Men äntligen!

Har inte kunnat åka skidor sen förra lördagen då jag åkte 20km i Renrajdens lopp pga den gräsliga kylan! Söndagen blev det -20 efter att lördagen var toppen med endast -6. Sedan har det bara sjunkit under veckan och var ner på cirka -33 i ett par dagar tills igår då det small till och blev endast -18! Så idag när det var -16 i Vidsel så kändes det ju varmt som tusan! Så äntligen fick jag åka lite skidor igen! Blev endast 9km men hade inte tid med mer. Men till veckan ska jag ge mig på en 25-30km tror jag. Bäst att börja öka mängden om man ska fixa Vasaloppet om endast 6 veckor!


Förra helgen var det alltså Renrajden, ett seedningslopp. Och det innebär alltså 40km. Johan och Zara åkte alla 40km eller 8 varv á 5km medan jag nöjde mig med hälften då jag inte vet hur foten skulle reagera. Jag hade ändå insett att jag aldrig skulle kunna seeda upp mig nå, jag är alldeles för sölig (långsam) för det. Men jag avverkade mina 20km på ca 1:56:30 och det fick duga. Nu är det Andörjan om 4 veckor, får satsa på den seedningen i stället. Tror inte jag kommer seeda upp mig nå, men Öppet Spår-loppet från i fjol gör att jag automatiskt startar en startgrupp upp, alltså i startgrupp 9. Bättre än inget i alla fall.




Ett litet kliv för mänskligheten men ett stort ett för mig

Förra veckan sprang jag! Äntligen! Och trots att det var inomhus på ett löpband så kändes det så fantastiskt bra! Jag verkligen älskar löpning, det är bara att inse!

Nu sprang jag varken långt eller snabbt, men jag sprang. En hel kilometer blev det, två gånger dessutom. Första kilometern sprang jag tisdagkväll efter 10 minuters uppvärmning på crosstrainern och andra kilometern blev fredag förmiddag. Båda gångerna på 9,0 km/h eller 6:40 min/km.


Medan jag sprang kunde jag känna som ett band av stramhet under foten, men det gjorde inte ont, varken under tiden eller dagen efter (brukar alltid känna av det dagen efter jag gjort något). Så nu har jag som plan att fortsätta springa på 9,0 km/h, två gånger i veckan och att jag ökar på längden med 500m i veckan. Nu ska här skyndas långsamt, ingen stress. Och känner jag minsta lilla så får jag backa helt enkelt. Tyvärr.

Och med tanke på att foten känns så pass bra nu så gjorde jag mitt sista planerade besök hos kiropraktorn idag. Så nu håller vi tumme och tå för att foten fortsatt ska kännas bra!

Att trivas med sin kropp och om att vara hälsosam

Alarmet ringde 8:30 i morse. Vägde mig, tog alla mått och fotograferade till sist. Jag började må lite dåligt då jag tittade på bilderna. Är det där verkligen jag? Ser jag ut sådär?!

Nu kanske många tycker att jag överdriver, att jag borde tagga ner för att jag inte är tjock någonstans utan är en smal /normal kvinna. Och visst, jag vet att jag inte är tjock och det säger jag inte heller att jag är. Jag säger bara att jag har aldrig haft dessa siffror på vågen eller mått på kroppen förut, att min kropp aldrig sett ut såhär förut.

Jag trivs inte med hur min kropp ser ut just nu. Jag är inte alls van vid att se min kropp såhär. Och ju mer jag tänker på det ju mer taggad blir jag till att ändra den!

Jag är inte ute efter en pinnsmal kropp och det har jag aldrig någonsin varit. Aldrig! Jag vill ha en kropp som är stark. En kropp som är uthållig. Jag vill ha kurvor och former. Jag vill ha muskler som syns. Jag vill ha muskler som inte syns. Jag vill ha små "fel" och "brister" på min kropp. Jag vill ha lite fett på kroppen. Jag vill inte ha ett så kallat 'thigh gap'. Jag vill inte vara så smal att mina höftben sticker ut åt alla möjliga håll.
Det jag vill ha är en kropp som jag trivs i! Inget annat!

Jag bryr mig inte om vad någon annan tycker eller tänker om min kropp. För det är min kropp! Hur jag väljer och önskar att se ut är bara min ensak, ingen annans. För jag vet att mina kroppsideal är realistiska och framförallt hälsosamma.

Den enda gången någon annan borde bry sig om hur en annan människas kropp ser ut är om man inte verkar ha en sund och hälsosam inställning till sin egen kropp.

Man kan vara överviktig eller underviktig men samtidigt ha ett sunt tänk och vara hälsosam. Med detta menar jag att man äter varierat och i lagom mängd, inte bara smalmat som sallad eller skräpmat som pizza, utan lite av allt.
Att man rör på sig, och då behöver man inte springa flera mil om dagen eller lyfta skrot på gymmet i flera timmar, utan att man rör på sig i vardagen, att man tar promenader då och då, att man tränar ett par gånger i veckan av något man tycker är kul.

Alla är olika, alla har olika förutsättningar och alla har olika mål. Vissa mår bra av att träna och svettas 7 dagar i veckan och så länge man ger kroppen bra mat och bra med energi så den orkar med det man gör med den så är det bra. Vissa kanske "bara" vill träna och svettas 2 gånger i veckan, och så länge man mår bra av det är det också bra! Vissa kanske vill träna lågintensiv träning och inte vill svettas och det är bra det med.
Så länge man rör på sig och inte sitter/ligger stilla hela dagarna så tror jag man kommer rätt långt.

Nu menar jag inte att dom som har thigh gap och utstickande höftben alla är ohälsosamma. Vi kan inte rå för hur vi är skapta. En del är väldigt smala av naturen och kan inte göra något åt det men man kan fortfarande vara hälsosam. Det är när man börjar svälta sig själv och hetstränar för att få ett thigh gap som man blir ohälsosam.


Tanken med detta inlägg blev inte riktigt som planerat, men just nu så känns det här som något vettigt (för mig i falla fall) och kanske viktigt att skriva och prata om. Jag kanske har trampat på några tår nu men jag hoppas jag inte har totalmosat dom i så fall. Jag kanske borde skriva mer, kanske borde sudda bort en del, kanske formulerat mig på andra sätt. Men för just nu sätter jag punkt här.

Gott nytt tränings- och hälsoår!

Nytt år, nya möjligheter! Är lika med nya träningsvanor och ett hälsosammare liv. Så tänker nog väldigt många just nu. Även jag. Jag har sagt det många gånger och jag säger det även nu, och denna gången hoppas jag att jag klarar det. Imorgon börjar mitt nya hälsosammare liv!


Senaste halvåret och speciellt senaste månaderna har jag inte varit snäll med min kropp. Den har fått i sig mest en massa skit och tyvärr suttit för mycket stilla. Det har delvis berott på min skadade fot då motivationen totalt gick i botten, och ärligt talat har den inte återvänt till 100% än. Men jag ska verkligen ta tag i kost och träning nu och verkligen försöka! Min kropp behöver det. Min hjärna behöver det. Om jag ska orka träna och åka Vasaloppet och cykla Vätternrundan måste jag sätta igång NU! Helst för flera veckor sen. Kroppen behöver bra mat och mycket energi, men inte i form av skit.




Våren och sommaren 2014 var jag i mitt livs form, mest tack vare Lifestyle by MRR. Jag vill tillbaka till den fantastiska form jag var i då, både utseendemässigt men även för den träningsform jag var i då! Jag kan fortfarande inte fatta att jag sprang halvmaran på 1:53:20, med en snittfart på 05:20!

För 1,5 år sen mådde jag så bra! Kroppen fick den näring och träning den behövde. Jag ska försöka nå tillbaka till det nu. Jag har dom verktyg jag behöver, jag har mina mål i sikte. Nu är det bara lägga i alla växlar och be till gudarna att foten inte ska sätta käppar i hjulet för mig. Och även om den gör det så får jag jag helt enkelt sätta upp nya mål. Så enkelt är det.

Som en tjej jag följer säger: Go hard or go home!

TomTom spark cardio + music

Jag brukar söka som testpilot via Smartson och har ibland turen att få testa lite grejer. Oftast handlar det om något i matväg, typ en ny matpaj eller en ny juicesmak. Ibland är det grejer man får testa så som en ny hudlotion eller rakhyvlar. Ibland söker dom testpiloter till lite dyrare saker. För några år sen blev jag testpilot för en eltandborste. För några veckor sen sökte jag som testpilot för en ny sportklocka. Förra måndagen fick jag ett mail om att jag var en av 50 som blivit nominerade, och nu ville dom ha lite kompletterande uppgifter och en motivering till varför just jag borde få testa den. Jag skrev något i stil med att jag håller på med min andra svenska klassiker och att en sportklocka skulle underlätta min träning. Torsdag samma vecka får jag ett mail. Av nästan 10000 sökande är jag en av 12 lyckligt utvalda som kommer få testa denna sportklocka. En TomTom spark cardio + music!
 

I måndags fick jag tag i paketet och började genast testa klockan. Klockan har allt! Den har pulsmätare, gps, stegmätare, sömnregistrering, stoppur, larm, 7 olika aktiviteter (löpning, cykling, simning, löpband, cykeltrainer, gym och freestyle) och kanske det bästa av allt, inbyggd musikspelare. Klockan ska rymma upp till 500 låtar, vilket gör att man kan fara ut och träna och slippa ha en stor och klumpig mobil med sig. För dom som vill träna utan musik spelar det ju mindre roll förstås, men en sån som jag som måste ha musik för att orka springa så kommer det bli toppen!
För att vi ska kunna testa musikfunktionen behöver man ett par trådlösa hörlurar, därför har dom även skickat med ett sånt par från Boston som paras ihop med klockan via bluetooth. Vi har även fått ett presentkort på iTunes för 250:- för att kunna köpa musik och lägga in på klockan.
 
Det ska bli så spännande att få testa och utvärdera klockan! Gjorde ett test redan i måndags då jag testade inomhuscykling och stakmaskinen (löpbandsfunktionen på klockan). Efter att ha avslutat aktiviteten löpband kunde jag ändra distansen, vilket är bra. Ska testa gå på löpbandet och se om den registrerar mer rätt då.

Kiropraktorn

Efter fyra veckors väntetid så fick jag äntligen komma till kiropraktorn! Detta är nu tre veckor sen och jag har hunnit vara på fyra behandlingar. Jag sökte främst för foten då, men när man ändå är där så går man igenom hela kroppen och därför sökte jag även för knät och ryggen.
 
Under foten kände hon direkt att jag var ordentligt irriterad. Knät tror hon beror på att jag är lite stram i utsidan av låret och upp i sätesmuskeln. I ryggen har jag varit stel i/mellan fyra kotor; Sista ländkotan, bröstkota 4 och 7 och nedersta nackkotan.
 
Behandlingarna har gått ut på lite olika saker. Ryggen har hon knäckt till så det knakar och smäller och det har givit resultat! Har mycket mindre ont nu!
Knät behandlar hon på så vis att hon trycker in sin armbåge i sätesmuskeln och längs utsidan av hela låret ända ner mot knät. Sen har hon även tryckt lite i knävecket. Hur det har hjälpt vet jag inte ännu eftersom jag inte har fått springa något under den här tiden.
Foten är den värsta behandlingen. Det gör så fruktansvärt ont att man bara vill skrika, gråta och sparkas. Men man får vackert hålla det inom sig och andas djupa lugna andetag. Den behandlingen går ut på att hon drar hårt och snabbt med ett slags metallverktyg upp och ner på senan under foten, det knastrar och har sig och gör förbenat ont! Där har jag tyvärr inte heller sett så mycket verkan än. Mellan första och andra behandlingen kände vi båda stor skillnad under behandlingen, men igår var det riktigt ont igen. Har tyvärr upptäckt att simning troligtvis gör det hela värre, så nu får jag inte simma heller. Nu är det bara cykling som gäller. Och styrketräning, men vågar inte köra så tungt på benpassen och jag gör inga som helst tåhävningar eller andra övningar där jag måste stå på tå, allt för att inte reta igång något mer eller göra det värre.
 
Så så ligger läget till just nu. Jag har fått lov att testa åka skidor, så ska försöka ta mig iväg på torsdag eller fredag på en mycket kort tur. Ett varv på vårt superbackiga 1200m spår på Kanis får nog räcka som test.
 
Min största farhåga just nu är att jag inte ska kunna åka skidor, vilket betyder att det inte blir något Vasalopp, som i sin tur betyder att jag inte kommer kunna fullfölja min andra klassiker. Men jag hoppas hoppas hoppas att jag ska fixa det! Kommer ju att cykla Vätternrundan även om jag missar Vasan, men det kommer inte alls att bli lika kul. Långt ifrån. Jag har ju sett fram emot Vasaloppet i ett helt års tid nu, speciellt då det är riktiga Vasan vi ska åka och inte Öppet Spår.
 
Men nu ska vi inte tänka så tråkigt och så långt fram i tiden. Det är fortfarande 3 månader kvar. Om så rehabiliteringen tar två månader till så ska jag jäklat säkert åka Vasan, på en månads träning ska jag klara det!

Vila

Jag har inte tränat nå på över en vecka nu! Samtidigt som jag har liiite panik över det så känns det samtidigt rätt bra! Det är inte så att jag har valt bort det, utan det har bara blivit så pga att jag haft en massa annat för mig.
 
Allhelgona- och Halloweenhelgen var jag och mamma till Ikea på lördagen och sedan stannade jag hos C i Luleå. Så där blev det ingen träning. Måndag hade jag middagsfrämmande och tisdag var jag faktiskt på yoga. Men jag räknar det inte som träning för det var en meditativ yoga där man ligger i olika stretchställningar i 5 minuter ungefär. Inte en droppe svett och man töjer bara ut kroppen, så jag räknar inte det som ett träningspass. Sen harv man jobbat hela helgen och sett en massa serier då jag legat lååångt bakom.
 
Men igår drog Malin med mig på gymmet och idag har vi varit dit en sväng också. Och imorgon ska jag fara iväg på löpargruppen igen, har inte varit där eller sprungit något alls på 4 veckor. Så nu ska jag testa foten och se hur det känns. Kan vara smart att ha gjort det innan jag ska till kiropraktorn nästa vecka.
 
Förutom att ha vilat i nästan två veckor så började jag på en mag-utmaning den 1 november. Tanken är att jag ska ha ett sexpack på magen då månaden är slut, vi får väl se hur det blir med det!

Vätternrundan 2016

Yes!! Kl 19 satt jag redo och kunde skicka in min anmälningskod. Knappt en timme senare fick jag mail om att jag och Zara fått en plats! Tjohoo!!


226 dagar kvar!


Att vara på den säkra sidan

Så här ser min telefon ut ikväll. Imorgon är det dags för anmälan till Vätternrundan 2016. Och eftersom jag inte är hemma utan hos en surrig vän så springer tiden lätt iväg. Då behövs det påminnelser!! Hellre två för mycket än en för lite.




Mini-"triathlon"

I lördags vaknade jag tidigt och strax efter 9 hoppade jag i bassängen. Simmade 1000m innan jag hoppade upp igen. Spolade av mig, torkade baddräkten så torr jag kunde, drog på mig shorts och tröja och gick upp på gymmet och cyklade i 30min! Ett litet mini-triathlon sådär en lördagsmorgon! Fick hoppa över löpningen då jag inte vet vad foten pallar än, men ändå!


Idag blev det ett nytt minithlon, fast i omvänd ordning. Började med 40mun på cykeln innan jag gick ner och simmade 1000m. Lite stretching i bastun sen och när jag väl cyklade hem kändes benen lite trötta. Som det ska vara med andra ord! Blir att göra detta många fler gånger!

Tur man ser ut att ha smala lår nångång!

Deppat ihop

I tisdags hade foten känts bra i några dagar så jag tänkte jag skulle testa att fara på löpargruppen. Vi skulle springa på friidrottsbana och det tyckte jag passade bra, då behöver man inte jogga iväg en kilometer för att göra träningen där och sen jogga tillbaka kilometern igen, utan man är på samma ställe hela tiden, så då hamnar jag inte efter om jag måste bryta. Taggad till tusen drog vi iväg och väl framme började jag försöka värma upp foten med att vicka på tårna och snurra runt foten. Så blev det dags för uppvärmningen, 2 varv och totalt 800m. Det gick bra! Och vilken känsla att få springa igen efter två veckors vila! Sedan blev det dags för själva passet, vi skulle springa tusingar. Man börjar med att springa 400m det fortaste man kan, vilar 30sek och springer sedan 300m, 200m och sist 100m (vilket tillsammans bli 1000m). Sedan vilade man 2min innan man körde ett varv till. Först fick vi springa ett varv för att kolla tiden och dela upp oss i tre grupper. Jag hamnade i den långsammaste gruppen, men det var bara bra. Så var det dags! Första 400m var jobbiga, ett varv runt banan är längre än vad det ser ut. 300m gick bättre och jag riktigt njöt! Det är den känslan som gör att man älskar löpningen! 200m och sista 100m gick superbra och jag var näst snabbast dom gångerna! Så blev det dags för 2min vila och jag började ana något under foten. När vi startade den nya tusingen med 400m så bröt jag efter bara 200m. Jag kände ordentligt under foten och valde att stanna i stället för att köra på och göra något dåligt värre. Satte mig och masserade foten och tittade medan dom andra sprang varv på varv. Var slutligen med och stretchade efter passet och sedan åkte vi hem.

Igår på jobbet undrade mina kollegor hur det hade gått men dom såg svaret på mig innan jag hade sagt nå, kände mig lite deppig igår om man säger så. Kände av det på fm men sen gick det faktiskt över och idag har jag inte känt något på hela dagen. Men det är nog först idag jag har insett allvaret, eller så målar jag bara upp en mycket hemskare version än vad det är. Men det känns inte kul, långt ifrån.

Såhär ser äkta löpglädje ut! Åh, vad jag saknar det...

Jag börjar fundera om jag någonsin kommer kunna springa igen?! Vågar jag ens gå ut och ta en promenad eller retar jag upp det igen? Kan jag träna på crosstrainern? Kommer jag ens att kunna åka skidor och Vasaloppet i vinter?! Jag blir så ledsen när jag tänker såhär, men vad vet man? Det kanske blir så och jag är dömd till cykling, simning och styrketräning resten av livet. Eller så blir det så pass bra att jag kan springa någon 5km runda ibland. Och förhoppningsvis kommer jag kunna springa som vanligt till våren igen, att den här mardrömmen ska vara ett minne blott då. Men just nu känns det bara mörkt.

Alla säger att det tar tid, att man måste skynda långsamt och rehabträna. Jag har inte ro med det, jag vill springa, NU!! Men det går inte. Vet inte ens vars jag ska vända mig för att få hjälp..

Nä, nu ska jag försöka sluta deppa och rycka upp mig. Här sitter jag med en lite bråkig sena under foten medan folk flyr för sina liv från krig och elände.

Testat nya smaker

Förra veckan köpte mamma alla fyra nya kvargsmaker från Lindahls så vi skulle få smaka alla. Måste säga att jag är besviken, riktigt besviken! Ingen av dom var speciellt god. Och den "godaste" smakade ingenting. Sen så ljuger dom när dom skriver att det inte är något tillsatt socker i, för det är karamelliserat socker i. Men det förklarar dom såhär på hemsidan:

"Vi har inte tillsatt något (vitt) socker i produkten, däremot är det tillsatt karamelliserat socker i väldigt liten mängd (0,1g/100g i färdig produkt) och används främst för att ge färg och ge en lite 'bränd' smak dvs som en arom. Mängden socker är bara en bråkdel av innehållet som knappt ger utslag i kolhydrater/sockerarter."


Tillbaka till smakerna. High on life, som ska smaka energidryck, smakar energidryck men har en mysko eftersmak som gör att man efter några skedar inte vill ha mer.
Go bananas smakade visserligen lite banan men även där var det en väldigt konstig eftersmak och vanlig smak också. Tre skedar och jag slängde resten. Fy!
Call me coffee hade kunnat funka för mig, även fast jag inte dricker kaffe. Den smakade precis som delicatobollar fast med extra stark kaffesmak. Hade den bara smakat delicatobollar hade jag definitivt kunnat käka den!
Så till den som hade minst smak men som ändå vann i mitt test, toffee therapy. Den hade nästintill ingen smak alls, men den hade inga konstiga eftersmaker och det är lite på det den vinner på. Men nej, jag kommer inte köpa någon av dessa igen. Men gillar ni kaffe så tycker jag ni ska satsa på Call me coffee, kaffe och fika i ett!

"Det här med skador..."

Medan jag satt på den tråkiga motionscykeln på gymmet idag passade jag på att läsa senaste Runners World-tidningen. Jag brukar ofta läsa tidning eller bok då jag cyklar eller står på crosstrainern, men bara om jag planerat att träna där ett längre tag.

I alla fall. Idag läste jag några rätt intressanta artiklar, bland annat en krönika som Jonas Colting skrivit. Den handlade om just skador, om att hitta alternativa träningsmedel till löpningen såsom just att cykla. Och just det här citatet beskriver så väl precis hur jag känner.


Varför skulle just jag bli drabbad just nu?!

Deppig och fjällsemester

Usch vad tråkigt det är när man inte kan träna som man vill. Redan två dagar efter Lidingöloppet längtade kroppen ut i löpspåret. För att springa långt igen! Eller för att springa riktigt snabbt! Längtade efter båda delarna. Hade hunnit tänka ut att jag skulle fara på friidrottsbanan och testa både max på 400m och 400m-intervaller. Men här ligger man nu, oförmögen att ens kunna gå ut på en liten promenad i det vackra höstvädret.

Sjukskrev mig onsdag till fredag förra veckan, tänkte att 6 dagar vila från jobbet borde vara bra. Men redan efter två timmar på jobbet idag började jag känna av foten, och känner fortfarande av den. Jag blir så ledsen!


När man är sugen på att just springa så spelar det ingen roll hur mycket man peppar sig själv till att tycka om alternativ träning (i mitt fall motionscykel och styrketräning), jag vill ju fortfarande ut i löpspåret! Men jag biter ihop och försöker göra något bra av min tid på gymmet. Idag blev det cykel 20min och sen två axel-maskiner plus core-övningar. Drygade ut cyklingen med att läsa senaste numret av Runners World. En artikel hade Martina Haag skrivit om när hon, hennes syster och deras kompis sprang Kungsleden på fyra dagar. Jag vill också springa (eller åtminstone gå) Kungsleden! 11 mil i fjällen, vilken upplevelse alltså! Jag är ingen naturmänniska och har aldrig varit, men jag önskar att jag var! Och jag tror jag skulle kunna bli, men inte själv. Men detta till trots har jag länge känt att jag skulle vilja vandra i fjällen och bestiga berg! Frågan är bara hur man ska hitta tiden till det då man har så många andra saker (läs lopp) man vill göra och träna inför.




När nu foten blir bra igen så kanske man får satsa på Vasaloppet och Vätternrundan så jag blir klar med min andra klassiker. Sedan kanske man får svida om till kängor och planera in en fjällsemester under sensommaren. För att sedan ta sig an ett maraton. Låter väl som en vettig plan?! Så, vem vill följa mig till fjällen i, låt oss säga augusti 2016? Och som dessutom kan lära mig allt om natur, vandring och bergsbestigning?! Hojta till!

Skadad

Under sista milen av Lidingloppet började jag få ont i mitt högra knä. Det fick kompenseras med att springa betydligt mer med vänster ben. Vilket resulterade i att jag på söndagen fick ont under vänster fot. Smärtan i knät var borta tack och lov. Så under hela söndagen och måndagen gick jag runt på tå på väntserfoten och haltade lite lätt. Onsdagmorgon först fick jag tag på en fysioterapeut som gissade på en överbelastning i senan under foten. Iprenkur i 10 dagar, kyla, gå i fotriktiga skor och absolut inte på tå. Inte springa alls utan ville jag träna så var det att cykla, så länge det kändes bra. Efter mycket dividerande bestämde jag mig för att sjukskriva mig veckan ut. Att gå omkring på ett hårt stengolv 8h om dagen på jobbet kändes inte som ett bra recept för att få foten frisk. Så jag har legat rätt mycket i soffan den här veckan och försökt att inte gå så himla mycket.
 
Tejpade foten mot hälsporre, vilket enligt Dr. Google lät mest rätt.

Både igår och idag på fm har det känts lite bättre faktiskt, men då jag gick en del igår så måste jag erkänna att det känns betydligt mer nu ikväll i foten igen. Fredag var jag på massage och frågade henne vad hon trodde (hon är också fysioterapeut) och hon trodde också på en överbelastning i senan under foten, typ hälsporre. Ipren och att massera det onda ordinerade hon.
 
Så nu hoppas jag att det ska ge med sig rätt snabbt, jag vill ju ut och springa igen! Jag som hade planer på ett nytt lopp i november, men det får jag nog skrota. Får väl skjuta upp det till nästa år, tyvärr.
Är jag inte bättre i foten på torsdag blir det att ringa fysioterapeuten igen.
 
Bli hel och frisk nu foten!

Lidingöloppet 2015

Så var äntligen dagen här, äntligen skulle jag få springa världens tuffaste terränglopp igen! Som jag både längtat och fasat!
Började med en ordentlig frukost kl 8. Sedan bytte vi om till löparkläder, packade klart ryggsäcken och så begav vi oss ut mot Lidingö. När vi kom till Ropsten så blev både jag och mamma förvånade över hur "lite" folk det var. Förra året stod vi i en enorm kö för att få hoppa på bussen, det var folk som köade inne på tunnelbanestationen. I år var det ingen kö alls, vi fick vänta 1 minut innan vi kunde hoppa på bussen.
Väl ute på Lidingövallen kryllade det av folk, var det verkligen så mycket folk förra året? Ställde oss i toakön och sedan gick vi till restaurangtältet för att köpa lunch. Efter att ha köat länge så var det vår tur och jag och Zara tog var sin kycklingpasta, som smakade absolut ingenting. Tur dom hade parmesanost så man fick lite smak. När vi precis ätit klart kom Elli och anslöt sig till oss, samtidigt gick Zara på toa. Elli hann stå i kö och äta klart och Zara var ändå inte tillbaka. Så vi sökte oss bort mot toaletterna och där stod hon i världens längsta kö, den var lika lång som en stor fotbollsplan är bred! Tur hon stod långt fram, så vi behövde inte vänta så länge. Sedan började vi gå till Koltorps gärde, starten.
 
Det var nu bara en timme kvar till jag skulle starta och jag började bli stressad. Vi är alltid i så god tid att vi missbedömmer tiden och så får man ändå stressa i slutändan. Pinknödig till tusen men tänkte gå på toa vid starten. Där var det ju också en enorm kö, så jag tog en pappersnäsduk av mamma och sprang in i skogen. Och jag kan ju tala om att jag inte var ensam som kissade där, det var karlar och kvinnor till höger och vänster. Tur man inte är blyg, för det var bara hitta en liten buske, dra ner byxorna och kissa "för öppen dörr". En liter senare (eller liknande) gick jag tillbaka, då var Zara tvungen iväg en gång till, så hon gick också upp i skogen. Elli som hade en timme kvar till start ställde sig i toakön.
Nu var det bara att skynda sig och ta på sig nummerlapp, tidtagningschip, fixa med flipbelt, telefon, energi och hörlurar. Tillslut var jag färdig, fick lyckokramar och sparkar av mamma, Zara och Elli, önskade dom lycka till och så skyndade jag mig till startlinjen. Uppvärmningen var i full gång så jag hakade på. Ca fem minuter senare gick starten och jag med några tusen andra rusade iväg!
 
 
Minuten innan start.
 
Även här kände jag att fy vad mycket folk det är, var det verkligen så här mycket folk förra året?! Det var mer trångt i starten och mer trögstartat. Man fick trängas en massa och första 1,3km tog 1 minut längre än förra året. Man fick gå en del för man kunde inte tränga sig förbi och det gick så sakta, och det kändes tråkigt. När det lättade lite på trycket lyckades jag springa om i ledet och hamnade lite längre fram. Nästa år MÅSTE jag vara tidig i starten så jag slipper trängas längst bak. Känns bättre om man startar långt fram och blir omsprungen av några än att man ska behöva bli arg för att man inte kommer sig framåt. Första kilometrarna kändes backigare än förra året men det kändes bra. Vid 7,5 km passerade vi Lidingövallen och mamma stod och hejade på mig! Fick lite ny energi av publiken och sprang vidare och tänkte lite extra på hållningen.
Vid 10km kändes det lite tungt i benen men det gick över efter ett litet tag.
 
Jag i grå tröja och svarta tights som är rosa längst ner.
 
Passagen vid Lidingövallen vid ca 7,5 km.
 
I mitt lila flipbelt rymde jag telefonen, 2 energiliquids (som tittar ut med gul kork), 5 krampförebyggande tabletter och min astmainhalator.
 
Hade löparklockan på mig för att kunna ha lite koll på snittempo och totala tiden. Hade velat fram och tillbaka innan om jag skulle ha den eller inte, kände att den kunde både vara en hjälp för att hålla tempot men även att den kunde bli ett stressmoment då jag kollade klockan hela tiden. Tack och lov blev den en otrolig hjälp för mig sista biten!
Efter ett par kilometer hade jag ett snittempo på 6:35 men kom som lägst ner på 6:25. Tänkte att även om jag saktade ner lite, vilket man automatiskt gör ju tröttare man blir och när sista två backarna kommer, så borde jag kunna hålla mig under 6:53, vilket var min snittid förra året.
 
Innan vi for ner till Stockholm hade jag haft lite problem med mitt högra underben, vaden eller benhinnan, så fysioterapeuten på jobbet hade kollat och trodde det berodde på pronation, så hon tejpade mig. Hade även haft känningar under knäna på sista löpargruppen så hon visade hur jag kunde tejpa om jag kände att jag behövde. I efterhand önskade jag att jag hade tejpat, för då kanske jag hade sluppit mycket sveda efteråt. Eller så hade det inte spelat någon roll, vem vet? I alla fall, det hon hade tejpat mig för kände jag bara av första kilometrarna, sedan hade jag nog blivit så pass uppvärmd i kroppen att det gick över. Däremot började jag känna lite i knäna, speciellt höger knä, när jag kom till 20 km kontrollen på Grönsta. Det var inte så farligt så jag lättade bara lite på tempot och sprang vidare. Mamma missade jag men där i backen precis efter vätskekontrollen stod Anna L och hejade på! Så då fick jag lite ny energi och ilade vidare.
 
Det märkliga är att trots att jag vid sista milen hade som mest ont i kroppen så var jag som piggast i knoppen! Jag började känna mig så befriad och hög på endorfiner, men så kom smärtan och la sig som en mörk skugga över löparglädjen. Så kom då Abborbacken, 5 km från mål. Jag gick uppför den med små snabba steg, precis som jag fått lära mig på löpargruppen. Och det kändes så mycket bättre än att ta långa långsamma steg, dessutom kände jag ingen smärta i knät då jag gick. Strax efter Abborrbacken, i en annan liten backe, fick jag ett par klor i ryggen. Zara var där! Hon sa att hon började vara trött men hon bara susade förbi mig och nerför backen och så var hon borta. Jäklar vilken fart hon måste ha haft! Fick en liten kick av det, men den varade inte länge innan jag började bli ledsen. Varför var jag tvungen få ont i knät?! Jag kände mig ändå hyfsat pigg i kroppen och ville så mycket springa fort sista biten men det gick inte. Jag varvade en del gång med någon form av haltlöpning. Här vet jag inte hur många gånger jag hann titta på klockan för att ha koll på snittempot, men varje gång jag tittade på den och såg hur den ökade upp på 6:40-någonting så började jag springa igen. När jag bara hade 1 kilometer kvar till målet så insåg jag att jag skulle klara mitt mål, att komma under 3:28:18. Jag låg då på en totaltid på precis under 3:20 så jag kämpade vidare och när upploppet kom och stigen bredde ut sig i ett stort fält så haltsprang jag allt jag kunde med ett leende på läpparna ända in i mål!
 
'
 
 
Känslan att komma i mål i år var helt olik den från förra året. Då var jag bara så totalt slut att ingenting fungerade som det skulle, jag visste inte om jag skulle vara glad för att jag tog mig i mål eller för att helvetesloppet var över. Nu hade jag energi kvar, jag var glad både av att ha kommit i mål, av glädjen man får genom ett avslutat löppass och för att jag hade slagit förra årets tid! Lite ledsen var jag, men det berodde enbart på knät, inte för att jag var tom på energi. Och inte egentligen för att det gjorde ont, för när jag gick gjorde det ju inte ont, utan bara för att jag var skadad. Att få sin första träningsrelaterad skada under just detta lopp då man sprungit i två år helt skadefri! Det kändes surt! Men jag pussade på min fina medalj, träffade mamma och Zara och kramades! Zuperkvinnan Zara förtjänar en enorm eloge för hon gjorde ett helt fantastiskt jobb! Vilken prestation!
 
Precis efter målgång.
 
Lite rörd av grattiskramar.
 
 
Två glada tjejer!
 
När vi kommit oss ur målfållan så klädde vi oss och gick till Röda Korsets tält för att få hjälp med knät. En kille lindade det så hårt att jag inte kunde böja det sen. Var svårt att gå till bussen så när jag kom hem lindade jag snabbt av det, tror inte det hjälpte något alls.
 
Väl tillbaka på boendet så krokade vi upp och skålade i skumpa! Zara var nu klar med sin klassiker och avslutade med en superprestation och jag har nu sprungit två Lidingölopp!
 
Skumpa i partymuggar!
 
SKÅL!
 
Andra saker att tänka på till nästa års lopp (ja, jag tänker absolut springa igen!) är att dricka ordentligt dagarna innan. Är svårt att dricka mycket då man går på stan två hela dagar, för då får man bara springa på toa. Och att hitta en toa är svårare än vad man kan tro i Stockholms innerstad! För jag var konstant torr och klibbig i munnen under hela loppet. Efter vätskekontrollerna höll jag mig fuktig i mun i ca 1-1,5 km, sedan började det klibba igen. Gjorde det fatala felet i slutet att ta en liten delicatoboll ur Seat's vätskedepå så det riktigt torkade ur munnen! Att springa med en mun som är snustorr, lite halvklibbig och chokladkladdig är inte roligt!
 
Men om jag ska sammanfatta loppet lite kort så var starten lite trög, det kändes mer trångt och backigt, men löparglädjen fanns i princip hela loppet igenom. Jag fick inte alls lika ont i kroppen och träningsvärken var borta helt efter två dagar. Jag log under upploppet så bilderna blev betydligt roligare än förra årets plågade miner.
 
 

Dagen innan loppet

Resan började redan torsdagsmorgon. Flög ner 6:35 från Luleå och Landade före 8 på Arlanda. Frukost på Centralen och sedan en heldag med shopping! Lunch intogs på bästa Jensen's Bofhus! När fötterna värkte och vi var less så försökte vi ta oss till boendet. Efter mycket promenerande kom vi dit, checkade in och blev lite besvikna på rummet. Inte det fräschaste ställer man bott på direkt, men det dög. Sedan ut för att irra runt som yra höns för att hitta ett ställe att köpa mat på, slutade på ett 7-Eleven.
 
Gudomlig fläskfilé!
 
Kära mor.
 
Zara.
 
Fredagen började vi med en bra frukost, det var nog det bästa med det där stället vi bodde på! Sedan tog vi oss ut till Lidingö och hämtade ut nummerlappar, kollade in sportmässan och köpte lite kläder och diverse annat. Och nu ska jag chocka alla i vinter med att bära en ROSA mössa!! Vette tusan hur jag tänkte med det köpet, men jag slipper ju se den när jag har den på mig. In till stan sedan för lunch och medan Zara var less och for tillbaka till boendet så tog jag och mamma en sväng till på stan. Handlade i hemlighet lite till Zara, som skumpa och chokladmedalj! Middagen intogs senare på kvällen återigen på Jensen's, fast på en annan av deras tre restauranger i stan. Dom har lätt det godaste köttet jag ätit, någonsin! Deras fläskfilé ramlar sönder och smälter i munnen, så mört är det! När vi slutligen kom hem var det bara att ta fram kläder och packa inför morgondagen och sedan sova så gott man kunde! Vilket jag inte har haft problem med under vår Stockholmsvistelse. Sovit som en klubbad säl i tre nätter!
 
Min "snygga" rosa mössa.
 
Vi planerade inte att klä oss exakt likadant!
 
Mumsig kyckling!
 
Mitt fina sällskap!

Blöt tur

Igår var det dags för träff tre med löpargruppen vilket innebart trail-löpning. Alltså att springa på små stigar i skogen, inte ett elljusspår i skogen. Det var kul men spännande med tanke på att det regnat hela dagen och fortfarande småskvätte under passet så allt gräs, stenar och rötter var blöta och halkiga. Man fick passa sig så man inte trampade fel och halkade eller vrickade sig.
 
Sen har jag lite problem med insidan av smalbenet, förmodligen ett överansträngt muskelfäste till vaden. Så i em ska vår fysioterapeut på jobbet tejpa upp min fot litegrann. Hon tror jag har för lite stöd under foten så att foten faller in, eller pronerar, då jag springer och det i sin tur skapar en överansträngning just där jag har ont. Har inte ont vid vila eller om jag går som vanligt, känns då jag springer och om jag sätter mig på huk. Så vi hoppas på att tejpningen ska hålla foten på plats och att jag ska kunna genomföra Lidingöloppet på lördag utan större problem.
 
Minuten efter förra årets målgång.
 
Har inte haft bästa uppladdningen inför Lidingöloppet med andra ord då jag inte vågat springa så mycket dom här sista två veckorna. Hoppas på att man inte är alltför stum i benen pga det och självklart att jag inte ska ha så ont eller ont alls ifrån vaden. Hade velat springa intervaller eller max 5 km varannan dag dom här sista 10 dagarna, bara för att hålla igång kroppen och benen, men det sket sig totalt. Fast förra året kunde jag knappt springa alls dom sista 6 veckorna. Först två veckors förkylning, sedan utomlands två veckor (där jag visserligen sprang några morgnar) för att komma hem och åter igen bli förkyld sista två veckorna innan loppet. Kände mig inte helt 100 då, kanske 95 eller så, men se det gick ju hur bra som helst! Det är kanske värre med ont i benen under loppet än att vara sjuk innan loppet. Ja, på lördagkväll får vi helt enkelt se hur det gick. Jag hoppas och satsar på att göra mitt bästa och att det ska ta mig till en tid strax under 3,30! Så det så! Man ska tro på sig själv!

Löpargrupp

Igår var det dags för andra träffen av Runacademys löpargrupp i Luleå. Vid första tillfället fick vi lära oss grunderna, dvs löpteknik. Igår var det dags för intervaller, första passet av många. Först uppvärmningsjogg, lite uppvärmningsövningar, löpskolövningar och sedan var det dags. 60sek intervall med 30sek vila, 6 intervaller och 2 set. Totalt 12 intervaller. Nedvarvningsjogg och stretching efteråt. Sedan stjärtvärme i finbil hela vägen hem!

Sista långdistanspasset

Igår var det dags för långdistans, det sista långpasset innan Lidingöloppet nästa helg. Satsade på drygt 20km och landade tillslut efter många små extrarundor på en halvmara, dvs 21,1km. Det gick väl sådär bra, helt okej men hade kunnat gå bättre. Men med ett taskigt matintag under söndagen så var det inte mycket bättre att vänta, så jag är ändå rätt nöjd. Och med en halvtrasig stortå så känns det ändå rätt bra, den började nämligen kännas av redan efter 10km. Men är huvudet dumt får kroppen lida. Är lite halvt skinnflådd och fått en blåsa under en förhårdnad typ. Blåsan känner jag knappt av, det är där jag är lite skinnflådd som det gör ont. Att gå i skor igår var ingen hit, i strumpor gick det betydligt bättre.
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Matbloggstoppen
RSS 2.0