Ända sedan jag började om med löpningen efter Vansbrosimningen och sjukdom så har det känts så tungt. Det har varit plågsamt att orka ta sig ut och passen har känts jobbiga. Att med nöd och näppe orka springa sin 5km runda på 30min och känna sig helt slutkörd känns plågsamt dåligt då jag vid samma tidpunkt förra året nosade och var nära på att klara det under 25min. Att veta att man är i så mycket sämre form nu än då har varit psykiskt påfrestande. Jag har försökt att tänka att jag förra året började med löpträningen i mars och nu började jag i juli, så att jag inte är i samma löpform nu är inte så konstigt. Men det är svårt för en själv att få in och faktiskt tro på.
Att få springa i skogen, att ha grässtrån som räcker ända upp till armbågarna och att bli så blöt i skorna att det plaskade och att jag kunde trycka ut vatten ur skon, det gjorde verkligen min dag! Jag var glad och det kändes lätt att springa, mycket lättare än det gjort på länge! Att jag sen sammanlagt lyckades knåpa ihop 15km gjorde kvällen fulländad! Och på en acceptabel tid dessutom!