Började redan uppladdningen igår kväll med lite godis, risifrutti och hårdbrödmackor, kolhydrater is tha shit! I morse blev det ugnsbakad kanelbullegröt med smörgås (massa kolhydrater) och 1,5 timme innan start åt jag en macka till och en risifrutti. Fem minuter innan start ställde jag mig i startfållan och värmde upp lite lätt tillsammans med Stils instruktörer. Sedan gick startskottet och vi drog alla iväg!

 

 

Jag var smart och tog det lugnt i början, många har en tendens att brassa på för att man är lite övertaggad. Men det har man ingenting för, för alla som sprang om mig i början sprang jag sedan om efter några kilometer. Starten gick på universitetsområdet och när vi kommit oss in till stan så hade vi redan då 5 km i benen. Dom första 5-6 km kändes snabba och lätta, följande 4 km kändes ganska normala, lite halvsega. Då vi hade sprungit 10 km var det dags för varvning, kändes rätt surt att springa förbi målgången, man kunde liksom ta på målet, så nära sprang man. Då visste man att det var ett helt varv kvar och just där och då hade jag gärna slutat springa. Men då var det bara att tagga om och fortsätta. Strax efter, ungefär då jag passerade 11 km-skylten, hörde jag att startskottet för Ferruformmilen gick (loppet på 10 km). Så när jag gjort varvningen och kom in på "den gamla banan" igen så sprang man rakt in i ledet med 1-milalöparna. Det var nog på ett sätt ganska bra, för då fick man pigga, fräscha löpare att ta rygg på. Loppet gick på i ett lagom tempo men precis då jag passerar 17 km-skylten så förvandlas låren till två timmerstockar. Dom var helt slut och stumma och jag var så nära att ge upp och börja gå, trodde jag skulle behöva stretcha eller avbryta eller något. Men då jäklar slog envisheten till (tack för det Norénssläktet) och jag bara matade på! När så sista vätskekontrollen kom vid 18 km kände jag mig rätt pigg igen och försökta öka lite försiktigt. När jag passerade 20 km skylten och visste att jag bara  behövde springa genom ett litet bostadsområde ökade jag igen. Sedan kom en lång nedförsbacke och jag ökade lite till. Sedan var det upploppet kvar och jag gav järnet hela vägen in i mål!

 

Väl inne i mål kunde jag knappt andas efter slutspurten. Jag halvt slet till mig en medalj, hängde den runt halsen och fiskade upp mobilen ur vätskebältet, låste upp och fick en sån chock då jag såg tiden att jag i min andnöd började gråta! Då jag anmälde mig till #lifestylebymrr hade jag ett drömmål om att klara halvmaran på under 2 timmar. Under dessa 15 veckor har jag inte brytt mig så mycket om tider längre, utan kört på känsla och att faktiskt bara vara glad och tacksam för att kroppen min tar mig runt. Men då jag står där och knappt kan andas och inser att jag klarat av min första halvmara på under 1:54 så dog jag lyckodöden! Den exakta tiden blev 1:53:20!

 

Efter jag återfått andan sökte jag upp en banan och sedan gick jag och tvättade bort all sportdryck från ansiktet och händerna. Att springa och dricka ur muggar är ingen lek kan jag lova. Det skvittrar överallt och jag hade hela ansiktet och halva näsan full i sportdryck efter varje vätskekontroll. Så att få tvätta bort det tillsammans med lite svett kändes välbehövligt. Något så när torr och ren gick jag till mattältet och fick mig en matlåda kyckling med ris och grönsaker, smakade himmelskt gott! Sedan var det bara att åka hem.

 

Nu känns det ju lite som att man måste springa halvmaran nästa år också, för trots att det stundvis var sjukt jobbigt så är det en kick att ha gjort det! Men samtidigt vill jag inte riktigt heller för jag vill ju förbättra mina löpartider för varje år och det känns inte alls som att jag kan slå den här tiden. Men samtidigt måste man ju försöka!