Håll tummarna för mig nu att jag får en plats!

I lördags var det så dags för Tjurruset, årets sjätte och sista lopp. Även det skitigaste, ovanligaste och mest varierande lopp! Det är inte var dag man springer över leriga ängar, i gamla ruttna träsk, i grålerediken, leriga fält, simmar i gyttja och gammalt unket vatten. Det är jobbigare, och även roligare, än vad man kan tro! Trodde det skulle bli kallt och att jag skulle frysa då man kom upp ur vatten- och lerhål, men inte alls! Man höll värmen kan jag lova!

 

Lite kort om hur banan var uppbyggd:

Kilometer 1 Vi börjar med lite ängslöpning. Det låter mysigare än det är = ojämt underlag.

Kilometer 2 Knixigt trailspår, blött dike, backe med rejäl stigning.

Kilometer 3 Passage genom vatten (här får du vatten till axelhöjd). 100 meter gungfly, träsk och lätt obanad terräng.

Kilometer 4 Backe med 20 meters stigning, grusväg och trailspår.

Kilometer 5 Brant backe, stigar, obanad terräng bland annat på berghällar

Kilometer 6 100 meter genom träsk, brant backe.

Kilometer 7 Här får du lite lättare löpning med motionsspår och stig.

Kilometer 8 Kuperad stig, dikeslöpning (cirka 150 m) - kan bli riktigt tufft. ängslöpning och obanad terräng.

Kilometer 9 Lätt obanad terräng, grusväg, och en snårig gammal sjöbotten.

Kilometer 10 Du närmar dig slutet - men kan verkligen inte pusta ut. Här möter du några vattenhål/träsk, äng, grusväg och som avslutning en uppbyggd hinderbana.

 

Det känns som att det är en evighet sen jag var på gymmet senast. Var där med Elin för några veckor sen, men har ju som varit sjuk och bortrest sen mitten på augusti så har kanske varit 2-3 ggr på gymmet senaste 1,5 månaderna! Galet länge! Men nu är jag tillbaka! Och där blir jag nu ett tag! Löpningen är typ lagd på hyllan för den här säsongen, kommer bara bli kortare underhållslöpning ute nu innan snön kommer, annars får det blir CT och löpband inne. Och när snön kommer blir det skidor för hela slanten! Längtar så! Tills dess blir det gym och stakmaskin! Behöver träna upp en uthållig mage/core och sedan en stark överkropp, det är inte så bara att staka i 9 mil!

 

Jag har under den senaste tiden inte känt någon nervositet alls och bara väntat att den skulle komma på tävlingsdagen. Jag har ju trots allt varit sjuk och knappt kunnat träna nå senaste månaden, dessutom har jag tränat alldeles för lite backar under sommaren för att jag skulle känna mig trygg. Ändå vaknar jag upp och känner absolut ingenting! Ingen nervositet, ingen extrem längtan heller. Allt kändes som vanligt, som en vanlig ledig lördagsmorgon.

 

Havregrynsgröt, mackor och kokt ägg bjöds det på till frukost, perfekt uppladdning inför ett krävande lopp! Vi åt länge i lugn och ro, men sedan var vi tvungen sätta fart och klä oss och packa för att börja bege oss mot Lidingö.

 

När vi skulle byta linje på T-centralen var det otroligt mycket folk i rörelse och när vi sen steg av i Ropsten för att byta till buss ut mot Lidingövallen var det knökfullt! Det går inte att föreställa sig hur mycket folk som trängdes på en liten yta. Eller ja, har ni stått och trängts på en konsert så vet ni. Vi kom oss på en buss och där klämde jag i mig en kolhydratjelly, uppladdningen var på gång men nervositeten infann sig inte.

Vi tog oss slutligen till Lidingövallen och där tänkte vi gå på toa och köpa lunch innan vi gick till starten i Kolstorp. Men köerna var enorma så vi ställde oss i var sin kö. Mamma var snabbare klar på toa så hon tog över min plats i matkön så gick jag på toa. Fixade fast nummerlappen på bröstet och tidtagningsband i skon medan jag köade. Ganska samtidigt blev vi klara och på väg till starten klämde jag i mig en hamburgare, det var då bara en timme kvar till start.

 

Väl på Koltorps gärde bytte jag glasögonen mot linser, tog av mig överdragskläderna, fixade fast mobilen på armen, slängde ner tre magnesiumtabletter (mot kramp) i fickan och sa hejdå till mamma. Ställde mig i toakön men efter 10min hade jag knappt tagit mig halvvägs och det var då bara 15min kvar till start. Så jag övergav toakön och gick till starten. När startgruppen före hade dragit iväg flyttades min startgrupp, nummer 9, fram till startlinjen. Uppvärmning och hurtig speaker borde göra en nervös, men jag blev aldrig det! Jag var kolugn!

Min plan har alltid varit, och är, med alla dom här klassikerloppen att ta mig i mål. Det är huvudsaken. Självklart vill man ha en hyfsad tid men det spelar mindre roll. Men, jag har ändå satt upp tider jag vill, och borde, klara av. Skulle jag inte göra det så gör det ingenting men skulle jag klara tiderna blir jag ju extra glad! Inför Vansbrosimningen hade jag sagt 45min, klarade det på 42:48 och då tog jag inte i så himla hårt, speciellt inte i början. Så det klarade jag ju inom utsatt tid med 2:12 tillgodo. Nu inför Lidingöloppet hade jag satt tiden till 3:30. Men, eftersom jag varit krasslig och inte kunnat träna ordentligt den senaste månaden så kände jag att bara jag klarar reptiderna och tar mig i mål får jag vara nöjd! Jag vet att en av killarna i tv-serien En Klassiker ville testa och se hur långt en normaltränad kille kunde ta sig i en svensk klassiker. Han tog sig i mål men sa att man måste absolut träna mer än vad han hade gjort för att ta sig an en sån utmaning, och han tog sig i mål på drygt 4h. Jag själv skulle säga att jag är normaltränad, kanske snäppet över, medan många andra säkert ser mig som vältränad (vilket jag inte gör), så att komma i mål kändes som en rimligare chans än under 3:30. Samtidigt, redan i torsdags då jag vaknade kände jag mig piggare än på länge och det har bara känts bättre och bättre för varje morgon. Så jag hade ändå en förhoppning om att klara det på 3:30.

 

Klockan slog 13:50 och PANG! Där gick starten! Vi for iväg, springandes utför en liten grässlänt, som inte var så gräsig längre och blev lite lerig en bit fram. Alla löpare drog ihop från en stor utbredd skara till en lång, smal färgglad larv som ringlade sig fram på en stig. Jag sprang på i mitt egna tempo och kände mig pigg! Det är nog en av mina styrkor vid lopp, att jag kan hålla tillbaka och springa i min egen takt i stället för att rusa iväg som många gör och sedan tappa ork och fart. Dom som springer om mig första kilometern springer jag sedan om någon kilometer längre fram.

Jag springer på, banan är rätt enkel tycker jag, jag hade ju fasat för alla backar men inga riktiga backar kommer. Vid 5km knaprar jag i mig den första magnesiumtabletten. Vid 7-8km springer vi förbi Lidingövallen, söker efter mamma bland åskådarna och där står hon ju! Vinkar glatt och springer vidare.

 

Kroppen svarar bra! Vid 10km känner jag mig fortfarande lika pigg som vid starten så jag fortsätter som vanligt. Även när jag passerar 15km känner jag mig pigg. Tuggar här i mig min andra magnesiumtablett. Dom verkar hjälpa för jag har inte haft några krampkänningar alls i benhinnorna, inte ens lite mjälthugg!

Det är nu först jag tycker att det börjar bli lite backigt och börjar därför att gå i uppförsbackarna, måste spara på energi samtidigt som det går lika fort att gå som att springa. Har fram tills nu sprungit hela loppet igenom, förutom vid vätskestationerna där jag gått för att kunna pimpla i mig energidrycken.

 

Vid 20km passerar vi Grönsta gärde och där står folk och hejar på! Spanar efter mamma och tillslut ser jag henne, vinkar glatt och springer vidare med ny energi. Efter bara ett par kilometer börjar krafterna sina. Jag kämpar vidare men benen börjar bli tunga nu. Jag spanar efter varje kilometerskylt och försöker tänka positiva tankar för att orka vidare. När jag hade passerat 22km skylten tänkte jag att "nu har jag sprungit längre än en halvmara", vid 24km skylten försöker jag pigga upp mig med att "så här långt har jag aldrig sprungit förut".

 

När det är 5km kvar till mål tänker jag "snart mål, bara 30min kvar. Det här måste jag klara". Men då, från ingenstans, ser jag en skylt som säger "Välkommen till Abborrbacken". Och från helt plan mark reser sig den brantaste backen jag någonsin skådat! Och det är nu helvetet börjar. Jag, och nästan alla andra löpare med mig, börjar gå uppför backen. Trycker på med händerna på låren för att orka uppför backen. Så börjar den plana ut lite, vi springer (går) tvärs över en väg så blir det lite brantare igen. Så planar den åter igen ut sig lite innan det börjar stiga. Börjar fundera om vi har kommit till Karins Backe, vet nämligen att det ska vara en backe till innan målet. Så helt plötsligt blir det nedförs, äntligen! Susar nerför backen och tackar mina ben för att dom håller, trots att dom är helt slut efter Abborrbacken. (Läste efteråt att den backen är 522m lång! En halv kilometer för böveln!! Högsta toppen ligger på 48 möh, så det är en stigning på ca 40m! Och lutningen är som mest 12%, vilket är rätt mycket.)

 

Jag har nu bara 4km kvar, men varenda muskel från magen och ner värker. Jag är inte bara trött i benen, jag har rent ont! Vartenda steg jag tar värker och jag vill bara fortsätta gå, bara gå tills jag är i mål. När till och med magmusklerna är trötta och gör ont, då vet man att man sprungit hårt och länge och att kroppen är slut. Men så intalar jag mig själv att "Fan Lotta, skärp dig! Börja spring nu, sluta gå. Du kommer vara så besviken på dig själv sen om du inte visste att du gett allt!" Så, benen börjar konstigt nog att lyda skallen och jag börjar åter igen springa. Eller springa var nog att ta i, men jag rör mig framåt i en springaktig stil som inte går så fort.

Vid 3km kvar till mål ser jag en kille som står och hejar på vid sidan av spåret, med en medalj kring halsen! Nu håller jag på bryta ihop och börja gråta, av total utmattning i kropp och knopp, smärta i nästan hela kroppen men även av insikten att jag faktiskt kommer klara det! Det är inte långt kvar nu, det är bara att kämpa vidare! Så jag trycker ner gråten i halsen, försöker ta några djupa andetag (som totalt misslyckas pga gråten i halsen) och kämpar vidare. Så kommer då Karins Backe, sista backen. Jag går uppför och tänker bara att snart, snart slipper jag det här hemska loppet, snart är det över. En nerförsbacke till där jag lyckas susa fram och nu är det inte långt kvar.

 

Helt plötsligt öppnar sig skogen och ett stort fält breder ut sig. Det tar några sekunder innan jag inser att det är upploppet, där framme är ju målet! Jag gräver fram den allra sista energin jag har och ökar tempot litegrann, man kan bara inte sniglar sig i mål. Upploppet känns oändligt långt men nu är det bara några meter kvar. Ett par meter innan mållinjen brister det och jag springer gråtandes över mållinjen.

 

Min första tanke var inte "vad bra jag är, jag har precis sprungit 30km i världens största terränglopp" utan snarare "äntligen är det här helvetesloppet över. Aldrig att jag någonsin mer kommer springa det här!"

Jag får min medalj, hänger den runt halsen och tittar länge på den mellan tårarna. Kan inte riktigt fatta att den är min! Jag tittar på den, kan inte slita ögonen från den, samtidigt som man sakta rör sig framåt i leden. Så ser jag mamma där vid sidan om, går fram och får en kram, vi gråter lite tillsammans, hon tar ett kort och sedan följer jag vidare med strömmen. Får mig en mugg med vatten, en halv banan och snor åt mig två kanelbullar. Tuggar i mig lite energi och kroppen återfår en gnutta liv.

Möter upp mamma och får på mig mina överdragskläder. Stretchar mina onda ben och sedan är jag redo för att ta en bild. Skenet bedrar lite, för jag ser visst alltid så pigg och fräsch ut då jag springer, även om jag känner mig som om jag just blivit uppkastad och nersläppt och sedan överkörd med en ångvält.

 

Om jag ska sammanfatta loppet och känslorna i korthet så blir det nog såhär:

Första 10km gick lätt och jag undrade vars alla jobbiga backar var.

Var lika pigg fram till 15-16km, njöt av loppet. Först nu kom det lite brantare backar och jag började gå uppför dom.

Lite tröttare fram till 20-22km men det gick fortfarande hyfsat lätt att springa.

Mellan 20-25km blev det tyngre och tyngre, energin började avta och det blev jobbigare för varje kilometer.

Vid 25km började Abborrbacken, och det var nu det började bli riktigt jobbigt!

Vid 27km ville jag bara gråta, av utmattning och smärta. Jag höll på att ge upp, tänkte att nu går jag sista biten in till mål. Men jag bet ihop och samlade min sista energi till att ta mig i mål.

30km nåddes gråtande av lycka, tomhet och 

 

Direkt efter loppet och hela dagen efter kände jag att aldrig mer ett Lidingölopp! Skulle absolut kunna springa Lidingöhalvan, alltså 15km-loppet men inte hela igen. Men nu när man fått vila lite och fått smälta alla intryck så känner jag ändå att jag måste ge det ett försök till! Jag vet precis vad jag gjorde för fel och har man då chansen att göra om och göra rätt så måste jag ju nästan ta den!

Vad gjorde jag för fel då? Jag fick i mig på tok för lite energi! Inte innan loppet men under loppet. Den enda energin jag fick i mig var en mugg energidryck på 1-1,5dl vid varje vätskekontroll och det var 5 kontroller tror jag, en per 5km. Jag skulle ha druckit mer energidryck och ätit någon banan och bulle, speciellt vid 15 och 20km-kontrollerna. Kanske till och med haft egen energigelé med mig. Tror jag skulle ha fått en trevligare upplevelse av slutet på loppet om jag fått i mig mer under mitten på loppet.

 

Så bli inte förvånad om du ser mitt namn under en anmälan till 2015 års Lidingölopp!

 

 

Fredagen började extremt tidigt, steg upp 3:15 och en knapp timme senare for vi från Älvsbyn. Planet gick iväg strax efter 6 och vid 7:30 landade vi på Arlanda. Tog Arlanda express in till stan, parkerade väskorna i en box och sedan satte vi oss och åt frukost på centralstation.

Med frukost i magen begav vi oss ut till Lidingö för att hämta ut nummerlappen och kika i alla sponsortält. Fick lite goodiebag-grejer och handlade Lidingöloppskläder. Återvände sedan in till stan och hann strosa en snabbis på stan innan det var dags att möta upp Alice och sedan bar det av hem till dom i Bromma. Trevliga återseenden, middag och surr innan det var tack och godnatt.

I tisdags fick jag hem mitt startbevis till Lidingöloppet! Det börjar verkligen närma sig nu! Är grymt taggad och peppad, men jag har ett grymt oflyt just nu.

Det hela började ju för en månad sen med att jag började få lite smått ont i halsen. Det försvann inte och utvecklade sig så jag fick slem i halsen, lite hosta och en riktigt envis heshet. Då det var som värst kunde jag nästan inte prata för att jag var så hes. Proverna visade ingenting så det enda jag kunde göra var att lindra med de receptfria läkemedel som fanns. Träna fanns inte på kartan! Jag som hade tänkt testa springa 30km innan semestern för att testa kroppen och veta att den hinner återhämta sig.

Jag åkte sedan utomlands i två veckor och 4-5 dagar in på semestern vågade jag börja promenera och sedan springa lite försiktigt. Jag kände mig helt frisk och sprang några morgnar. Tyvärr inga långa sträckor då det blir så varmt, eller är varmt hela tiden. Längsta sträckan blev lite drygt 7km.

I lördags då jag kommit hem sprang jag 10km. Planen var att springa det dubbla men eftersom jag bara hade sovit 2h på morgonen kändes det överkurs. Dessutom mådde jag inte bäst, vilket jag tror berodde på att man åt mat på flyget mitt i natten.

 

Nu är det så att jag i söndagskväll/måndagmorgon hade lite ont i halsen, igen! Har inte haft mer ont sen dess men nu börjar jag vara slemmig i halsen morgon och kväll och idag känner jag en liten heshet i rösten som inte fanns där igår. Vad tusen är det som händer med mig?! Denna gången kan det absolut inte vara överträning som resulterar i att kroppen säger ifrån. Jag har inte tid att bli sjuk, jag ska springa 30 tunga km om endast 9 dagar! Snälla snälla, låt mig få vara frisk! Låt det stanna med lite slem och en nästan-heshet! Jag får inte bli sjuk nu! Och skulle jag bli det skulle jag ändå försöka ta mig igenom Lidingöloppet. Så länge jag klarar reptiderna så får jag väl gå mig igenom loppet. Men så långt hoppas jag verkligen inte att det ska gå. Jag intalar kroppen att den är frisk och inte ska bli sjuk och att jag ska greja det här!

Kom precis hem från Hälsocentralen. Har sen i tisdags haft ont i halsen och onsdagkväll tappade jag rösten. Och på det är det hosta och slem i halsen. Ingen feber eller snorig näsa, känner mig inte speciellt dålig heller. Halsprovet och snabbsänkan visade ingenting så det måste vara ett virus jag fått. Och det verkar ju som att det satt sig mest på stämbanden. Skulle jag bli sämre innan torsdag så skulle jag få höra av mig igen så jag skulle få träffa en läkare. Tills dess är det bara att vänta. Sköterskan rekommenderade Bisolvon mot hosta och slem och Zyx mot ont i halsen. Och så blir det bricanyl och pulmicort för luftrören.

Eftersom jag åker till varmare breddgrader på fredag undrade jag om det är okej att sola, och det var det. På frågan om träning så skulle jag vila, man ska inte träna då man har ont i halsen eller har feber. Och när halsontet är över så fick jag börja träna men skulle inte göra något som är ansträngande för luftrören, exempelvis springa. Va ända inni! Den enda träningsformen jag verkligen måste göra nu är att springa! Och det är typ det enda jag inte får göra! Känns jäkligt surt nu en månad innan tävling. Men det är bara att vila, dricka mycket vatten och hoppas på att bli frisk snabbt! Tydligen kan det ta upp till 2-3 veckor att bli frisk, jag har verkligen inte tid med det sånt här svammel! Snälla, gör mig frisk, typ igår!

 

 

 

Insåg i söndags då jag var ut på ett 14 km löppass att jag är en riktig asfalt-springare. Visst tar det hårdare på kroppen, speciellt knäna, att springa på asfalt mot för på mjukt underlag som på Åsen. Men oj vad mycket friare det känns att springa efter en lång väg med plant underlag.

Måste försöka kolla upp fler "trail"spår, att nöta varv på varv på Åsen är kanske inte det roligaste. Och det skulle ha varit skönt att hitta ett längre skogsspår så kanske man bara behöver springa det 4-5 varv i stället för 12-13 varv på Åsen för att komma upp i dom berömda 30 km som Lidingöloppet är. Skulle ha varit skönt att ha testat på 30 km inom dom närmsta två veckorna. Man kanske får fara och springa milrundan, sedan några varv på Åsen och till sist avsluta med att springa runt hela Älvsbyn. Då borde man få ihop 30 km.

 

Först och främst har jag några nya linnen, 4 stycken för att vara exakt. Tre stycken från MRR (varav ett vitt som kom idag och som jag inte har något kort på än) och ett som jag köpte för några veckor sen på HM. Sedan har jag även ett par nya (löpar)shorts som är inköpta på Intersports rea samt att jag äntligen införskaffat mig ett par 2XU tights! Dom köpte jag redan då jag var nere i Vansbro och simmade men då det har varit så himla varmt har man inte velat ha långa tights eller byxor på sig. Men dom är assköna att ha på så visst kommer suget efter ett par i lila också! Men det får allt vänta tills födelsedag och jul.

 

Årets första tur upp på Kanis blev tillsammans med Kim och Daniel. Jag och Daniel hade tänkt springa upp, men efter några 10-tals meter så tog det liksom stopp. Så vi fick varva lite springa med mycket gång. På nervägen körde vi lite extra backträning, sprang en bit ner och sen tillbaka en bit upp. Så gick vi en bit innan vi sprang ner en bit igen och så upp. Och det bästa är att vi "slapp" värma upp och varva ner, det fick vi gratis i och med cyklingen dit och hem. Verkar som att det blir en repris någon kväll till veckan!

 

Har bestämt mig för att köra fyra löppass i veckan, med start nästa vecka. Kommer bli två intervallpass, ett tabata inne på bandet och ett ute bland Åsen backar. Sedan blir det ett långpass i veckan samt ett kortare (och lite snabbare förhoppningsvis).

I morgon är det 8v kvar till Lidingöloppet, jag måste se till att komma ut på mina löprundor, superviktigt! Och så måste jag försöka varav löpningen med lite cykling också. Blev faktiskt 4mil på racern igår då jag cyklade från Vidsel via Vistträsk hem till Älvsbyn, ca 1h 35min tog det.

Drog iväg ut på Åsen i eftermiddags. Det finns tre bra backar att träna i, en kort och två längre. Gjorde så att jag joggade iväg längs spåret och när jag kom till backe nr 1 stannade jag till för att snabbt hämta andan och sedan sprang jag upp och ner fem gånger. Vilade kanske två minuter och sedan joggade jag uppför backen och fortsatte vidare. När jag kom till backe nr två var det samma visa. Kort vila innan och så springa uppför och nerför fem gånger. Någon minuts vila innan jag joggade upp igen och fortsatte till tredje och sista backen där det även där blev fem varv upp och ner. Dröp av svett då jag var klar!

Joggade hem och där gjorde jag 10x5 upphopp innan jag gick in och fick duscha av mig all svett som rann överallt på min kropp!

Har precis blivit utmanad av Elli! Vi ska båda två springa Tjurruset som är om 11v, en vecka efter Lidingöloppet alltså. Båda loppen är terränglopp med backar upp och ner, Tjurruset innehåller även en hel del lera och andra skitigheter. Så backträning är av största vikt just nu!

Utmaningen går ut på att vi ska springa "Hästskoslingan" 10 gånger! Och med hästskon menas att man börjar vid en av dom två långa backarna på Åsen. Man springer uppför den och fortsätter tills man kommit nerför den andra. Då vänder man och börjar springa uppför backen man just kom nerför fram tills man kommit nerför den första backen där man började. Ett varv är alltså uppför den första backen och nerför den andra. När man sedan vänder påbörjas varv två. Så det blir totalt 10 uppförs- och 10 nerförsbackar. Och allt detta utan vila och på tid! Om en vecka ska vi börja träna och det ska bli intressant att se hur mycket man kan lyckas förbättra tiden!

I tisdag for jag som sagt till Piteå. På cykel! Började cykla mot Piteå och så skulle mamma plocka upp mig efter vägen. Hann ända till Öjebyn innan hon kom ikapp mig. Blev ca 40km på knappt 2h, vet inte exakt då Runkeeper hade lagt av efter 33km eller 1,5h. Men något sånt i alla fall.

 

Igår när vi skulle fara hem hade jag först tänkt att mamma skulle ha fått skjutsa mig till Öjebyn så skulle jag ha cyklat därifrån, bara för att slippa tjorva över vilka vägar jag kan cykla på. Men så bestämde jag mig ändå för att cykla hela vägen från lillebror. Vi var in på Tvåhjulsmästarna och dom visa på kartan hur man kunde cykla. Så cykla det gjorde jag. Blev 56km på 2h 13min! Rätt nöjd faktiskt! Håller jag denna hastigheten är jag runt Vättern på 12h om jag cyklar nonstop. Ska försöka satsa på att ta mig runt på 15h. Så lite mer snabbhet ska man väl hinna få upp innan det är dags, då kanske man slipper stressa i depåerna.

 

Förra helgen var det äntligen dags för Vansbrosimningen och det inledande loppet av klassikern!

 

 

Jag hade mor och far med mig på resan som startade torsdag kväll. Vi bilade inlandet ner under kvällen och natten och parkerade utanför Ica i Vansbro strax före 5 fredag morgon. Där försökte vi få lite sömn innan dagen började.

 

 

 

 

Vi inledde med att försöka lokalisera målområdet innan vi handlade frukost på Ica när dom öppnade kl 9. Sedan begav vi oss iväg till starten för halvsimmet, där även själva Vansbrosimningen skulle starta. Det blev på samma ställe i år eftersom dom kortat ner tull halva distansen. Såg när första gänget slängde sig ut i vattnet och började crawla iväg. Insöp alla intryck och började längta mer och mer till morgondagen då jag äntligen skulle få simma!

Vi strosade runt inne i Team Sportias tält, åt lunch i mattältet och vid 15-tiden begav vi oss mot Fredriksberg där jag hade bokat ett rum åt oss.

 

Duschade av oss efter att vi installerat oss och sedan gick vi tvärs över vägen till pizzerian och åt middag. Sedan sa vi godnatt kl 20 och somnade som klubbade sälar!

För några veckor sedan var jag med i en tävling på MyWay2Fitness Facebook-sida där man skulle berätta om sitt bästa sommarminne. Jag berättade, kanske inte om det bästa, men helt klart ett sommarminne jag aldrig kommer att glömma! Året var 2001 och mamma hade precis köpt en husvagn. Premiärturen skulle ta oss till Sundsvall tillsammans med några bekanta för att besöka bland annat Ikea. Och jag kan lova er att allt som kunde gå snett verkligen gick snett!

 

Vi körde ner till Umeå första dagen och sov över där hos våra bekantas dotter med familj. Morgonen efter var jag och min lillebror uttråkade, dom vuxna packade och surrade om vartannat så vi började sparka lite fotboll. Det hela slutar med att jag vrickar foten och får ont. Vi sätter oss i alla fall i bilarna och kör vidare, men efter en timme var vi tvungen att stanna till på ett apotek för att köpa en linda och linda foten. Då upptäcker vi att en taklucka på husvagnet har blåst bort! "Bara det inte börjar regna" säger vi. Och ni kan väl aldrig gissa vad som händer? Självklart börjar det regna. Så det var bara att försöka täcka över hålet i taket med en sopsäck och lite tejp. Lite senare börjar bilen bete sig väldigt konstigt och tillslut stannar den. Pappa är arg som ett bi och kan inte fatta vad som är fel. Tillslut börjar vi inse att bensinen är slut, så vi ringer våra bekanta som får svänga in på närmsta mack för att tanka en dunk med bensin. När dom slutligen kommer har dom två petflaskor á 1,5L fyllda med bensin. Macken hade alltså inga bensindunkar, så dom fick ta det som fanns till hands. Så på 3L bensin tar vi oss till macken och tankar upp bilen. När vi så kommer till campingen vi ska bo på så bara dör bilen, igen! Men denna gång var det inte soppatorsk, utan bilen var trasig. Självklart var det fredagkväll och inga verkstäder hade öppet under helgen. Så våra kompisar fick parkera husvagnet och bogsera undan vår bil. Sen var det bara att låna deras bil för att åka in på akuten, min fot var inte att leka med. Där konstaterar dom att jag har en spricka i foten så jag blev med kryckor. Under helgen var vi tvungen att köra dubbla svängar med den enda fungerande bil vi hade då vi var totalt 7 personer och pappas bil var ur funktion. Under shoppingturerna fick jag hoppa på kryckor det jag orkade och då jag inte orkade längre fick jag sitta i kundvagnarna. Söndag em var vi ute på stan och strosade runt och jag fick så himla ont i händerna av allt hoppande så jag skulle få hoppa upp på pappas rygg så skulle han bära mig. Grejen var bara den att jag hade en kjol på mig med knappar på hela framsidan. Det sa ritsch när jag hoppade upp och kvar satt endast en knapp som höll ihop kjolen! Vi hade dock turen att klockan var strax före 16 så Åhléns hade fortfarande öppet så vi hann in och köpa ett par shorts till mig. Som såklart var lite för trånga i midjan, men det fick gå ändå. Middagen skulle vi inta på en pizzeria. Vi sitter alla vid samma bord och beställer samtidigt. Dom får sina pizzor, hinner börja äta och äta klart innan vi får våra. Sådär lagom kul. Måndag morgon bogserade vi in vår bil till en verkstad och fick den slutligen lagad. När vi sedan börjar resan hemåt så har vi ett däck som pyser hela tiden, så pappa fixar den med däck på burk. Vi stannar till hos några andra i Umeå för att sova där en natt och när vi rullar in på deras gård har vi fått punka! Pappa byter till reservdäcket och vi sover gott den natten. Dagen efter skulle vi köra hem dom sista 30 milen, en enkel match, trodde vi. Helt plötsligt skriker mamma till att det brinner! Pappa stannar snabbt och vi inser att ett däck på husvagnet bara är slamsor och ryker utav bara sjutton! Ja, reservdäcket användes ju redan så det var bara att koppla lös husvagnet från bilen, ta lös det trasiga däcket och slänga in det i kofferten och försöka hitta en däckverkstad. Enklare sagt än gjort. Hittade slutligen en verkstad och vi fick oss ett nytt däck, köra tillbaka till husvagnet och sätta på det nya. Sedan kom vi hem utan fler missöden. På allt detta så hade fläkten i bilen fungerat dåligt, så vi hade inte alltid kallblåst i bilen. Och några dagar efter vi kommit hem kom pappa in och sa att nu får det väl ändå räcka! Då hade hela instrumentpanelen lossnat när han skulle ta lös mobilen ur mobilhållaren i bilen. Den sommaren glömmer vi aldrig och vi får fortfarande än idag höra det som fick sammanfatta semestern: "Vi hade i alla fall tur med vädret", vilket vi faktiskt hade!

 

I söndags fick jag ett mail där jag fick veta att jag vunnit denna tävling! Jag fick välja ett par tights ur deras kollektion och valde såklart deras nya ursnygga Sugarskull Perfection!! Dom skickades igår och idag hade jag dom i brevlådan! Sjukt snygga och sjukt sköna!! Ett supertack till er på MyWay2Fitness! Har redan nu ikväll hunnit inviga dom, fungerar perfekt!

 

NEEEEJ!! Det är för kallt i vattnet nere i Vansbro så jag kommer inte få simma mina 3000m. Blir 1500m i stället. Men självklart får jag räkna in loppet till klassikern ändå. Men känns riktigt pissigt, jag vill inte "fuska". Men som någon sa till mig, att simma 3000m i 16-gradigt vatten är nog lika jobbigt som att simma 1500m i 13-gradigt vatten. Ligger nog någonting i det, men det känns trist ändå. MEN! Jag har redan planer på att göra om det nästa år! Och blir det 3000m då kan jag räkna det loppet till min klassiker i stället.

 

 

"Under onsdag eftermiddag har tävlingsledningen i samråd med, tävlingsläkare, Svenska Simförbundet beslutat att 3000-metersloppen Vansbrosimningen och Vansbro Öppen Älv kortas ner. Nedkortningen beror på rådande vattentemperaturer och distansen halveras därför till 1500 meter. Ny startplats blir starten för Vansbro Halvsim. 

Vattentemperaturen är för tillfället +13 grader och nedkortning gäller för samtliga startgrupper i Vansbrosimningen 3000 meter, inklusive elitled. Nästintill 9000 deltagare är anmälda till lördagens lopp och ytterligare 650 till fredagens Öppen Älv."

Såg på facebook i helgen att en kompis höll på med en 36h fasta. Så frågade ut han lite innan jag igår bestämde mig för att köra en 24h fasta. Han hänvisade mig till Jonas Coltings blogg där man bland annat kan läsa det här:

 

 

Mycket sant i det han skriver med andra ord. Så jag testade, och det gick! Utan problem dessutom! Jag åt middag igår och avslutade med en mazarin, sista tuggan tog jag 17:45. Efter det drack jag bara vatten och var faktiskt inte sugen på något på kvällen, trots att jag såg en film på TV. Idag steg jag upp 8:30 för att fara till frissan, drack vatten där och sen var jag på en 2 h lång promenad innan jag kl 18 kommer att äta en sallad till middag. Och det har inte varit jobbigt en enda gång, jag har inte haft sug efter något alls! Helt fantastiskt!

Några av fördelarna med kortare fasta är:

 

 

Jag får väl göra en uppdatering i morgon också får jag berätta hur kvällen har varit.

 

I Blodomloppet fanns det tre klasser att välja mellan, löpning 6 eller 10 km och promenad 6 km. Mina lagkamrater promenerade alla fyra medan jag sprang 10 km. Och jag gjorde det på rekordtid! 52:30 blev tiden och det gjorde en placering på 255/546 totalt, 56/210 bland damerna och 31/79 bland blodgivare. Kändes riktigt bra!

 

 

Vi hade i alla fall en trevlig kväll, solen sken och vi han bättra på brännan lite innan start. Jag som blodgivare fick en pocketbok och alla deltagare fick en t-shirt. Och eftersom vi var ett lag hade vi en picknickpåse från Ica att hämta ut efter loppet, massa god energipåfyllnad i form av Rydbergs nya potatissallad gjord på yoghurt som jag velat testa ett tag nu, mjukost med smak av skagenröra, leverpastej, polarbröd, juicer på rödbeta och morot, ramlösa, tomat, kalkonskivor, russin och kubbar till efterrätt. Så nice!

 

 

Nu är det bara ett lopp kvar den här våren, så snart slipper ni höra om alla dessa lopp jag springer i. Fast om 37 dagar så är det ju dags för Vansbrosimningen, så då kommer ni väl bara att få läsa om simning fram tills dess!

 

Hade självklart tänkt berätta hur det har gått och så, men blev lite lat så jag kopierar in texten jag skrev på vårat facebook-forum.

 

"Då var det väl dags för mig också att visa upp tävlingens resultat. Jag gick ut duktigt och höll mig till kost- och träningsschemat första halvan av den här resan. Kosten har jag skött rätt bra, vägde maten i början men efter några veckor körde jag mer på ögonmått och vägde ibland. Vissa dagar har jag ätit lite för lite medan jag vissa dagar har ätit lite mer, men jag anser att det går +-0 där. När sen snön började smälta och löparsäsongen ute tog vid la jag nästan helt styrketräningen på hyllan och fokuserade mest på just löpningen. Jag kände att då mitt närmsta mål var att springa en halvmara (som är nu på lördag) ville jag fokusera på det. Tror inte att tunga styrkelyft på gymmet gör mig snabbare och mer uthållig, så Chrille fixade fram lite andra övningar som kan hjälpa löpare att bli bättre. La även här till simning i träningen då första delen i klassikern är just simning (6 veckor kvar). Har lite sporadiskt varit på gymmet och lyft vikter, mest för att jag saknat det och då vi har haft tävlingarna. Något jag har blivit riktigt förvånad över, men självklart glad, är att jag ökade mitt pb i bänk med 5 kg och maxade i marklyft (vilket jag aldrig gjort tidigare) under den här tiden då jag tränat väldigt lite styrka. Jag har även fått synligare muskler.

Hade jag följt både kost-och träningsschema till punkt och pricka hade jag förmodligen haft helt andra resultat, främst kroppsliga. Mina mål med tävlingen var att förbättra konditionen och få uthålliga muskler. Har delvis klarat av det, men målen har ändrats lite efter resans gång. Då jag startade var planen att springa halvmaran nu i vår och tjurruset till hösten och inleda klassikern med vasaloppet nästa år. Nu börjar jag ju redan i sommar med klassikern, därav har jag främst fokuserat på löpning och simning nu och inte så mycket uthållighet i musklerna som jag kommer att behöva till vasan, det får blir till hösten i stället, då löpningen är avklarad. Målet med halvmaran var att klara den under 2h. Om jag ger mig den på det, har en bra dag och banan är lätt så tror jag att jag kan klara det. Men även här har jag fått en helt annan inställning. Från att ha en tid jag vill slå så känns det som att jag är en vinnare bara jag tar mig runt! Och så känner jag inför alla mina lopp!

Så vad har jag fått ut av tävlingen? Jag kommer verkligen försöka till att fortsätta äta bra mat och inte slarva så mycket med kosten. Jag är en obotlig gottegris och älskar allt vad stavas fika, godis, glass och snacks! Men jag ska försöka att hålla allt sånt till helgerna, äter man gott dagligen så blir inte fredagsmyset och lördagsgodiset lika "heligt". Jag har insett att allas resor är unika! Några veckor in i tävlingen var jag ledsen över att jag bara tappat 1 kg medan vissa hade tappat 5 kg, men efter fina peppord från flera, främst Coach T, så insåg jag att alla har olika förutsättningar och alla kämpar på olika sätt. Jag kan stolt säga att jag är nöjd över min kropp, att jag gillar det jag ser i spegeln! Visst finns det fortfarande vissa delar som jag önskade såg lite annars ut, men jag har lärt mig att leva med dom. En vacker dag kanske jag står där med drömkroppen, men även om det aldrig händer så älskar jag min kropp som den är nu!"

Här kommer lite siffror kring resultatet på halvmaran igår.

 

Tid: 1:53:20

Placering (motionsklass): 118/196

Tid vid varvning (10km):53:51

Placering vid varvning: 132/196

Tid för andra varvet (11,1km): 59:29

Placering bland kvinnor (motionsklass): 14/50

 

Snitthastighet: 5:20 min/km

Tid vid 5 km: 26:55