Måndag morgon, dagen D. Vaknar upp till bra väder. Gör oss i ordning och packar ryggsäcken innan vi går över till huset mittemot där frukosten serveras. Äter så gott det går och gör oss var sin extra macka att ta med som matsäck. Mätta i magen styr vi kosan mot Skjeggedel med ett litet stopp för att handla mer förnödenheter. Väl framme i Skjeggedal får man betala 300 NOK för en liten parkeringsplats! Sjukt att saker och ting ska kosta så himla mycket hela tiden. Nåja, det var bara att betala, göra ett besök på huset och sedan var det bara att traska iväg.

 

 

Vi startade äventyret 9:15, solen sken och det var riktigt härligt väder! 10 minuter senare kändes det inte lika härligt, inte pga vädret eller så, utan på den obefintliga konditionen tillsammans med den värsta stigningen jag varit med om! Jag tror lutningen var närmare 70%, det var som att klättra i den brantaste jord- och stentrappan som finns! Det kanske inte låter speciellt mycket men första kilometern var på 300 höjdmeter och tog 50 minuter att ta sig uppför! Det blev många micropauser för min del kan jag lova! Jag som ändå är rätt envis var rädd att jag inte skulle fixa hela vandringen, det säger rätt mycket om den där första kilometern.

 

 

Som tur var blev det lite lättare, det planade ut sig litegrann och solen försvann bakom molnen och höll sig gömd resten av vandringen. Riktigt toppenväder för vandring fick vi! Efter ca 1,5-2 km till så kom nästa brant. Nu var det mest sten och stenskravvel vi fick traska/klättra i. Och mitt däruppe på stenhögen så var det två grävmaskiner av olika slag som höll på gräva och greja, vad dom gjorde fick vi se när vi gick ner. Där och då var vi mest fascinerade över hur dom över huvudtaget tagit sig dit upp?!

Efter ungefär 1 km stigning och ytterligare ca 250 höjdmeter så planade terrängen ut. Äntligen! Här fick vi se mer sten, lite snö, smältvattensjöar och den första Räddningsstugan. Härifrån och framåt kunde vi traska på i ett rätt bra tempo då det mesta av stigningen var gjord.

 

 

Jag har aldrig varit en fjäll- eller vandringsmänniska eller naturälskare över huvudtaget, kanske för att man så sällan vistas där, men oj vad fjället är vackert! Just den här sträckan vi vandrade var det väl inte speciellt mycket växtligheter och blommor, men det växte saker och utsikten var så vacker bitvis! Skulle absolut kunna vandra i fler fjäll bara för utsiktens skull!

 

Ju närmare vi kom ju mer folk mötte vi. Många måste ha startat redan vid 7-tiden, vissa hade säkert tältat där uppe på fjället någonstans och var nu på väg ner. När vi hade vandrat i 4h och 15min var vi äntligen framme vid självaste Trolltunga! Jag blev faktiskt lite besviken först över själva tungan, den var ju så liten! På alla bilder man googlat fram så såg den så stor och mäktig ut. Men den där besvikelsen förvsann rätt fort då man såg utsikten och insåg hur högt upp vi faktiskt befann oss!

Innan vi tog steget ut på tungan så åt vi våran medhavda matsäck, vi behövde stärka våra kroppar med lite energi. Sedan fick först Stefan ställa sig i kö så jag kunde ta kort och när han var tillbaka så ställde jag mig i kö. När det nästan var min tur så kom Stefan till mig, han hade bett en kvinna fota oss! Kul att få bild på oss båda två! När vi var fotade så gick han upp och kvinnan fotade bara mig.

 

 

Det var många som kröp ut och satte sig på kanten och dinglade med benen. Jag var en av dom som hade kunnat göra det, men med dom omständigheter som rådde då så avstod jag. Dessutom när man hunnit stå vid sidan om i en kvart och sett alla som satt sig längst ut så försvann liksom suget. Det är väldigt högt upp, Trolltunga! När man står på själva tungan så tänker man inte på hur högt det är, för den lutar som uppåt litegrann så man ser ju aldrog riktigt ner på samma sätt. Läskigt var det att titta på alla andra i alla fall, så jag är glad att jag avstod!

 

 

Ca 1h var vi där uppe vid Trolltunga innan vi började vandra tillbaka. Stefan fyllde en flaska med färskt glasklart fjällvatten som han smaskade på, själv vågade jag inte dricka det och fick nöja mig med vanligt kranvatten som var flera timmar gammalt. Vandringen gick bra på nervägen förutom sista 500m kanske. Jag var så himla trött vid det här laget att benen inte riktigt ville bära mig. Att gå uppför en brant är egentligen rätt enkelt, speciellt om man jämför det med att gå nerför en likadan brant! Det är lättare att trycka sig uppåt och klättra, än vad det är att försöka hasa sig neråt utan att falla framstupa. Men det gick bra och när vi kom ner till parkeringen igen var klockan 18:15. Prick 9 h tog det för oss att vandra upp och ner och fota där uppe. Vi var så stolta och så trötta! Vi hade fixat det! Nu längtade vi bara efter mat, en dusch och att krypa ihop i sängen bredvid varandra.