"Vem ska jag ringa? MVC? Förlossningen?"
I måndags hade jag en simdejt med min kollega. Steg alltså upp strax innan 6 på morgonen, for och simmade, hem för att äta och så iväg på jobbet. Jobbade hela dagen och sedan var jag och Stefan bjuden på köttsoppa hos min mormor, så då blev vi där ett par timmar innan vi for hem. Väl hemma la vi oss i soffan för att se lite Idol och Biggest Loser. När vi hade legat ett tag började jag bli orolig. Bebis brukar alltid börja sparka då jag har lagt mig ner, men nu dröjde det väldigt länge innan jag kände minsta lilla spark. Jag hade heller inte känt något under hela dagen, så jag började ju tro att det hade hänt något med vårt lilla hjärta där inne. Usch vilken hemsk känsla! Hann i huvudet börja tänka vem tusan jag ska ringa morgonen efter om jag inte känt något innan dess. Ringer jag förlossningen eller ringer jag till min BM på MVC? Men som tur var slapp jag göra det, för medan vi låg i soffan kände jag någon liten spark och när vi sedan la oss i sängen kände jag lite till.
Jag brukar alltid ligga kvar i sängen på morgonen ett tag och hålla på med mobilen innan jag stiger upp, redan då brukar bebis ha full aktivitet i magen. Jag brukar även känna litegrann på jobbet och på kvällen då man ligger i soffan. Men nu var jag ju uppe och igång sen före 6 och låg inte alls och drog mig på morgonen som jag brukar, så förmodligen hann väl bebis aldrig visa att han var vaken förän jag var igång och sövde han igen.
Nu dagarna efteråt så har det varit normal aktivitet i magen igen så nu är jag inte orolig längre. Stefan har till och med lyckats känna att bebis har sparkat han i ryggen då han har legat framför mig i soffan, så det ligger antagligen en frisk liten aktiv bebis därinne! Det känns skönt!
Nä, bäst man hämtar upp tvätten ur källaren och äter frukost, för om en halvtimme ska jag vara på MVC, första mätningen av magen ska göras idag!
En växande mage
Jag har nu nått till den punkten i graviditeten att magen börjar ta mer och mer plats. Vi har gått in i vecka 25 (24 fullgångna veckor) och har bara 40% kvar till BF. Det närmar sig med stormsteg med andra ord! Vet inte hur stor man brukar vara vid det här laget i sin första graviditet men det känns som att jag har en ganska rejäl kula! Fast samtidigt känns den ibland som "för liten", jag vill ju ha kulan där liksom!
Men, som jag skrev högst upp, magen börjar ta lite plats nu. Ibland är det jobbigt att böja sig ner för att knyta skorna, ska jag ligga på sidan måste jag dra upp knäna högt för att ligga skönt, ryggen tröttnar till rejält vissa dagar, jag känner mig jättekissnödig ofta fastän jag bara kan klämma ut några droppar var gång och kläderna sitter inte så bra längre. Till och med mjukisbyxor sitter dåligt och klämmer nedanför magen! Ska man behöva gå naken sista månaderna? Måste kanske införskaffa mer gravidbyxor men vill samtidigt inte lägga ut en massa pengar på kläder jag kommer använda i några månader till bara.. Någon som har några tips? Kan även berätta att gummisnodd i gylfen inte funkar längre då dragkedjan skaver mot magen. Så det fick jag sluta med för mer än en månad sen.
När vi var nere i Ullared i somras köpte jag ett träningsset, tights och linne, som jag tänkte jag skulle kunna använda rätt länge då jag köpte en storlek större och som då satt rätt slappt. Tji fick jag! I fredags invigde jag linnet och det är ganska precis att jag ryms i det! Om en månad kommer hela magen att titta fram! Får väl börja sno Stefans kläder snart.. Mamma pratade om att hon hade nåt jag kunde låna också.
Det är tur man har "stora" problem va? Kanske får lov att rensa i garderoben ett varv till och se vad jag saknar och sen bara köpa det allra nödvändigaste.
Synliga sparkar
Som jag skrev tidigare så började jag känna sparkar förra söndagen och Stefan kunde känna dom genom magen bara några dagar senare! I helgen så fick även mormorn känna av några sparkar, så ingen är nog lyckligare än henne!
I måndags kväll så sparkade det rätt mycket och "hårt" så jag låg och försökte se om jag kunde fånga det på film, vilket jag lyckades med! Hade tänkt lägga ut en liten video här men inser att det syns så lite så jag tror jag väntar tills det syns lite bättre. Så en vecka efter att jag började känna sparkarna på insidan kan man även se dom på utsidan! Det är så häftigt alltså!
Jag har snart gått 23 fulla veckor. Bilderna är från 20 fulla veckor resp 21 fulla veckor. Det är alltså bara en vecka mellan dom här bilderna men jag tycker det är rätt stor skillnad på magen! Och det känns som att det har hänt massor dom senaste två veckorna! Både att magen har växt en hel del (enligt mig) och allt med att inte ha känt en enda spark till att känna sparkar dagligen. Allt det här är så himla häftigt! Det ligger liksom en liten, liten människa innanför min navel. En liten människa som växer sig större för var dag och som jag har varit med och gett liv till! Det är liksom, WOW!
Första sparkarna
Jag har haft väldigt svårt för att känna av bebisen där inne, jag har inte riktigt vetat om det var magen eller bebisen som bubblade till. Men att moderkakan ligger där den ligger har nog gjort sitt, det kan vara svårare att känna av rörelser eftersom den ligger som ett dämpande skydd.
Söndag den 30/7 var vi med Stefans bror och tjej till stranden i Luleå och solade lite, då tror jag att jag kände en första liten spark! Det var alltså den första rörelsen jag kände ifrån bebis, jag har aldrig känt det där berömda fladdret alla pratar om att man känner först. Det var en liten spark och så ingenting mer.
Nästa gång jag kände av bebis var veckan efter, även det en söndag. Då kände jag en liten spark till då vi låg här hemma i soffan. Men det var också en enda spark och så ingenting mer. Jag brukar ändå ligga på kvällen och blunda och riktigt känna efter om det inte ska röras lite därinne, jag har buffat på magen för att störa bebis lite så den kanske ska buffa tillbaka, men icket.
Så kom då söndagen den 13/8. Vi for upp till Lillstrand för att lyssna på Blåsarlägrets konsert. Mitt under en psalm kände jag nåt i magen! Och så igen! Jag blev helt stilla och la handen på magen. Efter en stund vände jag mig till Stefan och med tårar i ögonen viskade att bebis just sparkade! Antar det berodde på all ljuv blåsarmusik den fick höra!
Sen fick jag faktiskt känna några fler sparkar under dagen, inte så många men bebis gjorde sig tillkänna i alla fall. På kvällen när vi låg och såg på Alien: Covenant så började det leva om rätt mycket i magen! Stefan försökte känna men kände inget.
Ända sen i söndags så har jag känt av bebis flera gånger om dagen, varje dag! Tänk att det gick från 0 till 100 över en natt bara! Från att egentligen inte ha känt något alls till att känna flera gånger om dagen.
Så igårkväll då när vi låg i sängen. Det sparkade litegrann och Stefan låg och kramade mig medan jag skulle kolla Instragram. Så tyckte jag det sparkade lite hårdare så jag la Stefans hand över magen där jag hade känt och se på tusan, vid nästa spark så kände han det! Han fick känna två sparkar efter varandra! Han blev så himla lycklig och jag blev så glad! Han har tyckt det varit orättvist att jag får känna allt och att han inte får det. Men nu äntligen fick han också känna!
Så den 13/8 började bebis ge liv ifrån sig på riktigt och tre dagar senare, den 16/8, kan man känna det genom magen! Så fantastiskt! Även fast det sparkar därinne dagligen så har jag svårt att förstå att det ligger en bebis där som så småningom ska komma ut och berika vårt liv med så mycket kärlek! Men oj vad vi längtar!
Ultraljudet
Den 20 juli var det äntligen dags, vi skulle få se det lilla pyret för första gången!
När vi hade kommit till Öjebyn kände jag hur kissnödig jag blev, då hade jag ändå varit på toa en knapp timme tidigare. Och eftersom dom inte vill att man ska ha helt tom blåsa vid ultraljudet var det bara att hålla sig.
Vi hade tid 8:00 i Piteå på lasarettet, fick komma in 5 minuter efter. Kvinnan som gjorde ultraljudet var lite äldre och hette Elisabet, jättetrevlig och gullig! Hon sa vad hon skulle göra, att man tittar efter många saker och mäter barnet. Innan jag fick lägga mig på britsen frågade hon om vi hade några frågor, jag sa direkt att jag INTE ville veta om det är en pojke eller flicka. Hon skrattade lite och sa med glimten i ögat att då kanske vi minsann får blunda.
Jag hoppade upp på britsen, hon kletade ut lite gel och påbörjade undersökningen. Hon hann knappt sätta apparaten mot magen innan hon frågade om jag var jättekissnödig?! Haha, det kunde man lugnt säga att jag var! Urinblåsan var nämligen det första hon såg, den måste ha varit riktigt full! Så fortsatte hon och där, där låg ju vår lilla bebis! Glädjetårarna började rinna och vi kunde inte slita blicken från monitorn. Jag hade lätt kunnat ligga där hela dagen om jag hade fått, och bara tittat på det lilla livet! Har fortfarande svårt att fatta att det ligger en liten människa inne i min mage, hälften mig och hälften Stefan!
Hon mätte och kikade runt, vid ett första utlåtande lät det som att vi bara var i v16 (var enl första beräkningen i v18) och jag blev lite glad faktiskt, då skulle vi få ett BF i januari och inte en julbebis (BF var innan ultraljudet 20/12). Hon fortsatte undersökningen, men då bebis låg med huvudet ner mot moderkakan, som för övrigt ligger i framvägg (utåt mot magen) så hade hon svårt att se hela huvudet och hjärnan. Så tillslut fick jag gå och kissa (tack!) och så gjorde vi ett nytt försök. Bebis ville inte alls röra på sig speciellt mycket, så BM var inne på att ge oss ett nytt datum för UL, något jag gärna hade tackat ja till! Men så tillslut så fick hon se alla delar av hjärnan och mäta så då blev hon nöjd. När undersökningen var klar så sa hon att nu ska vi försöka ta en fin bild på bebisen, så hon tog några nya bilder bara för vår skull och hem kom vi med tre fina bilder på världens finaste bebis!
Bebis vinkar till oss! <3
Sen så kommer jag ändå att få ett UL till eftersom moderkakan ligger i framvägg. Så ungefär i v32 (månadsskiftet oktober/november) ska vi in igen för att se om moderkakan flyttat sig uppåt. Den brukar oftast göra det och jag hoppas verkligen den ska göra det, annars antar jag att jag måste snittas när det blir dags, något jag gärna slipper. Men oj vad vi ser fram emot UL! Vill se bebis nu!
När vi hade kommit ut till bilen ringde vi FaceTime till den blivande mormorn, oj vad vi grät alla tre när vi visade bilderna! Tänk att ett så litet barn kan vara så älskat och efterlängtat!
Så vad blev då det nya BF kanske ni undrar? Hon hade fel om v16, utan vi blev bara flyttade två dagar från vårt första datum. Nu beräknas bebis vara färdigbakad den 22/12, två dagar innan julafton! Jag har räknat med att gå över 10 dagar så vi hamnar i januari, alternativt att bebis kan få komma 10 dagar innan BF också. Jag skulle gärna slippa föda under självaste julhelgen, för bebis framtida födelsedagars skull. Men det blir när det blir, vill bebis ut under julhelgen får det ske då.
När två ska bli tre <3
Eftersom jag inte bloggat så mycket sista tiden så har jag varit dålig på att uppdatera er på saker och ting. På mina sociala medier händer det inte heller så mycket men en sak har hänt där som inte har hänt här än. Nämligen att vi har berättat en grej. Och som dom flesta förstår av rubriken så är det ingen hemlighet längre. Jag och min kära Stefan väntar barn!
Midsommar la vi ut denna bild på våra sociala medier och önskade "Glad Midsommar från oss tre!" Då visste redan våra familjer och vänner om det sen ett tag tillbaka.
Jag har fortfarande lite svårt att förstå det, att det ligger en liten bebis inuti min mage! Jag vet ju att det är sant, men det är ändå svårt att ta in. Jag är ju liksom fortfarande samma gamla Lotta, pratar, lever och mår precis som vanligt. Med det lilla undantaget att jag inte ryms i mina vanliga kläder längre eftersom att magen (och annat också) växer!
Ska berätta mer sen om dagen vi plussade, hur vi berättade för våra familjer och om det häftigaste hittils, ultraljudet! Men det får vänta några dagar än.
Är någon av mina läsare med barn? Kommentera gärna och berätta!
