Strax före 3 ringde klockan. Var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka få i sig lite frukost. Havregrynsgröt och en mosad banan, en macka till. Jag har aldrig svårt att äta frukost och skulle lätt kunna äta två paltar om det vore så, men att sätta sig mitt i natten när man bara sovit några få timmar och försöka äta så mycket som möjligt, det klarar jag inte! Men det är bara att tvinga i sig det som går. Hopp i kläderna, fixa det sista och självklart är vi lite sena ute så det blir att stressa! Jag och Zara cyklar upp till starten medan mamma och pappa går. Väl framme så dividerar vi fram och tillbaka men väljer att ta av oss jackorna och bara cykla i cykeltröjan och armsleeves, det är rätt varmt ute, ca 15 grader tror jag, och det regnar inte. Dessutom lovade speakern uppehåll och vindstilla ner till Jönköping. Han upplyser även om att dom första 20 cyklisterna tagit sig i mål! Mamma och pappa anländer, vi äter en banan var och sedan är det dags. Vi får lyckosparkar och kramar och beger oss till startfållan. 04:32 går starten!

 

Planen vi hade var att cykla under 14 h. Vi hade räknat ut hur lång snittid vi hade i depåerna om vi höll ett visst tempo, och det var 13 minuter. Vi hade även planerat att göra korta stopp i alla depåer utom två, den näst första och näst sista tror jag det var. Stanna i varje depå var vi tvungna att göra då vi hade langningspaket, men det behövde inte bli mer än en minut, bara så pass att vi fick den grejen av Enervit som vi skulle ha. Kan ju säga att planen sprack i första depån! Men inte på det sättet man kan tro, utan till det bättre, eller snabbare åtminstone. Första depån, som ligger 47km från starten, blev ett snabbt stopp där vi bara tog vår Enervit och stack vidare. I andra depån, där vi egentligen inte skulle stanna alls, fyllde vi på flaskorna och åt lite banan innan vi drog vidare.

 

Någonstans här blev vi omcyklade av ett gäng cyklister som hejade på oss Älvsbybor, tråkigt då deras blåa kläder inte hade något klubbnamn på ryggarna så vi vet inte varifrån dom kom. Bara ett 20-tal meter efter dom passerat oss vurpar en av deras cyklister, liksom bara lägger sig ner och glider av vägen. Det blev kaos överallt men cyklisten hade då ställt sig upp och gått till cykeln då vi passerade. Tur ingen annan föll, för som dom höll sig över HELA vägen efter kompisens fall så hade det kunnat sluta illa! Trodde erfarna cyklister höll sig till ena sidan när dom måste stanna och vänta in någon, men se icket!

 

Hittills hade vi haft tur med vädret, lite mulet men inget regn. Ju närmare Jönköping vi kom ju blötare blev vägen, men inget direkt regn. Ett svagt duggregn som stegrade sig men som aldrig utvecklade sig till regn. Någon mil innan Jönköping funderade vi om vi skulle stanna och ta på oss jackorna, regnet var ju som på gång, men vi valde att avvakta och klä oss i Jönköping i stället. Skulle vi hinna bli så blöta så fick det bli så.

 

Till Jönköping kom vi oss, skyndade in och roffade åt oss lite mos och köttbullar. ZuperZnabbaZara åt på två sekunder och sprang sedan på toaletten medan jag åt lite saktare, pratade med bordsgrannen som tappat sina kompisar och tänkte bryta och gick sedan till Första Hjälpen-tältet för att klippa upp mina handskar mellan fingrarna då dom stasade och fick mina pekfingrar att likna prinskorvar, samt att jag tejpade om i handen för att slippa skav. Ut i duggregnet och till Zara som mixtrade med cykeln. Efter att ha kört i en liten grop blev hennes däck ännu lite vindare än det tidigare var, så det låg och tog på insidan av framgaffeln. Tur man är stark så man lyckades bända till det litegrann, för lite bättre blev det ett tag i alla fall. Sedan tog vi vår Enervit-langning och drog vidare. Jag hade räknat ut vad klockan skulle vara när vi lämnade Jönköping för att hålla oss till planen och vi låg ca 10 minuter före nu.

 

Fortsatte vidare mot Fagerhult och allt kändes bra. Men, det började kännas tyngre och tyngre. Jag började må lite illa och det blev rätt jobbigt för mig. Jag hade nog dragit lite mer ner till Jönköping, men nu fick Zara börja dra mer och mer. Det var en pina att ta sig till Hjo där vi fick ett litet längre stopp igen, lasagne slevade vi i oss här. Kollar klockan och räknar tiden och berättar för Zara att vi absolut kommer ta oss i mål på sub14. Jasså tänkte hon, men nu satsar vi på sub13 istället! Här gör jag mitt enda toalettbesök på hela rundan, plåstrar om händerna igen och så beger vi oss. Armsleevsen åker av helt då det börjar vara rätt varmt ute. Vi fyller på med Enervit och cyklar vidare.

 

Illamåendet är bättre men inte bra. Börjar inse att jag ett par minuter efter att ha druckit börjar må mer illa, så när vi kommer till Karlsborg så häller jag ut all energidryck och fyller upp med vatten i stället. Enervitbarerna och geléerna funkar bra, men inte drycken, jag som aldrig har haft problem med det förut. Vidare vi far i alla fall.

 

När vi kommer till Boviken tar Zara av sig tightsen och jag känner att livet och energin börjar återvända, så härligt! Cyklar vidare och nu börjar det komma en massa backar innan vi har kommit upp till Hammarsundet och kan börja vända neråt mot Motala. Men även fast man vänder väderstreck och cyklar mot södern så pekar inte backarna neråt för det. Efter att ha kämpat och kämpat, varit irriterad och ropat fast Zara ett antal gånger för att hon drar iväg i backarna så tar det stopp. Bara för att jag några timmar tidigare tänkte på hur fantastiskt bra jag har tränat upp min kropp med tanke på min astma. Medan jag gick skola var jag tvungen ta bricanyl (luftrörsvidgande) inför varje idrottslektion till att nu aldrig behöva ta det vid träning utan bara vid sjukdom. Att träna upp sina lungor och kroppen så pass är helt fantastiskt. Men, pressar man kroppen tillräckligt mycket så funkar det inte alltid så bra som det har gjort. Luftrören drar ihop sig, och fort går det. Jag ropar fast Zara men hon säger bara Va?! Tårarna kommer och jag tar i allt jag kan och ropar en gång till. Precis då uppenbarar sig en parkeringsficka som vi stannar på, jag drar snabbt fram bricanylen och inhalerar. Tårarna strömmar och jag står en minut och andas, säger att vi måste ta det mycket lugnt nu och så fortsätter vi i sakta mak. Vi har ca 1 mil kvar till Medevi nu tror jag, tänker att vi cyklar försiktigt dit kan jag inhalera mer. Men det fortsätter vara uppför och fastän vi cyklar sakta så kniper det i luftrören, jag får verkligen anstränga mig för att andas lugna djupa andetag och inte stressa upp mig i onödan. När vi så kommer till Medevi känns det bättre, men jag inhalerar en dos ändå. Här ber jag Zara hämta skavsårsplåster då jag har känt av det ett tag nu medan jag tar av mig tightsen. Frågar om jag skrämde henne med astman och det gjorde jag så klart. Påpekar att vi får ta det lite lugnare uppför men att vi kan ösa på nerför. När vi är på väg ut ur depån, som är den sista innan mål, säger Zara en sak som faktiskt stämmer men som känns lite avig. Vi är väldigt osynkade i backarna. I dom små backarna hamnar jag efter och får ropa fast Zara, men när vi kommer till långa, sega backar så är det jag som drar iväg och Zara som hamnar efter. Men det vet jag, backar har aldrig varit min grej, varken vid cykling, löpning eller skidåkning.

Men i alla fall. Vi lämnar Medevi, båda med ett leende på läpparna (trots astmaanfallet) därför att vi inser att så länge det inte händer någonting så kommer vi cykla in i mål på 13 timmar! Ganska snart efter depån så svänger man av och vägen smalnar allt mer, sista biten innan man kommer ut på stora vägen känns smal som en cykelbana även fast det är en vanlig bilväg. Jag tar täten här, dels för att Zara har dragit i närmare 15 mil och dels för att jag känner mig superpigg och alert igen. Vi svischar därför om en massa folk! Fattar inte hur man kan slöcykla sista 2 milen, man är ju praktiskt taget i mål då, då vill man ju bränna på allt man har! Här hamnar vi i alla fall bakom en (eller det kan ha varit två små) klunga som håller ett ganska bra tempo. Vi väljer att hålla oss bakom dom, att cykla om kändes som att slösa en massa energi och vi skulle säkert ändå inte cykla så mycket fortare. Så vi ligger bakom dom en bra bit innan vi känner att nu jäklar får det vara nog! Så kommer vi så småningom ut på storvägen och vet att vi bara har några kilometer kvar nu. Pulsen och adrenalinet ökar, snart är vi i mål!

 

Vi cyklar så fort i vår glädjebubbla att vi kör ut fel i rondellen! Jag såg pilen men följde ändå efter Zara, för vi fäljde ändå efter nå cyklister. Efter kanske 100m känns det fel och vi vänder om, kommer tillbaka till en korsning där två funktionärer står, så får vi fråga vars vi ska åka för att komma till målet och blir dirigerade rätt. Kändes lite pissigt sådär kilometern innan mål, men vi kan inte ha tappat mer än ett par tre minuter. Så kommer så sista långa raksträckan in mot målet, den med ett par farthinder som man hoppar över då man håller vår fart! Även här blir jag irriterad över att folk inte tar i det sista dom har för att komma snabbt i mål, men alla är inte som jag tydligen. Vi rinner nerför sista backen ner mot Göta Kanal och hör pipen som vi vet klockar vår måltid. Vi klarade det! Vi svänger vänster och glider lugnt in mot målskylten, ler brett och spanar efter mor och far. Vi ser vad klockan är och räknar snabbt ut att vi grejade det hela på 12:45! GALET! Fotograferna pepprar och jag slänger upp ett segertecken! Så hör vi mamma och pappa! Nu är vi i mål på riktigt! Vi åker in under målskylten och får medaljen om halsen! Lycka!

 

 

Träffar mamma och pappa och får oss var sin ros. Kommer överens om att träffas vid kyrkan så vi går dit. Zara vill inte gå så långt för hon vill inte få skavsår som förra året, men jag säger att vi ska ju bara gå till kyrkan. Går förbi så vi får hämta ut vår segermat också. Träffar dom vid kyrkan och lämnar över vår mat i deras våld och ber dom hämta ut diplomen, så får vi cykla hem och duscha. När vi ska trampa iväg ylar Zara till. Hon höll på ramla, men så säger hon att så kul ska vi inte ha att vi ramlar det sista vi gör, dessutom efter målgången. Det är svårt att få igång cykeln eftersom vi båda ha lite tung växel i plus att vi står på en kullerstengata som dessutom råkas vara en uppförsbacke. Jag börjar trampa på och så ylar Zara igen följt av ett kraschljud. Zara ramlade! Just det hon sagt att hon inte skulle göra! Inte så kul heller då hela växelspaken böjs och hon inte kan växla längre. Nåja, tur det hände efter mål och inte före. Så cyklar vi i alla fall hemåt.

 

Hemma hos oss är Lasse och Kristina som sovit ett tag efter deras målgång några timmar tidigare, även dom har gjort ett kanonlopp! Vi surrar och jämför loppet, mamma och pappa kommer hem och jag har ont i skruttan. Förra året smörjde jag mig nertill i alla depåer. Denna gång endast innan start och i Hjo, vilket såklart blev alldeles för lite. Tar mig slutligen in i duschen och får tvätta bort all saltig svett från kroppen och skit ur ansiktet som suttit där sen 11 timmar tillbaka eller så. Är rätt så mör i benen och går lite bredbent. Men vad gör det när man gjort sitt livs lopp! Jag har verkligen Zara att tacka för det! Hade inte hon varit där och dragit mig runt större delen av sjön så hade jag inte klarat det under 13h. Men jag hade förmodligen inte heller fått något astmaanfall, så det beskyller jag henne för också. Men på ett bra sätt förstås!

 

Därmed var årets Vätternrunda, årets Klassiker och årets sista lopp gjort! Jag tackar ödmjukast för all pepp och alla grattishälsningar från alla olika håll, det värmer och betyder massor! Nu ska jag satsa på att bli bra i foten och bara träna det jag känner för! Sist jag gjorde det var... Tja.. För tre år sen! Tänk vilken resa jag gjort! Allt detta började med att jag och Elli anmälde oss till Tjejmilen 2013. Tre år senare står jag här med inte en, utan två Svenska Klassiker och en fantastisk halvmara i bagaget! Hade inte foten satt stopp för mig hade jag även haft ett maraton i ryggen, men det hoppas jag att jag får uppleva ett annat år!