Vasaloppet 2016

Klockan ringde tidigt, typ 3:30. Bara masa sig upp och börja göra i ordning sig, käka frukost och packa in oss i bilen. Jag försökte sova/vila allt jag kunde den 13 mil långa sträckan till Sälen, allt för att samla kraft och ork inför dagen. Sista kilometrarna ringlade vi på i bilkö i några km/h. Ganska häftigt att bara se en massa röda billyktor så långt ögat når i bäcksvart mörker!
 
När vi äntligen kom fram och fick parkera skyndade jag och Zara oss till närmsta bajamaja. Jag kände mig nog så bubblig i magen och var rädd jag skulle åka på magsjuka, men det visade sig bara vara en massa luft! Puh! Sedan skyndade vi oss tillbaka till bilen för att byta skor, ta våra grejor och börja gå mot startområdet. Väl framme så var våra startgrupper så gott som fyllda redan, så jag och Johan hamnade nästan längst bak i vårt startled (9) medan Zara hade knappt 10m bak till stängslet i sista startledet. Johan ville sätta sina grejer nära kanten, men jag sa att vi skulle hålla oss mer mot mitten eftersom spåren smalnar av inför backen, då vill man inte stå utan spår och måsta tränga sig in mellan alla åkare. 6:45 låg skidorna på plats och Johan valde då att ställa sig i närmsta bajamaja-kö, där han stod i 1h och fick brådis in till startfållan.

Lagt skidorna på plats.



I bajamaja-kön. Johan försöker se cool ut. Fast egentligen var han bara nödig!

Själv kunde jag i lugn och ro stå och käka min andra frukost, kall spagetti och köttfärssås, surra med Zara och fixa det sista med kläderna. 7:45 gick vi in till startfållan, knäppte på oss skidorna och ringde facetime till mamma och flickorna och sa hej och dom önskade lycka till. Sedan vart det bråttom! Johan sprang iväg med överdragskläderna, sprang iväg med en jacka och innan vi hade fått på oss stavarna,handskar och startat alla tekniska prylar så gick starten!
 
40 min kvar till start.

Både jag och Johan trodde vi hade lite tid på oss, vi stod ju ändå näst sist och trodde vi skulle hinna ordna till alla saker men icket! 5-10 sekunder efter startskottet gått så började vårt startled röra på sig! Bara att hänga på! Och vad häftigt att bara höra en massa susande av tusentals skidor som glider fram i snön! Ungefär samma upplevelse som på Vätternrundan, att höra suset från 10-tals cyklister som cyklar om en i en stor klunga. Utöver ljudet av skidor och stavar i snön så var det rätt tyst, det var inte så många som pratade med varandra dom första 100 metrarna. När vi sen kom fram till början av Backen, ni vet backen med stort B som alla Vasaloppsåkare pratar om, då blev det mer livat av folk som pratade. Och jag blev faktiskt förvånad över hur "fort" det ändå gick att ta sig upp. Det tog kanske 45 min eller så, vilket är snabbare än förra året. Nu kunde man nästan hela tiden ta ett litet steg upp, förra året tog man två steg upp och sen stod man stilla länge innan man kunde ta ett steg till. I slutet av backen tappade jag bort Johan i folkvimlet så nu var det bara att åka och tänka på sig själv.
 
När man kommit uppför hela backen, som jag tror är ca 2km lång och 300 höjdmeter står Swix och delar ut stavar till alla dom som fått sina avbrutna. Och jag kan lova att det inte bara är en! Sedan är det smyguppför en bit innan man kan börja åka skidor på riktigt. Eller, åka på riktigt var att ta i. Man fick åka så gott det gick ,för ska jag berätta en sak. Förra året på Öppet Spår hade vi ett av dom värsta vädrena under öppet spårs historia. Det var snöstorm och inte ett spår i sikte. Jag har varit så positiv till årets Vasaloppsväder, för Yr har visat bra väder i en hel veckas tid och sen så kan man ju inte få mycket sämre väder än vad vi hade förra året. Nu hade vi inte sämre väder än i fjol, men det var inte långt ifrån. Det snöade och fanns inga spår kvar. Dom "spår" som fanns drog vi upp själva och dom var allt ifrån 1cm smala till 50 cm breda! Försök diagonalåka med benen brett isär så ska ni se hur lätt det är. Så det var bara att staka på.
 
Min taktik detta år var att åka på så snabbt  som möjligt utan att ta ut mig för hårt samt att vara snabb och effektiv i kontrollerna. Jag åkte i mitt tempo och tyckte själv jag höll det uppe rätt bra. I kontrollerna försökte jag vara snabb med att tugga och dricka snabbt och inte stå still, hela tiden röra mig sakta framåt. Klockan hade jag inte koll på alls, första gången jag såg en klocka var i Hökberg.
 
Till första kontrollen, Smågan, tog det 1,5h. Och mellan Smågan och MÅngsbodarna hände nå knäppt med mina bindningar. Jag har en bindning med dubbla hakar, så pjäxan sitter fast på två ställen. I det andra fästet sitter det en form av fjäder och i denna började det samlas snö och is. Fick stanna två gånger mellan dessa kontroller för att peta bort isen och även i Mångsbodarna. Sen hände det aldrig igen?! Mysko. Väl i Mångsbodarna mötte jag pappa som langade Bullens! Så gott med något salt! Tryckte i mig två korvar samtidigt som jag fick veta att Johan bara var 5-10 min framför mig. Det gav mig lite sprutt i baken så jag satte fart igen.
 
Halvvägs mellan Risberg och Evertsberg så åkte jag plötsligt om Johan, han var i spåret brevid mig och hade han inte varit det hade jag nog missat honom. Vi hejade och han ropade åt mig att ge gärnet! Så jag satte fart igen och längtade till Evertsberg, jag skulle få mer varmkorv där av pappa! Väl där så spanade mitt varmkorvsöga som en hök, vars tusan är han?! Men så stod han där vi sågs förra året, men mestadels skymd bakom en bod, så höll ju på missa han. Slafsade i mig två varmkorvar till och så iväg. Efter allt uppför så skulle det äntligen bli lite utförsåkning!
 
Jag åkte på i mitt tempo, gled utav bara tusan och tackar åter igen Vasasvahn för det fina glidet! Åkte om en massa folk nerförs och på rakorna där man kunde staka, så bra glid hade jag! Uppför var det lite sämre med fästet, ibland hade jag fäste, ibland inte. Men tacka vet jag glid! Minuterna, timmarna och kilometrarna gick. I huvudet spelade jag upp melodifestivallåtarna och då främst en låt (och alltid bara refrängerna), nämligen Bada Nakna. Kan ni tänka er att i 9 mil spela upp Bada Nakna i huvudet, gång på gång, och inte bli less?! Och tur var väl det, för annars har jag väl varit tokig innan dagen varit slut.
 
Oxberg kom och for och jag började mer och mer tänka på hur jag låg till. Hur länge hade jag hållt på? Hur många hade gått i mål och hur många hade jag bakom mig? Jag började fantisera om en tid runt 10h och hur härligt det skulle vara. När jag så kom till Hökberg hittade jag en klocka uppsatt precis då man åkte ut ur kontrollen. Den visade på 15:45, kvart i fyra alltså. Nu hade jag bara 2 mil kvar. En tid under 10h blev helt plötsligt så rimligt. Jag hade lite drygt 2h på mig att åka 2 mil, det torde vara helt möjligt! Här fick jag ny energi i och med det och jag gasade på. Och precis när jag lämnat Hökberg slutade det att snöa! Nu var det verkligen bara jag mot tiden, vädret var bra igen även om spåren var förfärliga.
 
I Eldris tryckte jag i mig den sista energin och sökte en klocka, och visst satt det en där vid utfarten från kontrollen. Den visade att jag hade åkt näst sista milen på under en timme och jag hade nu nästan 1,5h till godo för dom sista 9km. Jag visste att jag skulle klara att ta mig i mål på under 10h och redan där och då kom första glädjetåren! Jag försökte verkligen ta i allt jag hade, jag vill spurta i mål! Man borde tycka att dom sista 9km ska vara dom lättaste, men psykiskt sett är dom tyngst. Även fast man börjar vara trött, slut och less så är det inte det som är det jobbigaste. Det är vetskapen om att man snart är i mål. Och i huvudet är det ju faktiskt så. Har man lagt 81km bakom sig så är 9km en piss i havet. Men 9km är ändå i det närmaste en mil och en mil är ändå en mil. En mil är rätt långt och det tär rätt mycket på en. Trots att man vet att det är en ganska bra bit kvar så förväntar man sig ändå att målet ska vara bara runt nästa krök. Men så är det ju inte. Runt nästa krök finns det bara en skylt som meddelar att man fortfarande har 7km kvar till målet, 5km kvar osv. Man tror att man ska vara framme på 10 min men det är inte så. Det känns som man tar i och spurtar för ingenting. Men så helt plötsligt kommer 90 graders kurvan, den kurvan som viker av från det vanliga elljusspåret och visar att om du svänger åt det här hållet så är du snart i mål i ditt lopp, vilket det än må vara. Nu börjar man se lite folk, man ser hallen där man senare ska få duscha och byta om, man ser åkare som kommer gåendes nyduschade och man hör folk som hejar. Då börjar man titta upp och leta efter klocktornet. Man ser tillslut tornet och vet att nu, nu ska jag strax lägga i slutspurten. Man åker över den lilla knixen, man börjar se lite publik och sen börjar den långa rakan mot mål. Jag tar i det jag kan, men fastnar bakom en gubbe som åker precis lite för sakta, men jag kan inte byta spår för att det är folk i vägen. Jag försöker njuta ändå fastän jag vill ta i så musklerna skriker. En 10-20 meter innan målet hör jag Johan vråla till, där står han och pappa och hejar och några sekunder senare åker jag med uppsträckta armar och med ett lende på läpparna under målportalen med det kända "I fäders spår för framtids segrar".

I måååååål!!
 
Jag viker ihop mig, tappar andan av glädjegråten som tränger upp, släpper en tår och säger till mig själv att jag vann! När jag återfått andan börjar jag söka efter pappa och Johan mer ser dom inte. Så ringer Johan och ber mig komma framåt, förbi målgången där dom står och väntar. Jag är spänd och förväntansfull, vad fick jag för tid?! Under 10h, men med hur mycket? Träffar dom, får grattis- och hurrarop och svaret. Tiden blev 9:27:19! Jag grejade det! Jag åkte under 9,5h och slog förra årets tid med lite drygt 2h! Jag är så lycklig och glad!
 
En osynlig segerbiceps!

Fick veta att Zara fortfarande var på benen och åkte på bra och att Johan bröt i Evertsberg. Nu skulle jag försöka ta mig till duscharna och bli människa igen. Insåg helt plötsligt hur ont jag hade i trampdunorna under fötterna, jag hade svårt att gå (som dom flesta andra) och stapplade mig vidare. Fick Ormsalva och en drickmjölk. Lämnade ifrån mig skidorna och stapplade mot bussen. Satte mig bredvid en karl och pratade. Han var från Göteborg och det var hans första Vasalopp, han höll också på med klassikern. Vi klagade över vädret och de obefintliga spåren, om våra onda kroppar och hur Vätternrundan skulle bli. Vi tackade för oss och hoppade av för att leta reda på våra väskor. Stapplade mot omklädningen och duscharna. Det var så skönt att äntligen få duscha, höra något annat än Bada Nakna. Ringde Christian och mamma på väg därifrån. Tillbaka till världen utanför så gick vi till restaurangtältet medan vi väntade på att Zara skulle duscha. Äntligen fick jag min medalj och liten var den inte heller! Pappa hade slagit på stort för min och Zaras del, Johan fick vackert nöja sig med en liten.

Segerkyssen!

Jag och Johan pratade om loppet och hur det var, Kenrick kom förbi och sa hej innan dom skulle åka hem och vi tittade på målskärmen. Medan jag åkte hade jag en uppfattning om att jag nog skulle hamna på en placering mellan 10000-12000. Kollade upp det och blev glatt överraskad att jag var snabbare än så, hamnade totalt sett på en 9802-plats! Mer nöjd än så här går det knappt att bli! Så slutligen var Zara klar, vi möttes upp och gick till bilen. Försökte sen hitta ett öppet matställe. Vi hittade en liten pizzeria som inte var överbelamrad och beställde pizza. Så jäkla gott det var med lite mat i magen! Bortsett från vasaloppsbullar, lite varmkorv och energigeleer hade vi inte ätit mat på ca 14h! Så en pizza satt där den skulle! Lyckliga och trötta åkte vi hem till stugan.
 
Och ska jag berätta en hemlighet?! Dagen efter hade jag och Zara inte värst mycket träningsvärk medan Johan knappt kunde gå! Och dagen efter det var det inte ens värre! Tre dagar efter att ha åkt Vasaloppet var träningsvärken borta! Och förra året kunde vi knappt öppna bildörren och än värre kliva ur.
 
Ett långt, kanske lite osammanhängande inlägg, men nu äntligen är det på print! Endast 79 dagar kvar till Vätternrundan nu och jag har redan avverkat två pass på trainern! Nu kör vi igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0