Jag har under den senaste tiden inte känt någon nervositet alls och bara väntat att den skulle komma på tävlingsdagen. Jag har ju trots allt varit sjuk och knappt kunnat träna nå senaste månaden, dessutom har jag tränat alldeles för lite backar under sommaren för att jag skulle känna mig trygg. Ändå vaknar jag upp och känner absolut ingenting! Ingen nervositet, ingen extrem längtan heller. Allt kändes som vanligt, som en vanlig ledig lördagsmorgon.

 

Havregrynsgröt, mackor och kokt ägg bjöds det på till frukost, perfekt uppladdning inför ett krävande lopp! Vi åt länge i lugn och ro, men sedan var vi tvungen sätta fart och klä oss och packa för att börja bege oss mot Lidingö.

 

När vi skulle byta linje på T-centralen var det otroligt mycket folk i rörelse och när vi sen steg av i Ropsten för att byta till buss ut mot Lidingövallen var det knökfullt! Det går inte att föreställa sig hur mycket folk som trängdes på en liten yta. Eller ja, har ni stått och trängts på en konsert så vet ni. Vi kom oss på en buss och där klämde jag i mig en kolhydratjelly, uppladdningen var på gång men nervositeten infann sig inte.

Vi tog oss slutligen till Lidingövallen och där tänkte vi gå på toa och köpa lunch innan vi gick till starten i Kolstorp. Men köerna var enorma så vi ställde oss i var sin kö. Mamma var snabbare klar på toa så hon tog över min plats i matkön så gick jag på toa. Fixade fast nummerlappen på bröstet och tidtagningsband i skon medan jag köade. Ganska samtidigt blev vi klara och på väg till starten klämde jag i mig en hamburgare, det var då bara en timme kvar till start.

 

Väl på Koltorps gärde bytte jag glasögonen mot linser, tog av mig överdragskläderna, fixade fast mobilen på armen, slängde ner tre magnesiumtabletter (mot kramp) i fickan och sa hejdå till mamma. Ställde mig i toakön men efter 10min hade jag knappt tagit mig halvvägs och det var då bara 15min kvar till start. Så jag övergav toakön och gick till starten. När startgruppen före hade dragit iväg flyttades min startgrupp, nummer 9, fram till startlinjen. Uppvärmning och hurtig speaker borde göra en nervös, men jag blev aldrig det! Jag var kolugn!

Min plan har alltid varit, och är, med alla dom här klassikerloppen att ta mig i mål. Det är huvudsaken. Självklart vill man ha en hyfsad tid men det spelar mindre roll. Men, jag har ändå satt upp tider jag vill, och borde, klara av. Skulle jag inte göra det så gör det ingenting men skulle jag klara tiderna blir jag ju extra glad! Inför Vansbrosimningen hade jag sagt 45min, klarade det på 42:48 och då tog jag inte i så himla hårt, speciellt inte i början. Så det klarade jag ju inom utsatt tid med 2:12 tillgodo. Nu inför Lidingöloppet hade jag satt tiden till 3:30. Men, eftersom jag varit krasslig och inte kunnat träna ordentligt den senaste månaden så kände jag att bara jag klarar reptiderna och tar mig i mål får jag vara nöjd! Jag vet att en av killarna i tv-serien En Klassiker ville testa och se hur långt en normaltränad kille kunde ta sig i en svensk klassiker. Han tog sig i mål men sa att man måste absolut träna mer än vad han hade gjort för att ta sig an en sån utmaning, och han tog sig i mål på drygt 4h. Jag själv skulle säga att jag är normaltränad, kanske snäppet över, medan många andra säkert ser mig som vältränad (vilket jag inte gör), så att komma i mål kändes som en rimligare chans än under 3:30. Samtidigt, redan i torsdags då jag vaknade kände jag mig piggare än på länge och det har bara känts bättre och bättre för varje morgon. Så jag hade ändå en förhoppning om att klara det på 3:30.

 

Klockan slog 13:50 och PANG! Där gick starten! Vi for iväg, springandes utför en liten grässlänt, som inte var så gräsig längre och blev lite lerig en bit fram. Alla löpare drog ihop från en stor utbredd skara till en lång, smal färgglad larv som ringlade sig fram på en stig. Jag sprang på i mitt egna tempo och kände mig pigg! Det är nog en av mina styrkor vid lopp, att jag kan hålla tillbaka och springa i min egen takt i stället för att rusa iväg som många gör och sedan tappa ork och fart. Dom som springer om mig första kilometern springer jag sedan om någon kilometer längre fram.

Jag springer på, banan är rätt enkel tycker jag, jag hade ju fasat för alla backar men inga riktiga backar kommer. Vid 5km knaprar jag i mig den första magnesiumtabletten. Vid 7-8km springer vi förbi Lidingövallen, söker efter mamma bland åskådarna och där står hon ju! Vinkar glatt och springer vidare.

 

Kroppen svarar bra! Vid 10km känner jag mig fortfarande lika pigg som vid starten så jag fortsätter som vanligt. Även när jag passerar 15km känner jag mig pigg. Tuggar här i mig min andra magnesiumtablett. Dom verkar hjälpa för jag har inte haft några krampkänningar alls i benhinnorna, inte ens lite mjälthugg!

Det är nu först jag tycker att det börjar bli lite backigt och börjar därför att gå i uppförsbackarna, måste spara på energi samtidigt som det går lika fort att gå som att springa. Har fram tills nu sprungit hela loppet igenom, förutom vid vätskestationerna där jag gått för att kunna pimpla i mig energidrycken.

 

Vid 20km passerar vi Grönsta gärde och där står folk och hejar på! Spanar efter mamma och tillslut ser jag henne, vinkar glatt och springer vidare med ny energi. Efter bara ett par kilometer börjar krafterna sina. Jag kämpar vidare men benen börjar bli tunga nu. Jag spanar efter varje kilometerskylt och försöker tänka positiva tankar för att orka vidare. När jag hade passerat 22km skylten tänkte jag att "nu har jag sprungit längre än en halvmara", vid 24km skylten försöker jag pigga upp mig med att "så här långt har jag aldrig sprungit förut".

 

När det är 5km kvar till mål tänker jag "snart mål, bara 30min kvar. Det här måste jag klara". Men då, från ingenstans, ser jag en skylt som säger "Välkommen till Abborrbacken". Och från helt plan mark reser sig den brantaste backen jag någonsin skådat! Och det är nu helvetet börjar. Jag, och nästan alla andra löpare med mig, börjar gå uppför backen. Trycker på med händerna på låren för att orka uppför backen. Så börjar den plana ut lite, vi springer (går) tvärs över en väg så blir det lite brantare igen. Så planar den åter igen ut sig lite innan det börjar stiga. Börjar fundera om vi har kommit till Karins Backe, vet nämligen att det ska vara en backe till innan målet. Så helt plötsligt blir det nedförs, äntligen! Susar nerför backen och tackar mina ben för att dom håller, trots att dom är helt slut efter Abborrbacken. (Läste efteråt att den backen är 522m lång! En halv kilometer för böveln!! Högsta toppen ligger på 48 möh, så det är en stigning på ca 40m! Och lutningen är som mest 12%, vilket är rätt mycket.)

 

Jag har nu bara 4km kvar, men varenda muskel från magen och ner värker. Jag är inte bara trött i benen, jag har rent ont! Vartenda steg jag tar värker och jag vill bara fortsätta gå, bara gå tills jag är i mål. När till och med magmusklerna är trötta och gör ont, då vet man att man sprungit hårt och länge och att kroppen är slut. Men så intalar jag mig själv att "Fan Lotta, skärp dig! Börja spring nu, sluta gå. Du kommer vara så besviken på dig själv sen om du inte visste att du gett allt!" Så, benen börjar konstigt nog att lyda skallen och jag börjar åter igen springa. Eller springa var nog att ta i, men jag rör mig framåt i en springaktig stil som inte går så fort.

Vid 3km kvar till mål ser jag en kille som står och hejar på vid sidan av spåret, med en medalj kring halsen! Nu håller jag på bryta ihop och börja gråta, av total utmattning i kropp och knopp, smärta i nästan hela kroppen men även av insikten att jag faktiskt kommer klara det! Det är inte långt kvar nu, det är bara att kämpa vidare! Så jag trycker ner gråten i halsen, försöker ta några djupa andetag (som totalt misslyckas pga gråten i halsen) och kämpar vidare. Så kommer då Karins Backe, sista backen. Jag går uppför och tänker bara att snart, snart slipper jag det här hemska loppet, snart är det över. En nerförsbacke till där jag lyckas susa fram och nu är det inte långt kvar.

 

Helt plötsligt öppnar sig skogen och ett stort fält breder ut sig. Det tar några sekunder innan jag inser att det är upploppet, där framme är ju målet! Jag gräver fram den allra sista energin jag har och ökar tempot litegrann, man kan bara inte sniglar sig i mål. Upploppet känns oändligt långt men nu är det bara några meter kvar. Ett par meter innan mållinjen brister det och jag springer gråtandes över mållinjen.

 

Min första tanke var inte "vad bra jag är, jag har precis sprungit 30km i världens största terränglopp" utan snarare "äntligen är det här helvetesloppet över. Aldrig att jag någonsin mer kommer springa det här!"

Jag får min medalj, hänger den runt halsen och tittar länge på den mellan tårarna. Kan inte riktigt fatta att den är min! Jag tittar på den, kan inte slita ögonen från den, samtidigt som man sakta rör sig framåt i leden. Så ser jag mamma där vid sidan om, går fram och får en kram, vi gråter lite tillsammans, hon tar ett kort och sedan följer jag vidare med strömmen. Får mig en mugg med vatten, en halv banan och snor åt mig två kanelbullar. Tuggar i mig lite energi och kroppen återfår en gnutta liv.

Möter upp mamma och får på mig mina överdragskläder. Stretchar mina onda ben och sedan är jag redo för att ta en bild. Skenet bedrar lite, för jag ser visst alltid så pigg och fräsch ut då jag springer, även om jag känner mig som om jag just blivit uppkastad och nersläppt och sedan överkörd med en ångvält.

 

Om jag ska sammanfatta loppet och känslorna i korthet så blir det nog såhär:

Första 10km gick lätt och jag undrade vars alla jobbiga backar var.

Var lika pigg fram till 15-16km, njöt av loppet. Först nu kom det lite brantare backar och jag började gå uppför dom.

Lite tröttare fram till 20-22km men det gick fortfarande hyfsat lätt att springa.

Mellan 20-25km blev det tyngre och tyngre, energin började avta och det blev jobbigare för varje kilometer.

Vid 25km började Abborrbacken, och det var nu det började bli riktigt jobbigt!

Vid 27km ville jag bara gråta, av utmattning och smärta. Jag höll på att ge upp, tänkte att nu går jag sista biten in till mål. Men jag bet ihop och samlade min sista energi till att ta mig i mål.

30km nåddes gråtande av lycka, tomhet och 

 

Direkt efter loppet och hela dagen efter kände jag att aldrig mer ett Lidingölopp! Skulle absolut kunna springa Lidingöhalvan, alltså 15km-loppet men inte hela igen. Men nu när man fått vila lite och fått smälta alla intryck så känner jag ändå att jag måste ge det ett försök till! Jag vet precis vad jag gjorde för fel och har man då chansen att göra om och göra rätt så måste jag ju nästan ta den!

Vad gjorde jag för fel då? Jag fick i mig på tok för lite energi! Inte innan loppet men under loppet. Den enda energin jag fick i mig var en mugg energidryck på 1-1,5dl vid varje vätskekontroll och det var 5 kontroller tror jag, en per 5km. Jag skulle ha druckit mer energidryck och ätit någon banan och bulle, speciellt vid 15 och 20km-kontrollerna. Kanske till och med haft egen energigelé med mig. Tror jag skulle ha fått en trevligare upplevelse av slutet på loppet om jag fått i mig mer under mitten på loppet.

 

Så bli inte förvånad om du ser mitt namn under en anmälan till 2015 års Lidingölopp!