så tiden kommer ändå rusa iväg och den här månaden kommer gå så fort. Fast ska jag vara ärlig så ska han bara jobba medan jag har en massa roligheter på gång. Så frågan är om jag har rätt att vara ledsen över det?.. Men tänk så bra att vi hade planerat in alla dessa saker under just samma tid! Utan att vi visste om det. Tur i oturen kan man väl säga!

 

Nu blir det lite jobb och packning. Sedan Tjejmilen och så en skön semester på det. Och sedan fyller ju lilla Ronja år! Tänk vad tiden går!