I tisdags kom det. Elsa blev så ledsen då jag skulle lämna henne. Samma visa även onsdag och torsdag. Hon är glad hela vägen dit, glad medan vi klär av oss (hon får knyta upp mina skosnören) och vill hjälpa till att öppna dörren för att komma in på avdelningen. Allt är frid och fröjd fram tills jag säger att jag ska fara, då tittar hon på mig och sträcker upp armarna. Jag tar upp henne och aldrig förr har jag fått så hårda kramar, dom där småarmarna vill verkligen inte släppa taget. Och i det ögonblicket jag måste släppa henne och ge henne till någon av fröknarna så blir hon så ledsen och tårarna bara sprutar. Usch vad det gör ont i hjärtat just då! Men jag vet ju att det går över fort. Och dom har sagt det nu i slutet på veckan att en av dagarna hann jag inte ens ut från avdelningen så hade hon slutat gråta. Så det är just det ögonblicket jag ska lämna henne som hon tycker är jobbigt, så fort jag är borta och hon inte kan se mig så går det över.