På väg
Nu har vi suttit i bilen i drygt sex timmar. Bara en sju-åtta timmar kvar då skulle jag tro.
Ver inte vad det beror på, kanske för att det är så svårt att föreställa sig innan hur det ska vara och hur det kommer bli. Och varför oroa sig för något man inte kan göra något åt! Inte för att jag tänker så, det bara blir så.
Jag måste tacka mitt konstiga psyke nu. Det verkar som att med en vecka kvar så är jag nervös men sen när det väl blir dags så försvinner all nervositet. Jag blir liksom nollställd och känner inget alls.
Inför Vansbrosimningen förra året så var jag mest upprymd och tyckte det skulle bli så kul att simma!
Inför Lidingöloppet var jag nervös innan, främst för att jag varit sjuk en dryg månad och inte kunnat träna ordentligt. Men när vi väl kom ner till Stockholm och stod där på startlinjen så var jag helt kolugn! Jag kände varken glädje eller skräck utan det kändes som en helt vanlig dag, som att jag skulle ut på ett träningspass.
Samma inför Vasaloppet, jag var inte speciellt nervös när vi stod på startlinjen, mer förväntansfull.
Ver inte vad det beror på, kanske för att det är så svårt att föreställa sig innan hur det ska vara och hur det kommer bli. Och varför oroa sig för något man inte kan göra något åt! Inte för att jag tänker så, det bara blir så.
Nåja, vi får se hur jag känner om två dagar!
Kommentarer
Trackback
