Deppat ihop

I tisdags hade foten känts bra i några dagar så jag tänkte jag skulle testa att fara på löpargruppen. Vi skulle springa på friidrottsbana och det tyckte jag passade bra, då behöver man inte jogga iväg en kilometer för att göra träningen där och sen jogga tillbaka kilometern igen, utan man är på samma ställe hela tiden, så då hamnar jag inte efter om jag måste bryta. Taggad till tusen drog vi iväg och väl framme började jag försöka värma upp foten med att vicka på tårna och snurra runt foten. Så blev det dags för uppvärmningen, 2 varv och totalt 800m. Det gick bra! Och vilken känsla att få springa igen efter två veckors vila! Sedan blev det dags för själva passet, vi skulle springa tusingar. Man börjar med att springa 400m det fortaste man kan, vilar 30sek och springer sedan 300m, 200m och sist 100m (vilket tillsammans bli 1000m). Sedan vilade man 2min innan man körde ett varv till. Först fick vi springa ett varv för att kolla tiden och dela upp oss i tre grupper. Jag hamnade i den långsammaste gruppen, men det var bara bra. Så var det dags! Första 400m var jobbiga, ett varv runt banan är längre än vad det ser ut. 300m gick bättre och jag riktigt njöt! Det är den känslan som gör att man älskar löpningen! 200m och sista 100m gick superbra och jag var näst snabbast dom gångerna! Så blev det dags för 2min vila och jag började ana något under foten. När vi startade den nya tusingen med 400m så bröt jag efter bara 200m. Jag kände ordentligt under foten och valde att stanna i stället för att köra på och göra något dåligt värre. Satte mig och masserade foten och tittade medan dom andra sprang varv på varv. Var slutligen med och stretchade efter passet och sedan åkte vi hem.

Igår på jobbet undrade mina kollegor hur det hade gått men dom såg svaret på mig innan jag hade sagt nå, kände mig lite deppig igår om man säger så. Kände av det på fm men sen gick det faktiskt över och idag har jag inte känt något på hela dagen. Men det är nog först idag jag har insett allvaret, eller så målar jag bara upp en mycket hemskare version än vad det är. Men det känns inte kul, långt ifrån.

Såhär ser äkta löpglädje ut! Åh, vad jag saknar det...

Jag börjar fundera om jag någonsin kommer kunna springa igen?! Vågar jag ens gå ut och ta en promenad eller retar jag upp det igen? Kan jag träna på crosstrainern? Kommer jag ens att kunna åka skidor och Vasaloppet i vinter?! Jag blir så ledsen när jag tänker såhär, men vad vet man? Det kanske blir så och jag är dömd till cykling, simning och styrketräning resten av livet. Eller så blir det så pass bra att jag kan springa någon 5km runda ibland. Och förhoppningsvis kommer jag kunna springa som vanligt till våren igen, att den här mardrömmen ska vara ett minne blott då. Men just nu känns det bara mörkt.

Alla säger att det tar tid, att man måste skynda långsamt och rehabträna. Jag har inte ro med det, jag vill springa, NU!! Men det går inte. Vet inte ens vars jag ska vända mig för att få hjälp..

Nä, nu ska jag försöka sluta deppa och rycka upp mig. Här sitter jag med en lite bråkig sena under foten medan folk flyr för sina liv från krig och elände.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0