Söndag morgon/natt. Alarmet ringer kl 03:00, har lyckats få drygt 5h sömn. Stiger upp och försöker få i oss lite frukost, är svårt att äta så tidigt men lyckas få i mig lite havregrynsgröt och en smörgås. Skakar ihop den sista kolhydratshaken och dricker några klunkar. Resten dricker jag i bilen på väg till Sälen. Försöker sova men lyckas inte.

 

Framme i ett snöigt och blåsigt Sälen först vid 6-tiden. Vår planering sprack rejält då vi hade planer på att vara där redan kl 5. Släpper av mamma för att hämta våra skidor medan vi far och parkerar. Jag och Zara gör ett besök på bajamajan. Möter upp mamma och pappa vid starten. Klockan är nu 6:30, 30min till start. Jag intar den första energijellyn medan Zara går på toa igen. Pappa går iväg och lämnar in våra väskor och sedan väntar vi på Zara och att klockan ska bli 7. Jag intar min andra energijelly och slutligen kommer Zara tillbaka. Mamma och pappa lyckönskar oss och säger att vi ses i Evertsberg. Jag och Zara går ut i startområdet och får där köa och vänta i närmare 30min innan vi kan knäppa på oss skidorna och påbörja den största utmaningen hittills! 7:33 passerar vi starten och vi är på väg!

 

Efter ca 700m kommer backen. Vi åker först över vägen för att sedan fastna i backen i vad jag uppskattar som 45-60min. Vi står flera tusen människor i saxställning. Det står still, så kan man ta några steg upp innan det står still igen. Känner ganska snabbt att min högra fotled börjar värka. Folk tränger sig och jag hojtar skämtsamt till Zara som står tätt bakom mig om vi ska ta en groupie?!

 

När vi så slutligen har klättrat den slingriga backen upp blir det tvärstopp! Eftersom det är varmt ute är det i princip alla som har klister under skidorna. Men nysnö och klister är en dålig kombination då det lätt packas fast under skidorna. Vilket det gör och vi får stanna för att skrapa bort snön. Något vi får göra många gånger. Efter minsta uppförsbacke där man inte glider hela tiden på skidorna utan måste gå/saxa upp så får man stanna och skrapa skidorna.

Efter bortskrapande av snö så kommer det strax en liten nerförsbacke. Många verkar oroliga och en del tar av sig skidorna och går ner. Zara var också orolig och funderade på att gå ner men då jag åker iväg (man kan inte hålla på och gå nerför minsta backe) så kommer hon strax efter, och vi klarar oss utan fall! Här hade man hoppats på lite lättare åkning men tji fick vi! Obefintliga spår och massa nysnö vilket gör "spåret" rätt knöligt. Inser efter ett tag att man får hålla sig till stakning, att försöka skjuta från med benen och diagonalåka är för det första omöjligt då man inte hade något fäste alls (vilket känns konstigt då man efter varenda uppförsbacke fick skrapa skidorna rena från fastklibbat snö) och för det andra är det förenat med stor risk för att ramla! Vilket många åkare gör. En ramlar precis framför Zara så hon ramlar också. Jag klarar mig som tur är, för tillfället.

 

 

 

Efter 110 minuters åkning når vi Smågan, första kontrollen. Vi har lagt 11km bakom oss, "bara" 79km kvar. Vi dricker blåbärssoppa och energidryck innan vi åker vidare. Innan vi åker hör jag en äldre man som säger till en funktionär att han vill bryta loppet. Vi har bara börjat och folk väljer redan att bryta?!

 

Vi åker och åker och någonstans mellan Smågan och Mångsbodarna börjar jag få skavsår i ena handen. När vi kommer till Mångsbodarna hör jag plötsligt en röst som ropar på Zara. Det är mamma och pappa som står där! Blev glatt överraskad då vi hade bestämt att ses i Evertsberg.

Mamma plåstrar om min hand, vi intar energi i form av vasaloppsbullar, blåbärssoppa och energidryck och beger oss sen vidare. Fast vi kommer ingenstans för det står still vid utfarten från Mångsbodarna. Förstår inte varför, tror först att dom håller på att dra upp nya spår men sen ser jag att det är en liten nerförsbacke precis framför folkmassan av skidåkare. Den är rätt så brant men inte många meter lång. Förstår inte att det kan bli sån kö för den lilla backen men det är många som faller där. Tur man inte är speciellt rädd för nerförsbackar, det är bara att ploga, hålla tummarna och åka. Och det går jättebra för oss!

 

 

 

Innan vi lämnar Mångsbodarna för att åka mot Risberg blir vi lovade bättre spår. Men det finns fortfarande inga spår att åka i, bara lössnö och knölig väg, men det är bara att fortsätta. Har vi åkt 24km redan utan spår så kan vi väl fortsätta, även om det börjar kännas tufft! Och jobbigare ska det bli! Jag börjar nämligen inse att jag är hungrig. Energigeleér och blåbärssoppa mättar inte speciellt, tur jag har en energibar med mig tänker jag. Jag tuggar frenetiskt i mig en hård och ganska torr bar men den gör varken från eller till. Börjar må mer och mer illa och känner att snart spyr jag! Jag ville stoppa fingrarna i halsen så jag skulle få spy och sluta må illa, men jag är inte en sån som självmant framkallar kräkningar. Sen så skulle det inte hjälpa eftersom jag var tom i magen, jag skulle inte ha något att spy upp! Försöker skynda mig till Risberg och kommer fram strax före Zara. Hugger snabbt till mig en vasaloppsbulle och dryck och tuggar i mig allt. Åker till nästa stånd för att roffa åt mig en bulle till och frågar samtidigt en funktionär om det inte finns något annat att äta än bullar, får ett Nej, det tror jag inte, till svar. Tar en tredje bulle samtidigt som Zara kommer. Vi samtalar snabbt och så åker hon iväg. Men jag känner att jag kommer inte klara det här om jag inte får äta! Ringer mamma och hon hör direkt att något inte stämmer. Gråter fram att dom MÅSTE fixa något ätbart tills jag kommer till Evertsberg, jag håller på avlida av hunger och extremt tom mage. Hon undrar vad jag vill ha, en banan kanske? Halvfräser tillbaka att jag måste ha något matigt, något salt. Typ en varmkorv eller så. Hon säger att hon fixar och så åker jag.

 

Just nu orkar jag inte tänka på något och bryr mig inte om att säga till Zara när jag passerar henne att jag måste skynda mig för jag måste få äta, jag kan inte vänta. Så jag åker på. Energin är det inget fel på för jag får vid varje kontroll äta vasaloppsbullar och dricka blåbärssoppa, energidryck och buljong och mellan varje kontroll står Enervit och delar ut energigeleér till oss som har bokat deras langningsservice. Det är hålet i magen som är så jobbigt! Halvvägs till Evertsberg känner jag att det lättar litegrann, jag har trots allt tryck 3 bullar i Risberg! När jag så slutligen kommer till Evertsberg söker jag febrilt med blicken efter mamma och pappa. Jag åker sakta genom kontrollen men hittar dom inte. Ringer och frågar vars tusan dom håller hus, mamma svarar att dom ser Zara. Hur tusan ska jag veta vars hon är?! Säger att jag står vid utfarten i Evertsberg, jag ser skylten som säger Oxberg. Mamma förstår inte först vad jag menar och jag är så hungrig och irriterad och fattar inte hur hon inte kan fatta vars jag är. Men tillslut förstår hon och går dit samtidigt som Zara sluter upp bredvid mig. Vi får var sin kall hambrurgare där man ser hur flottet stelnat på burgaren. Roffar åt mig den samtidigt som vi går till toaletten. Tar en tugga och tänker äntligen! Vi står nog drygt fem minuter i toakön och jag kan bara få i mig två tuggor! Det bara växer i munnen! Man kan ju tro att det borde ha varit den godaste hamburgaren ever eftersom jag var så hungrig men den går inte att svälja ner. När vi kommer ut från toan har Zara ätit upp halva sin burgare, hur tusan lyckades hon med det?! Jag tar en mugg med dryck och sakta men säkert lyckas jag tugga i mig nästan hela hamburgaren. Mamma försöker få i oss var sin banan men vi tackar båda nej. Då vill hon skicka med oss var sin banan men vars tusan ska vi rymma dom? Det var inga små bananer och om än dom varit små skulle vi inte ha rymt dom. Mamma vill bara väl och är nog lite oroliga för oss men jag blir bara arg och irriterad och tycker hon ska sluta tjata. (Jag ber senare om ursäkt för mitt dåliga humör, lite anständighet har man ändå.) Innan vi åker iväg frågar mamma något och jag hör Zara säga något om att vi nog inte kommer hålla ihop längre för hon tror att jag kommer åka ifrån nu. Jag säger att jag hade tänkt fråga Zara om det var ok om vi inte åkte tillsammans längre men nu behövde jag inte må dåligt över det längre. Jag hade nämligen dåligt samvete då jag drog iväg från henne och grät lite över det i spåret också innan jag kom till Evertsberg. Det är märkligt vad känslig man blir då man inte mår riktigt bra. Men så lämnar vi Evertsberg samtidigt, vi har just lagt 48km bakom oss och har bara 42km kvar, mindre än halvvägs ! Klockan är nu strax efter 14.

 

Här har jag lite svårt att komma ihåg vad som hände när. Vet inte om det var mellan Evergsberg och Oxberg eller mellan Oxberg och Hökberg det helt plötsligt blev rätt så backigt. Det var rätt så jobbigt i alla fall. Men jag pinnar på. Och här någonstans så börjar spåren infinna sig! Vilken lycka! Nu blev det ju tusen gånger lättare att staka och ta sig fram.

Når så småningom Oxberg och vet nu att det bara är en tredjedel kvar av detta gudsförgätna lopp. Min högra fotled som började värka redan i första backen (efter bara 1km) börjar göra mer ont samtidigt som den vänstra fotleden också gör sig påmind. Att staka går bra men så fort jag försöker diagonala så gör det ont. För vet ni, när det blev spår så fick jag helt plötsligt fäste! Vilken lycka! Försöker att inte diagonala så mycket eftersom fotlederna värker men samtidigt vill jag skynda mig så jag kommer i mål någon gång. När vi åt i Evertsberg och jag tog av mig handskarna så hade skavsårsplåstret lagt sig som en korv vid tummen, så det var bara att slänga och kändes inte som någon idé att sätta dit ett nytt. Det blev ju risk för skavsår av ihopkorvat plåster i stället. Så för att avlasta mina handflator så höll jag i staven på fel sätt vilket medförde att jag fick riktigt ont i handlederna, som från tummen och ner. Så sista 2-3 milen så höll jag händerna uppe på staven, det kändes bättre att det bara gjorde ont i handleden än i både handleden och handflatan.

 

Passerar Wolksvagens tält där jag äter en chokladboll och tyvärr missar att dom delar ut torra mössor, för Zara fick minsann en då hon kom. Passerar också Stadiums tält någonstans  och får lite enrgidryck. Strax innan sista kontrollen så får jag min sista energipåfyllning från Enervit. När jag kommer till Eldris har jag bara 9km kvar. Samtidigt inser jag att jag kommer klara det! Jag har klarat spärrtiderna som jag var så orolig för i början och det enda som kan stoppa mig nu är skid- eller benbrott. Jag gråter en skvätt av lycka och när jag åker ut ur Eldris efter att ha ätit en sista vasaloppsbulle och druckit en sista mugg med blåbärssoppa så har dom tänt marschaller en bit efter spåret! Det är skymning, nästan helt mörkt nu, men elljusspåret lyser hela vägen in till Mora. När jag har 3km kvar börjar jag i huvudet räkna ner med 100m intervaller.

 

När jag inser att jag kommit in i Mora och alltså inte kan ha så långt kvar så tåras ögonen igen. Sen blir jag lite irriterad och funderar vars det där jäkla klocktornet är. För ser man det så är man på upploppet och i princip i mål. Jag tycker jag åker i en evighet och 500m innan mål dyker en liten knabb upp och så svänger spåret lite och helt plötsligt står det där jäkla tornet framför mig! Jag fattar inte riktigt att jag är där nu, att jag är på upploppet! Jag har så fruktansvärt ont i främst handlederna men även fötterna, men i övrigt känns kroppen så bra! Jag har inte ont i varken ryggen, magen eller triceps efter att ha stakat i typ 8 mil (vilket jag har haft efter 1mils stakning hemma på träning) och kroppen är full av energi! När jag glider över mållinjen tänker jag på vad en arbetskollega sagt till mig som själv åkt Vasaloppet, glöm inte att se glad ut och sträck upp armarna. Jag gör det när jag tillslut, efter 9mils hårda prövningar, glider över mållinjen och samtidigt blir fotograferad! Klockan är nu 19:01 och jag har varit igång i 11:28:15!

 

 

 

Jag är glad och lycklig när jag kommer i mål men jag gråter inte, det har jag redan gjort bort i spåret. Hör mamma vråla mitt namn från andra sidan målet och åker dit. Får min efterlängtade medalj och en bamsekram av mamma, och då kommer tårarna! Hon berömmer mig för min otroliga insats och sedan får jag en bamsekram av pappa. Jag ser att han är rörd och när han kramar mig säger han att han gråter, han är stolt över sin flicka! Frågar hur det går för Zara, om hon kommer hinna i mål. Har varit orolig för henne ganska länge men blir lugnad då jag får höra att hon beräknas vara i mål om ca 30 minuter. Då vet jag att hon kommer klara det för då har hon passerat sista kontrollen i Eldris. Jag vinkar hej svejs tills vidare och ska försöka hitta till väskutlämning och dusch.

 

 

 

Jag åker iväg och vet inte riktigt vars jag ska men följer med strömmen. När jag kommit ut ur målområdet får jag lämna tillbaka tidtagarchipet och ta av mig skidorna. Börjar gå och får helt plötsligt en 3dl tetra med mjölk i handen. Fortsätter runt hörnet och där är skidinlämningen. Blir lite bökigt då jag med famnen full i skidor och mjölkpaket ska försöka sätta ihop skidor och stavar och slutligen lämna in dom. Öppnar min mjölk och börjar dricka samtidigt som jag går vidare och får en liten tub med ormsalva. Så ser jag en buss och ingenting mer. Vet inte riktigt vad jag ska göra men så säger någon vänlig själ till mig att jag ska hoppa på bussen för att komma till duschen. Frågar om väskorna också är där och det är dom. Hoppar så på bussen och får plats bredvid en äldre man. I samma stund som jag frågar om han har åkt förut ser jag hans gula veterannummerlapp. Han berättar att han just har åkt sitt 32:a Vasalopp! Killen i sätet framför blir nyfiken och vänder sig om och pratar med oss, detta var även hans första lopp, precis som mig. Veteranen berättar att dom senaste 10 åren har han märkt att klimatet har ändrats. Det har aldrig varit riktigt kallt, inte som förut. Han hade 4 gånger åkt då det varit -25 grader! Så det måste ha varit nåt av dom 22 första loppen då. Så stannar plötsligt bussen och vi hoppar alla ut. Hittar min blöta översnöade väska och hoppas att mina kläder ska vara torra. Går så till omklädningsrummen och börjar sakta men säkert få av mig alla kläder. Känns skönt att få duscha av sig allt, allt det jobbiga och fördjävliga jag varit med om senaste 12 timmarna. Jag smörjer sedan in knän, fotleder och handleder med ormsalva och hoppas det ska hjälpa. Plötsligt ringer min mobil och det är Zara, hon är två omklädningsrum bort. Jag säger att jag sätter mig utanför och väntar på henne. Börjar så sakta klä på mig och det enda plagget som är lite blött är mitt fram på magen på min tjocktröja. Sicken tur! Sätter mig sedan utanför omklädningsrummet och börjar svara på grattis-sms. Det är några som följt mig under resans gång och då dom sett att jag kommit i mål skickade dom så fina sms så jag sitter och gråter och svarar och skriver. Så är Zara klar och vi går ut till den väntande bussen som ska ta oss tillbaka till mäss- och målområdet. Vi hämtar ut skidorna och möter upp mamma och pappa i restaurangtältet. Får lyckligtvis, typ som dom sista, köpa oss var sin buffé och får äntligen äta lite riktig mat igen! Jag kör på pasta och oxfilégryta men äter mest av pastan då köttet känns stort och svårtuggat. Pastan behövde jag inte så mycket energi till att få ner i magen. Men jag är lycklig ändå! För jag kom mig i mål i det tuffaste Öppet Spåret någonsin, det jobbigaste Öppet Spår på 35 år!

 

Sånt man skulle ha vetat så här i efterhand:

Farit tidigare så man varit där i bättre tid.

Man skulle ha ätit typ en banan innan start, för att fylla upp magen lite.

Att mamma och pappa skulle ha haft med sig en termos med varmkorv i. Så har dom kunnat värma bröden innanför jackan och bjudit oss i både Mångsbodarna och Evertsberg. Kall hamburgare är INTE gott.

Skaffat boende närmare Mora. Det var inte kul att åka nästan 20 mil hem efter loppet.

Hämtat nummerlapparna i Mora. För där fanns Expon med alla utställare och försäljare. Så hade man kunnat få sig en titt av målområdet i dagsljus.

 

Saker jag är glad över att jag gjorde:

Kolhydratladdade.

Köpte Enervits langningsservice.

Hade trots langningsservicen med mig extra energigeleér och barer.

Hade vatten med mig.

Hade skavsårsplåster med mig.

Lämnade in skidorna på vallning. Hade verkligen superglid!