Vätternrundan 2015

Klockan ringde 00:20. Dags att stiga upp för någon form av "frukost", sista packningen, fästa cyklarna på biltaket och bege sig in till Motala. Var framme kl 2 där våra lagkamrater bodde för att få tag i vårat paket. Vi höll på i en dryg timme med att fästa saker på cyklarna, fylla cykelväskor med energi och klä oss rätt. Medan mamma och pappa körde till starten för att hinna parkera och ta sig till målområdet cyklade vi dit. Precis då vi kom till starten kom mamma och pappa också. Vi hann ta den obligatoriska gruppbilden, äta en banan och få lyckokramar. Sedan var det bara snabbt att ställa sig i startfållan och 03:48 gick startskottet!
 
10 min innan start.
 
Minuten innan start.
 
And off we go!
 
Vilken känsla alltså att cykla iväg bland så många cyklister! Adrenalinet flödar, man känner sig på topp och man vet absolut inte alls vad man har framför sig! Så spännande!
 
Vi cyklar i alla fall på, försöker smälta alla intryck från starten och det går bara fint för oss. Solen är på väg upp och sen händer det något efter 15 km. AL råkar köra in i Zaras bakdäck och kraschlandar! Som tur var valde hon rätt sida att falla på, dikessidan, så hon klarade sig lindrigt undan med skrubbsår på knä och arm och lite trasiga kläder. Även Zara klarar sig undan helt och håller sig på banan. Det hade kunna slutat så illa! Bara en kilometer innan eller så cyklade vi förbi en ambulans som precis höll på att lyfta in en skadad cyklist i ambulansen. Och en knapp kilometer efter ALs krasch låg det flera vattenflaskor på backen, huller om buller över hela vägbanan! Fattar inte vad som hänt där men där hade vi också en enorm tur att ingen cyklade på någon flaska, för det var inte bara en! Tackar gudarna för att vi slapp fler krascher!
Resterande kilometrar fram till Ödeshög gick smärtfritt. Nästan två timmar efter start anlände vi i Ödeshög, första depån, då hade vi cyklat 47 km, vilket även var den längsta sträckan. Där stod mamma och pappa och hejade på oss och frågade hur det gick. Vi fyllde på vätska och energi och besökte bajamajorna. Och smörjde ringblomssalva mellan benen för att undvika skav. Det gjordes vid nästan alla stopp kan jag säga! Och tur var väl det, för en i sällskapet gjorde inte det och fick lida dagarna efteråt!
 
 
Energiintag i Ödeshög.
 
Till nästa depå i Ölmstad var det 36 km och dit tog det ca 1:40. Kändes som att vi höll ett högre tempo och jag var lite rädd att jag skulle hinna ta ut mig innan dom berömda backarna efter Jönköping. Men kroppen kändes fortfarande bra, började kännas lite i knäna och axlarna men energin var hög! Vi hamnade i en jättetsor klunga som var bildad av flera mindre klungor, så det är inte konstigt om det gick lite fortare då. Dels försöker man ju hålla uppe tempot samtidigt som det går så mycket lättare att cykla då luftmotståndet blir lika med noll. En härlig känsla, att cykla så många tillsammans, men det gör en extra uppmärksam, för kraschar en så kraschar alla. Men något sådant tråkigt slapp vi ju!
 
Då var det bara sista biten kvar ner till Jönköping då, första depån som serverar mat (köttbullar och mos) och där man vänder och börjar cykla på Vätterns vänstra sida. 19 km att cykla, tog väl ca 1 timme skulle jag tro. Var en del uppförsbackar innan Jönköping, hade det inte varit så mycket träd i vägen hade man haft en helt otrolig utsikt över Vättern! Så vackert i morgonsolen!
Strax innan Jönköping är det en liten ort som heter Kaxholmen och jag kan lova att där var det inte kul att cykla igenom. Kullerstensgator! Hur tusan kan man lägga ett cykellopp genom en by med kullersten!? Och det var rätt så långt att cykla dessutom och man vågade inte cykla på så fort då man är rädd om cykeln. Dessutom var det riktigt obehagligt för hela kroppen och främst händerna av allt skumpande. Men en rolig sak var att där i en uppförsbacke innan Jönköping så hör jag helt plötsligt en skånsk röst som hejar på mig, det var ju bästa Coach T! Vi hann tyvärr inte träffas nå innan men jag hade sagt till han att hålla utkik efter röda cykeltröjor med Nybyns IK på och nog tusan lyckades han se oss då hans klunga cyklade förbi.
Ner till Jönköping gick det sen fort efter alla uppförsbackar, cykeldatorn slog nytt rekord och vi var uppe i 55,3 km/h!
Väl i Jönköping blev det dags för köttbullar och mos och klä av sig. Trots att klockan bara var 9 på morgonen så var solen varm och det blåste nästan ingenting, så det blev kortärmat och shorts därifrån. Kroppen kändes rätt så bra fortfarande, vi hade ju ändå avverkat en tredjedel av loppet men var fortfarande lite rädd över att vi cyklade för fort och tappa energi och ork är inte roligt. Ömma armbågar, pigga ben och axlarna ändå helt okej. Så var det bara att smörja in underredet och hoppa på blåa hingsten igen. 20 mil to go!
 
Så kom då dom beryktade backarna efter Jönköping. Dom var många, om dom någonsin slutade eller bara en lång vet jag inte, men dom fanns där. Inte jättebranta kanske men så pass att man höll tillbaka lite för att inte ta ut sig helt. Och det var även här vi började splittras. Någon drog iväg medan några väntade på den som låg sist. Så hann vi inte mer än återsamlas så hade vi splittras igen. Tillslut bestämde vi att dela på oss, Zara, AL och Lars fick sticka iväg medan jag och AG tog det lugnt och ville spara på krafterna i backarna, dessutom är vi inte lika starka backcyklare som dom andra tre verkar vara. Men alla har vi olika styrkor och svagheter. Men vi cyklade vidare och efter 31 km nådde vi så Fagerhult. Cykeldatorn visade då på 29 grader, helt otroligt härligt alltså! Och ingen motvind! Knappt någon vind alls!
 
 
Sträckan mellan Fagerhult och Hjo var en fröjd att cykla, nästan helt plant hela vägen! Man kunde riktigt njuta av vädret och en härlig cykeltur på 38km! Kroppen kändes bra, däremot började jag få ont i händerna och var rädd för skavsår, så vantarna åkte av. Precis då vi kom till depån i Hjo mötte vi våra kompisar, vi kom och dom skulle precis fara. Dom såg så himla stressade ut så det var inte klokt! vi däremot tog det rätt lugnt i Hjo, stannade i 1,5h tror jag. Kanske i längsta laget men det kanske var behövligt? AG tog av sig skorna och traskade barfota för att vila fotknölarna lite. Vi gick bort till sjukvårdstältet där dom försökte plåstra om mina händer, det gick inte så bra men det var ändå bättre än ingenting. Så tog vi oss lite massage också, AG hann få en fullkroppsmassage medan jag nöjde mig med axlar/rygg och kring knäna. Surrade med andra cyklister som tog en liten paus i massagetältet, riktigt trevligt faktiskt! När vi var klara där så gick vi och åt lasagne och sedan var det bara på med skorna och cykla iväg.
 
Styrkt av mat och massage hade man ju hoppats på en lika härlig tur till nästa depå som sträckan till Hjo hade varit. Men riktigt så tur hade vi inte. Bara ca 2 km efter Hjo fick jag punktering, så det var bara att svänga av på en parkeringsficka. Jag som hade planerat så bra i huvudet att skulle detta ske så skulle ju Lars vara där som en händig karl och byta slang och pumpa. Men han var flera mil bort och där stod jag som aldrog har bytt en slang i hela mitt liv! Men jag och AG hjälptes åt och det gick ju hur bra och enkelt som helst att få ut den gamla och in med den nya. När AG upptäckte att jag bara hade handpump med mig så skulle vi använda hennes kolsyrepatron så skulle däcket va pumpat på några sekunder. Först råkade hon få igång den då hon höll på skruva ihop den och sedan ville den inte ge ifrån sig nå mer luft. Jahapp, då var det bara att börja pumpa för hand då. Vi byter av varandra och när jag fått in 5kg luft (man vill ha runt 7) så tar AG över. Och bryter av pumpen! All dyrbar lyft försvinner ur däcket och så står vi där med opumpad slang och ingenting att pumpa med! Då vi ändå stått där i 10-15 minuter utan en skymt av någon följebil betsämmer vi för att försöka ringa efter en. Ringer ett nummer till Vätternrundan, men tjejen där sa att dom inte hade några nummer till dom i följebilarna, men att vi kunde få numret till han som är chef för depåerna. AG knapprar in det numret i hennes telefon och så ringer hon. Tydligen går det inte att få tag i någon bil bara sådär, utan det är bara att vänta, dom kör ju mellan depåerna. Lyckligtvis så kommer det en bil strax efter och undrar om vi väntat länge. När vi svarade ca 20 minuter drog dom en lättnadens suck. Tydligen hade dom haft mycket att göra närmare nästa depå och knappt hunnit köra nära Hjo. Så vi hade nog en himla tur där. Dom hade i alla fall en fotpump, som dom för övrigt inte visste hur man satte fast i ventilen. Så jag kopplade fast den och beordrade killen att pumpa tills jag sa stopp. 7kg luft senare och ihoppackning av all packning som låg spridd runt hela cykeln (slangen låg ju såklart längst ner i sadelväskan med hundra snickers, tejper och handskar ovanpå) kunde vi fortsätta får cykling.
 
 
 
En trasig pump.
 
Cyklingen till Karlsborg var rätt enkel, 33 km, flackt och fortfarande fint väder. Började få lite känningar i höger vad, så väl i Karlsborg så knaprade jag i mig dubbla kramplösande tabletter. Nu hade vi även cyklat två tredjedelar av sträckan, hela 204 km avverkade! Kroppen kändes bra bortsett från vaden och här satsade vi på en måltid kl 19:30 cirka.
 
Sträckan mellan Karlsborg och Boviken (19 km) var mer kuperad än vad som sista milen varit. Lite uppförs och så lite nerförs, men det har gått bra. AG knaprar saltgurka och dricker kaffe medan jag dricker blåbärssoppa. Kroppen känns fortfarande bra, det känns lite konstigt att man ändå är så pass pigg efter 225 km cykling. Klart det börjar ta ut sin rätt, man är inte lika pigg och alert som då man startade men för att ha cyklat så långt känner man sig bra.
 
Någonstans mellan Boviken och Hammarsundet började det. Det onda. Mellan benen. Med 5-6 mil kvar känns det inte sådär jättepositivt, men är samtidigt glad att jag klarat mig så långt utan att få ont. Börjar stå och tarmpa i uppförsbackarna. Vi ser en jättelång uppförsbacke och hinner tänka att fy fasiken, men så helt plötsligt ska vi vika av från den vägen och in på en annan, mindre väg. Halleluja, vi slapp monsterbacken! Kämpar oss fram till Hammarsundet. 257 km cyklade och bara 43 kvar, piece of cake va?! Smörjer AGs kedja, äter bulle, pratar lite snabbt med tre herrar innan obligatoriskt toabesök och iväg igen.
 
Vi trodde vi var förskonade från monsterbacken, men så kommer det en efter denna vägen också. Backen höll aldrig på ta slut och jag stod upp hela vägen upp. Jag som praktiskt taget aldrig står och cyklar var tvungen att göra det nu, både för orken och för det onda där nere. Två stycken cyklister som jag cyklar förbi går uppför backen med cykeln, dom är så trötta att dom inte orkar cykla upp. Men väl uppe så dröjer det inte länge innan vi cyklar över Stora Hammarsundsbron, en väldigt hög bro. Medan AG helst cyklar mitt på vägen och har tunnelseende försöker jag insupa utsikten och tittar mig vilt omkring!
Efter bara 17 km (som dock kändes längre) så var vi framme i Medevi, sista depån innan Motala och målet. Precis innan vi rullar in i depån börjar det skvätta och det blir dags att ta på sig jackan igen. Klockan är nu drygt 19:00. Att hinna i mål innan 19:30 kommer inte att ske, men nu vet vi ju att vi kommer att klara det. Står under tälttaket och dricker energidryck och äter en snickers. Det märks att det är kväll och det är inte så många cyklister ute på vägen längre. För några mil sen började Sub 9-grupperna att susa förbi, dom som startade vid 12-13-tiden på dagen, dom som har en motorcyklist framför sig som banar väg för dom. Det är en upplevelse att höra hur dom kommer, som ett väsande och susande ljud. Så kommer dom i rätt stor klungor och lika fort som man såg dom så är dom förbi och borta.
 
 
Då var det dom sista 26 km kvar. På något sätt fick man ny energi, adrenalinet började sakta men säkert pumpa upp och jag kände mig kraftfull igen! Jag håller flera gånger på att börja gråta då jag tänker på att jag kommer att fixa det, om en timme är jag i mål.
Sträckan var lite läskig att cykla för vägen var smalare än vanligt och blev bara smalare och smalare. Tillslut kändes det som att man cyklade på en gångväg mitt i skogen. Extra spännande blev det när Sub-grupperna svishade förbi.
Vi kommer så småningom ut på stora vägen, kan nog ha varit en E-väg. Den är avdelad så en fil är till för cyklister och en för bilar, känns skönt att det är många funktionärer ute och kan stoppa upp lite bilar också. Regnet skvätter litegrann men inte så farligt. Så får vi tillslut svänga av storvägen och nu vet man, nu är det nära. Nu är det bara några kilometer kvar. Vi börjar cykla lite fortare. Så når vi rondellen i utkanten av stan och snart så är det bara sista kilometern kvar. Vi hejar på varandra jag och AG, vi drar upp tempot rätt rejält och cyklar sida vid sida. När vi drar på det sista börjar tårarna komma och målrakan är som en dimma. Så glider vi i mål!
 
Jag gjorde det!
 
Äntligen i mål!
 
Jag tror man kan se lyckan i mig!
 
Vi har nu tagit oss tillbaka till där vi startade, i Motala. Cirkeln är sluten. Vi gjorde det! Vi har inte bara cyklat 300 km runt den lilla plaskdammen Vättern utan vi har även gjort En Svensk Klassiker! Det som började som en knäppt påhitt för snart två år sen är nu över och förbi. Jag gråter. Av lycka och glädje men kanske mest av stolthet. Och beslutsamhet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det och det gjorde jag. Vätternrundan är det lopp jag har gruvat mig för i ett års tid och helt plötligt har jag gjort det utan större svårigheter! Jag fortsätter gråta, jag hör och ser mamma, pappa och Zara som står vid målfållan och hejar på mig. Jag och AG kramar om varandra och berömmer varandra för hur jäkla bra vi är. Jag får varma fina grattiskramar av mamma, pappa och Zara och gråter lite till. Det är overkligt! Vi gjorde det! JAG gjorde det!
 
Gråtmosig men lycklig!
 
 
 
Det känns skönt att avsluta klassikern med just Vätternrundan, just för att den har känts lite oövervinnerlig. Men nu är det gjort och jag är absolut sugen på en runda till nästa år!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack Vätternrundan för ett bra arrangemang! Jag hoppar vi ses snart igen!
Tack till vädergudarna för att ni belyste oss med solsken hela vägen!
Tack till den fantastiska publiken! Att sitta vid vägrenen en hel dag för att heja fram oss cyklister ger så otroligt mycket!
Världens största tack till mina älskade föräldrar som ställer upp på mina galna upptåg! Ni är bäst!
Tack och stort grattis till Zara, Anna, Anna och Lars!

Kommentarer
Postat av: Tea

Det är så himla intressant att läsa! :) Och jag blir också tårögd! :'D Jättebra jobbat!

Svar: Tack Tea! Det värmer! 😉
GretaTurbo

2015-07-02 @ 13:25:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0