En Svensk Klassiker

Idag kom det! Den där lilla pappersbiten och silverfärgade metallplutten som jag kämpat så hårt för!

Det är det som fått mig att träna i ur och skur. Det som fått mig att verkligen älska träning och rörelse, i alla dess former. Det som fått mig att testa på nya saker. Det som har givit mig så mycket. Det som har fått mig att må bra. Det som har visat mig att jag klarar av mer än jag tror. Det som har lärt mig att jag faktiskt kan. Det som har lärt mig att ta emot beröm. Det som har lärt mig att vara stolt över mig själv och att vara stolt över mina prestationer.

Beviset på just det, det kom idag.


Rullskidor är en grej!

Som jag skrev tidigare i vår så har jag varit sugen på ett par rullskidor. Vi pratade om det på jobbet och det pratades om att vi skulle beställa hem till butiken. Så en dag när chefen sitter vid datorn så säger hon: Vilka skidor ska du ha nu då? Jag håller på att beställa. Ja, då var det ju bara att välja ut ett par bra och fina skidor, jag menar när chefen säger det så måste man ju!

 

 
 

Skidorna anlände till jobbet den veckan vi var utomlands. Sen har dom fått stå tills efter Vätternrundan, ville inte riskera något så pass nära inpå loppet. Men förra torsdagen var det dags för premiär! Och så himla kul det är! Har hunnit åka rätt mycket under den här veckan som gått. Alla morgnar den här veckan utom onsdag har jag stigit upp lite tidigare för att hinna rulla! Igår steg jag upp redan 6:30 för att hinna med en lite längre tur, så 10km blev det på 49 minuter! Alltså, rullskidor är verkligen en grej!

 

 
 
 
 
 

Vätternrundan 2016

Strax före 3 ringde klockan. Var bara att pallra sig upp ur sängen och försöka få i sig lite frukost. Havregrynsgröt och en mosad banan, en macka till. Jag har aldrig svårt att äta frukost och skulle lätt kunna äta två paltar om det vore så, men att sätta sig mitt i natten när man bara sovit några få timmar och försöka äta så mycket som möjligt, det klarar jag inte! Men det är bara att tvinga i sig det som går. Hopp i kläderna, fixa det sista och självklart är vi lite sena ute så det blir att stressa! Jag och Zara cyklar upp till starten medan mamma och pappa går. Väl framme så dividerar vi fram och tillbaka men väljer att ta av oss jackorna och bara cykla i cykeltröjan och armsleeves, det är rätt varmt ute, ca 15 grader tror jag, och det regnar inte. Dessutom lovade speakern uppehåll och vindstilla ner till Jönköping. Han upplyser även om att dom första 20 cyklisterna tagit sig i mål! Mamma och pappa anländer, vi äter en banan var och sedan är det dags. Vi får lyckosparkar och kramar och beger oss till startfållan. 04:32 går starten!
 
 
Innan start.
 
Planen vi hade var att cykla under 14 h. Vi hade räknat ut hur lång snittid vi hade i depåerna om vi höll ett visst tempo, och det var 13 minuter. Vi hade även planerat att göra korta stopp i alla depåer utom två, den näst första och näst sista tror jag det var. Stanna i varje depå var vi tvungna att göra då vi hade langningspaket, men det behövde inte bli mer än en minut, bara så pass att vi fick den grejen av Enervit som vi skulle ha. Kan ju säga att planen sprack i första depån! Men inte på det sättet man kan tro, utan till det bättre, eller snabbare åtminstone. Första depån, som ligger 47km från starten, blev ett snabbt stopp där vi bara tog vår Enervit och stack vidare. I andra depån, där vi egentligen inte skulle stanna alls, fyllde vi på flaskorna och åt lite banan innan vi drog vidare.
 
Någonstans här blev vi omcyklade av ett gäng cyklister som hejade på oss Älvsbybor, tråkigt då deras blåa kläder inte hade något klubbnamn på ryggarna så vi vet inte varifrån dom kom. Bara ett 20-tal meter efter dom passerat oss vurpar en av deras cyklister, liksom bara lägger sig ner och glider av vägen. Det blev kaos överallt men cyklisten hade då ställt sig upp och gått till cykeln då vi passerade. Tur ingen annan föll, för som dom höll sig över HELA vägen efter kompisens fall så hade det kunnat sluta illa! Trodde erfarna cyklister höll sig till ena sidan när dom måste stanna och vänta in någon, men se icket!
 
Hittills hade vi haft tur med vädret, lite mulet men inget regn. Ju närmare Jönköping vi kom ju blötare blev vägen, men inget direkt regn. Ett svagt duggregn som stegrade sig men som aldrig utvecklade sig till regn. Någon mil innan Jönköping funderade vi om vi skulle stanna och ta på oss jackorna, regnet var ju som på gång, men vi valde att avvakta och klä oss i Jönköping i stället. Skulle vi hinna bli så blöta så fick det bli så.
 
Till Jönköping kom vi oss, skyndade in och roffade åt oss lite mos och köttbullar. ZuperZnabbaZara åt på två sekunder och sprang sedan på toaletten medan jag åt lite saktare, pratade med bordsgrannen som tappat sina kompisar och tänkte bryta och gick sedan till Första Hjälpen-tältet för att klippa upp mina handskar mellan fingrarna då dom stasade och fick mina pekfingrar att likna prinskorvar, samt att jag tejpade om i handen för att slippa skav. Ut i duggregnet och till Zara som mixtrade med cykeln. Efter att ha kört i en liten grop blev hennes däck ännu lite vindare än det tidigare var, så det låg och tog på insidan av framgaffeln. Tur man är stark så man lyckades bända till det litegrann, för lite bättre blev det ett tag i alla fall. Sedan tog vi vår Enervit-langning och drog vidare. Jag hade räknat ut vad klockan skulle vara när vi lämnade Jönköping för att hålla oss till planen och vi låg ca 10 minuter före nu.
 
Moffar i oss köttbullar och mos i Jönköping.
 
Fortsatte vidare mot Fagerhult och allt kändes bra. Men, det började kännas tyngre och tyngre. Jag började må lite illa och det blev rätt jobbigt för mig. Jag hade nog dragit lite mer ner till Jönköping, men nu fick Zara börja dra mer och mer. Det var en pina att ta sig till Hjo där vi fick ett litet längre stopp igen, lasagne slevade vi i oss här. Kollar klockan och räknar tiden och berättar för Zara att vi absolut kommer ta oss i mål på sub14. Jasså tänkte hon, men nu satsar vi på sub13 istället! Här gör jag mitt enda toalettbesök på hela rundan, plåstrar om händerna igen och så beger vi oss. Armsleevsen åker av helt då det börjar vara rätt varmt ute. Vi fyller på med Enervit och cyklar vidare.
 
Illamåendet är bättre men inte bra. Börjar inse att jag ett par minuter efter att ha druckit börjar må mer illa, så när vi kommer till Karlsborg så häller jag ut all energidryck och fyller upp med vatten i stället. Enervitbarerna och geléerna funkar bra, men inte drycken, jag som aldrig har haft problem med det förut. Vidare vi far i alla fall.
 
När vi kommer till Boviken tar Zara av sig tightsen och jag känner att livet och energin börjar återvända, så härligt! Cyklar vidare och nu börjar det komma en massa backar innan vi har kommit upp till Hammarsundet och kan börja vända neråt mot Motala. Men även fast man vänder väderstreck och cyklar mot södern så pekar inte backarna neråt för det. Efter att ha kämpat och kämpat, varit irriterad och ropat fast Zara ett antal gånger för att hon drar iväg i backarna så tar det stopp. Bara för att jag några timmar tidigare tänkte på hur fantastiskt bra jag har tränat upp min kropp med tanke på min astma. Medan jag gick skola var jag tvungen ta bricanyl (luftrörsvidgande) inför varje idrottslektion till att nu aldrig behöva ta det vid träning utan bara vid sjukdom. Att träna upp sina lungor och kroppen så pass är helt fantastiskt. Men, pressar man kroppen tillräckligt mycket så funkar det inte alltid så bra som det har gjort. Luftrören drar ihop sig, och fort går det. Jag ropar fast Zara men hon säger bara Va?! Tårarna kommer och jag tar i allt jag kan och ropar en gång till. Precis då uppenbarar sig en parkeringsficka som vi stannar på, jag drar snabbt fram bricanylen och inhalerar. Tårarna strömmar och jag står en minut och andas, säger att vi måste ta det mycket lugnt nu och så fortsätter vi i sakta mak. Vi har ca 1 mil kvar till Medevi nu tror jag, tänker att vi cyklar försiktigt dit kan jag inhalera mer. Men det fortsätter vara uppför och fastän vi cyklar sakta så kniper det i luftrören, jag får verkligen anstränga mig för att andas lugna djupa andetag och inte stressa upp mig i onödan. När vi så kommer till Medevi känns det bättre, men jag inhalerar en dos ändå. Här ber jag Zara hämta skavsårsplåster då jag har känt av det ett tag nu medan jag tar av mig tightsen. Frågar om jag skrämde henne med astman och det gjorde jag så klart. Påpekar att vi får ta det lite lugnare uppför men att vi kan ösa på nerför. När vi är på väg ut ur depån, som är den sista innan mål, säger Zara en sak som faktiskt stämmer men som känns lite avig. Vi är väldigt osynkade i backarna. I dom små backarna hamnar jag efter och får ropa fast Zara, men när vi kommer till långa, sega backar så är det jag som drar iväg och Zara som hamnar efter. Men det vet jag, backar har aldrig varit min grej, varken vid cykling, löpning eller skidåkning.
Men i alla fall. Vi lämnar Medevi, båda med ett leende på läpparna (trots astmaanfallet) därför att vi inser att så länge det inte händer någonting så kommer vi cykla in i mål på 13 timmar! Ganska snart efter depån så svänger man av och vägen smalnar allt mer, sista biten innan man kommer ut på stora vägen känns smal som en cykelbana även fast det är en vanlig bilväg. Jag tar täten här, dels för att Zara har dragit i närmare 15 mil och dels för att jag känner mig superpigg och alert igen. Vi svischar därför om en massa folk! Fattar inte hur man kan slöcykla sista 2 milen, man är ju praktiskt taget i mål då, då vill man ju bränna på allt man har! Här hamnar vi i alla fall bakom en (eller det kan ha varit två små) klunga som håller ett ganska bra tempo. Vi väljer att hålla oss bakom dom, att cykla om kändes som att slösa en massa energi och vi skulle säkert ändå inte cykla så mycket fortare. Så vi ligger bakom dom en bra bit innan vi känner att nu jäklar får det vara nog! Så kommer vi så småningom ut på storvägen och vet att vi bara har några kilometer kvar nu. Pulsen och adrenalinet ökar, snart är vi i mål!
 
Vi cyklar så fort i vår glädjebubbla att vi kör ut fel i rondellen! Jag såg pilen men följde ändå efter Zara, för vi fäljde ändå efter nå cyklister. Efter kanske 100m känns det fel och vi vänder om, kommer tillbaka till en korsning där två funktionärer står, så får vi fråga vars vi ska åka för att komma till målet och blir dirigerade rätt. Kändes lite pissigt sådär kilometern innan mål, men vi kan inte ha tappat mer än ett par tre minuter. Så kommer så sista långa raksträckan in mot målet, den med ett par farthinder som man hoppar över då man håller vår fart! Även här blir jag irriterad över att folk inte tar i det sista dom har för att komma snabbt i mål, men alla är inte som jag tydligen. Vi rinner nerför sista backen ner mot Göta Kanal och hör pipen som vi vet klockar vår måltid. Vi klarade det! Vi svänger vänster och glider lugnt in mot målskylten, ler brett och spanar efter mor och far. Vi ser vad klockan är och räknar snabbt ut att vi grejade det hela på 12:45! GALET! Fotograferna pepprar och jag slänger upp ett segertecken! Så hör vi mamma och pappa! Nu är vi i mål på riktigt! Vi åker in under målskylten och får medaljen om halsen! Lycka!
 
Lycklig tjej som precis avslutat sin andra Svenska Klassiker!
 
Träffar mamma och pappa och får oss var sin ros. Kommer överens om att träffas vid kyrkan så vi går dit. Zara vill inte gå så långt för hon vill inte få skavsår som förra året, men jag säger att vi ska ju bara gå till kyrkan. Går förbi så vi får hämta ut vår segermat också. Träffar dom vid kyrkan och lämnar över vår mat i deras våld och ber dom hämta ut diplomen, så får vi cykla hem och duscha. När vi ska trampa iväg ylar Zara till. Hon höll på ramla, men så säger hon att så kul ska vi inte ha att vi ramlar det sista vi gör, dessutom efter målgången. Det är svårt att få igång cykeln eftersom vi båda ha lite tung växel i plus att vi står på en kullerstengata som dessutom råkas vara en uppförsbacke. Jag börjar trampa på och så ylar Zara igen följt av ett kraschljud. Zara ramlade! Just det hon sagt att hon inte skulle göra! Inte så kul heller då hela växelspaken böjs och hon inte kan växla längre. Nåja, tur det hände efter mål och inte före. Så cyklar vi i alla fall hemåt.
 
Två lyckliga sjöcyklare!
 
Hemma hos oss är Lasse och Kristina som sovit ett tag efter deras målgång några timmar tidigare, även dom har gjort ett kanonlopp! Vi surrar och jämför loppet, mamma och pappa kommer hem och jag har ont i skruttan. Förra året smörjde jag mig nertill i alla depåer. Denna gång endast innan start och i Hjo, vilket såklart blev alldeles för lite. Tar mig slutligen in i duschen och får tvätta bort all saltig svett från kroppen och skit ur ansiktet som suttit där sen 11 timmar tillbaka eller så. Är rätt så mör i benen och går lite bredbent. Men vad gör det när man gjort sitt livs lopp! Jag har verkligen Zara att tacka för det! Hade inte hon varit där och dragit mig runt större delen av sjön så hade jag inte klarat det under 13h. Men jag hade förmodligen inte heller fått något astmaanfall, så det beskyller jag henne för också. Men på ett bra sätt förstås!
 
Årets sista medalj, men även den mest efterlängtade.
 
Därmed var årets Vätternrunda, årets Klassiker och årets sista lopp gjort! Jag tackar ödmjukast för all pepp och alla grattishälsningar från alla olika håll, det värmer och betyder massor! Nu ska jag satsa på att bli bra i foten och bara träna det jag känner för! Sist jag gjorde det var... Tja.. För tre år sen! Tänk vilken resa jag gjort! Allt detta började med att jag och Elli anmälde oss till Tjejmilen 2013. Tre år senare står jag här med inte en, utan två Svenska Klassiker och en fantastisk halvmara i bagaget! Hade inte foten satt stopp för mig hade jag även haft ett maraton i ryggen, men det hoppas jag att jag får uppleva ett annat år!

Kvällen innan

Då har man krupit ner under täcket. Om drygt 4h ringer klockan och om ganska prick 6h går starten. Som vanligt är jag helt kolugn, inte en nerv på spänn. Har förlikat mig med att det kommer bli en blöt runda i år och att regnstället kommer att vara mer på än av.

Dagen har spenderats på stan, shoppat litegrann och provat mängder med kläder! Har köpt något wild n' crazy men det får ni se en annan dag! Var förbi mässområdet en sväng och var med i en tävling, så nu hoppas jag på en vinst så jag får en gratis startplats till Vasaloppets vintervecka 2017! Har kollat in Pappas Pärlors kreationer och fått massa inspo!


Däcken på cykeln är pumpade, startnummerlappen sitter på cykeln och såklart även årets klistermärke. Slangar och pump är packade, även medicin, rumpsalva och lite extra energi. Hjälmen är pimpad och nummerlappen har fått säkerhetsnålar på sig. Det enda som saknas nu är en någorlunda utvilad Lotta (hur man då ska lyckas med det på 4h) och att starten ska gå. Sedan är det bara att trampa på och hoppas på det bästa.
Lasse och Kristina har vi precis sparkat iväg och önskat lycka till! Vi räknar med att dom hunnit äta köttbullar i Jönköping och cyklat vidare då vi startar.

Om någon vill följa vår resa runt den lilla pölen så kan man antingen gå in på Vätternrundans hemsida och söka fram oss, då ska man kunna se mellantider där. Eller så skickar man V 21738 i ett sms till 72456. Glöm inte mellanslaget mellan bokstaven V och startnumret. Tjänsten kostar 30:-

Nu önskar jag godnatt och så får ni önska mig lycka till! Ses om 300km!

Snart dags för sista etappen

Igår efter jobbet började vi rulla dom 106 milen ner till Motala. Några kaffe- och korvstopp senare anlände vi till Motala 7:30. Vår husvärd visade runt i lägenheten, garaget och önskade oss lycka till! Vi packade in cyklar i garaget och övrigt i lägenheten, sedan la vi oss och skulle försöka sova. Vissa sov som stockar medan vissa sov sådär.


Vi klev i alla fall upp 12 och åt frukost och begav oss sedan bort till start/mål/mässområdet. Det första vi gjorde var att springa till Ändringstältet för att få den lilla klisterlappen man sätter på cykeln. Dom har tydligen slutat med dom men hade tryckt upp en begränsad upplaga. Och självklart vill man ha ett litet skrytmärke att visa upp på cykeln! Sedan hämtade vi ut nummerlapparna och så snurrade vi 10 varv inne i Stadiumtältet.
Slutligen möt Lasse och Kristina upp, så efter dom fått allt dom behövde så gick vi och åt middag tillsammans. Så himla gott! Själv högg man in på en högrevsburgare med strips och massa aioli!


Nu har vi ätit lite godis, diskuterat hur vi ska lägga upp cyklingen, kollat olika väderappar och ber till vädergudarna att det inte ska bli spöregn! Duggregn är okej men inte mer än så.

Jag vann!

När man anmäler sig till bland annat Vasaloppet och Vätternrundan så får man hem tidningar som har knytning till loppet, i detta fall Vasalöparen och Cykla. I tidningen Cykla finns det alltid en tävling där man ska svara på några frågor och maila in svaren. Om ni kommer ihåg så vann jag faktiskt en massa produkter från Enervit förra året! Och nu har det hänt igen! Jag har vunnit ett langningspaket för Vätternrundan! Vad är oddsen liksom?! Så glad! Nu slipper jag köpa och dra med mig en massa som tar plats, nu räcker det med att ha med slang, pump och tråkiga nödvändigheter.


Det är ju dessutom värt 550:-! Inte illa pinkat!

Man måste ju tävla för att kunna vinna!
Än en gång, stort tack till tidningen Cykla, Vätternrundan och Enervit!

Hermelinen

Idag kom äntligen dagen jag väntat på sen i början på april. Hade bokat en tid hos en fysioterapeut som specialiserat sig inom fotproblem, så tänkte att här kanske man verkligen får rätt hjälp. Har bara hört posotivt om Hermelinen så det kändes rätt tryggt ändå.
 
 
 
 
Jag fick börja med att berätta vad jag hade för problem och hur jag fick dom. Sedan tittade han på fötterna när jag stod, börje på knäna och gick, som jag fått göra så många gånger förut. Och han konstatera det alla andra kostaterat, att jag pronerar. Men enligt honom så pronerar 999 av 1000, att det är människans normala sätt att gå. Sen är det väl olika från person till person hur mycket man känner av det och hur mycket problem man får av det.
Efter det fick jag sätta mig på britsen och han undersökte fötterna. Han klämde på dom, vred och vände och petade litegrann. Så upptäckte han att min onda/besvärliga vänsterfot är betydligt mer rörlig än vad min högra är. Han kunde vrida både in och ut foten mer på vänster än på höger. Och när jag satt avslappnat så vek vänsterfoten sig mer inåt än den högra. Dessutom kände han ledbanden på utsidan av fotleden mycket lättare på höger än på vänster. Så problemen kommer kanske delvis från att min vänsterfot är mer slapp än högerfoten, plus då att jag över belastat den. För han märkte klart och tydligt att plantar fasciian (senan som går mitt under foten och som jag har mest ont i) är irriterad och svullen.
 
Hur ska detta då behandlas? För det första så ska jag genomgå en stötvågsbehandling i ca 5 veckor, fick första behandlingen idag och ska tillbaka på tisdag för nästa behandling. Sen går jag på semester så då går det 2 veckor till nästa besök. För det andra så ska jag göra lite sjukgymnastik varje kväll, närmare bestämt 3 olika övningar. Den första är då man har en handduk på golvet och man försöker knöla in den under foten med hjälp av tårna. Jag ska göra detta i ca 3 min, och gärna arbeta hårt så jag nästan får kramp. Övning två så ska jag ha foten stilla i golvet och lyfta upp hålfoten, det är svårare än vad det låter. För man ska inte använda tårna som det lätt blir att man gör, utan bara lyfta hålfoten rakt upp. Sista övningen blir att rulla med en taggboll under foten. Totalt ska det ta ca 5 minuter att göra allt. Lätt som en plätt då man ser TV varenda kväll!
För det tredje ska jag ha foten tejpad. I hur många veckor vet jag inte, men det får jag väl fråga han nästa gång. Han visade en tejpning som enbart är under foten, tack och lov! Han sa att det finns flera olika sätt att tejpa foten på, vilket sätt jag gjorde på spelade inte så stor roll bara den var tejpad. För skulle jag tejpa som jag haft tejpat förut så skulle jag ha haft tejp på foten och benet och det blir inte snygga solränder då man är utomlands!
För det fjärdje och sista så måste jag ringa BOTen och säga att jag inte är nöjd med sulorna och hoppas att dom kan göra om dom. Och får jag inte dom så dom blir bra så kan fysioterapeuten göra nya sulor åt mig. Men jag vågar inte ens tänka på vad dom kan kosta. Känns nog hemskt att jag har sulor för 1600:- som jag får ont i fötterna av. Så ska försöka komma ihåg att ringa imorgon och prata med BOTen.
 
Så nu hoppas jag verkligen på detta och att det ska ge med sig. För jag vill ju kunna springa i sommar! Om så bara 5km, men det är alltid något! Berättade för honom som det var att jag ska cykla VR om en månad och om jag fick det. Så tänkte han en stund innan han frågade om jag hade cykelskor. Jo, det har jag, svarade jag. Ja, då var det fritt fram att cykla! Puh!

Cykla i grupp

I torsdags var det premiärtur för Nybyns CK och vi var hela 11st som cyklade! Riktigt kul! Nybörjare som gamla rävar. Vi delade upp oss därefter också och cyklade nästan 40km.


Vi tränade klungcykling, två olika modeller. Första halvan cyklade vi på ett led och testade dra och växla. Inte växla som i att cykla tungt eller lätt utan växla som i att ändra cyklist som drar. Andra halvan testade vi att ligga två led tätt bredvid varandra. Det sättet är mer socialt och bättre om man är många cyklister som cyklar i samma klunga, annars har det en tendens att bli jojo-cykling längst bak.

Imorgon är det dags igen. Jag har dragit ihop mina cykelpolare då jag inte kan vara med på torsdagens klubbcykling. Dom snabba pojkarna ska också cykla, så det blir nog så att vi följs åt till Vistträsk, så cyklar vi hem medan dom cyklar vidare. Alltid kul att cykla i grupp!

Prylgalen!

Det slog mig just, jag tror jag blivit prylgalen! Just nu är det tre saker jag gärna skulle vilja ha!


1. Skateskidor
Redan innan Vasaloppet kände jag att jag skulle vilja ha ett par skateskidor. Jag tycker det är riktigt kul att åka skidor och det är riktigt bra träning! Och att variera träningen är ännu bättre! Och att åka skate är lite jobbigare än klassiskt, vilket betyder ännu bättre träning! Har egentligen redan bestämt mig för att köpa skateutrustning till hösten/vintern, så det är bara att ut sommaren nu.



2. Mountainbike
För ca en månad sen fick jag ett sånt sug efter en MTB, att cykla efter stigar i skogen, hur härligt verkar inte det?! Och betydligt jobbigare än racer. Jag blev så sugen på Cykelvasan förstår ni! Så om ett år eller två kanske jag cyklar Vasan! Jag har ju även varit, och är fortfarande, så sugen på att vandra Vasaloppsleden sommartid och ev tälta längs vägen. Ultravasan är också något jag skulle vilja testa, men just nu känns långa löplopp helt uteslutet. Men cykla är inte lika ansträngande för foten, och eftersom Vasaloppet är något som lagt sig runt hjärtat lite så skulle jag absolut vilja testa Cykelvasan! Men till det behöver man en MTB.


3. Rullskidor
C har länge pratat om att han vill ha rullskidor, han slog till förra veckan och fick skidorna idag. På jobbet har vi pratat rullskidor och det kommer läggas en beställning på det. Så nu blir man ju så sjukt sugen på rullisar också! Jag fick ju faktiskt låna hem ett par av min farbror för två år sen, men jag fick aldrig tummen ur och har därför aldrig testat det än. Men nu vill jag ha ett par! Helt igår!

Man må ha lite udda intressen och önskemål, men jag tycker att det är rätt hälsosamma intressen! Och sen har man ju precis skaffat sig jobb på rätt arbetsplats för sina, något dyra, intressen! Nåja, jag får vänta och se hur det blir med inköp denna sommaren. Skidor blir det då helt säkert till vintern!

Aprilväder

Det finns bra cykelväder och mindre bra cykelväder. För en VR-cyklare spelar det inte någon roll vad väder det är, man måste ändå ut och göra sina pass. Och idag var det ett av dom två sämsta cykelväder man kan få. Det sämsta måste nog vara spöregn. Och det näst sämsta, som vi hade idag, var snöblandat regn. Lägg till ganska kraftig blåst och endast +2 grader. Men 32km lyckades jag skrapa ihop ändå.

15:30 möttes jag, Kristina och Maggi upp utanför Kristina. Broarna runt fick bli dagens etapp då vi räknade med medvind på vägen hem. Hade vi cyklat åt Piteå eller Luleå/Boden/Brännberg-hållet hade vi haft antingen motvind eller sidovind hem. Men nästa gång kanske. Cyklade i alla fall den långa Broarna Runt, lämnade av Kristina och sen cyklade jag och Maggi hemåt. Följde henne till Altuna/Övrabyn där jag vände hem och hon fick fortsätta mot Nystrand.

Synd man inte ser all smuts. Men man kan skönja i pannan och på mössan.

Kan tala om att vi hade sand och skitigt vägvatten överallt på oss! Kläder, cykel, ansikte, i kläder. Allt var skitigt och sandigt! Så det fick bli en cykeldusch då man kom hem. Hade hoppats det skulle finnas en vattenslang ute men icket. Så det var bara att ta isär cykeln och duscha den i omgångar. Så fick jag duscha av mig själv sist.

Mössan är skitig trots att den gömts under hjälmen.


Tur man har stor dusch!...

32km till handlingarna och har nu bara drygt 930km kvar...

TomTom Spark Cardio + Music

Jag har nu testat klockan i 15 veckors tid och har hunnit testa nästan alla funktioner. Har tyvärr inte kunnat testa att simma med den så foten avsäger sig den aktiviteten. Tyvärr. Men i övrigt har jag försökt testa det mesta.
 

Tänkte lite kort berätta om dom olika funktionerna och vad jag tycker om dom.
 
Designen
Klockan är enkel och stilren, sitter bra på handleden och är inte för stor. Bra stängning på armbandet och ett plus för att man kan köpa armband i andra färger än svart och därmed få en mer personlig klocka!
 
Aktivitetsmätaren
Det här är den funktionen som jag använt mig mest utav och som faktiskt fått mig att röra lite mer på mig. Ett knapptryck och jag vet hur många steg jag gått under dagen/veckan, hur många timmar jag sovit inatt och hur många minuter jag varit aktiv under dagen. Man kan ställa in ett mål, ex att man ska sova 8h per natt eller som jag, gå 10000 steg/dag (förinställt).
 
Musikfunktionen
Det är mycket praktiskt att kunna ha musik i klockan, man slipper ta med sig mobilen på träningen om man inte känner att man behöver den. Det betyder även att man slipper kablar som dinglar och är i vägen. Men, jag är lite missnöjd med hur funktionen är uppbyggd. Och att den tyvärr inte fungerar prickfritt trots uppdatering. Jag har lyckligtvis bara haft problem vid 2-3 tillfällen där musiken hackat.
Jag vill att det ska vara enkelt att lägga in musik och att organisera den. Hade önskat att man kunnat öppna en speciell mapp i datorn där man kunnat skapa nya mappar (som blir olika spellistor) och enkelt lagt in musikfilerna där. Så när man startar musiken i klockan kan man välja bland olika spellistor. Skulle även vilja att musiken startar exakt där man stängde av den passet innan, nu startar den med samma låt hela tiden.
 
Aktiviteter
Dom aktiviteter som finns att välja mellan är Springa, Cykla, Simma, Löpband, Gym, Inomhus (cykling), Freestyle (promenad) och Stoppur.
 
Klockan visar två fasta och ett valt värde vid varje aktivitet. Dom fasta värdena är Varaktighet och Distans eller kalorier, beroende på om man använder GPSen eller inte. Det värde man väljer själv syns störst och man kan välja på Aktuell klocktid, Varaktighet, Distans, Tempo, Snittempo, Kalorier, Puls och Pulszon.
 
Springa, Cykla och Freestyle är dom aktiviteter där man använder GPS. I Simma räknar man bara längder i bassäng, men man kan själv ställa in hur lång en längd är. Gym använder man mest bara för att hålla reda på hur lång tid träningen tog och hur pulsen har hållit sig under passet. I aktiviteterna Löpband och Inomhus gäller samma, förutom att man när man avslutar passet kan ställa in hur lång distansen blev. I efterhand kan man alltså se vilket snittempo man hade. I Stoppur tar man tid helt enkelt och man lägga till varv/mellantider.
 
I alla aktiviteter utom Simma kan man välja vilken form av träning man vill göra. Dom olika formerna är Mål, Intervall, Varv, Zoner och Tävla.
I Mål väljer man om man vil springa en viss distans, en viss tid eller förbruka ett visst antal kalorier. När man är halvvägs säger klockan till och när man har 10% kvar av målet säger klockan till igen. Intervall är den funktionen jag använt mest, riktigt praktisk träningskompis! Man ställer in tid eller distans på alla delar, delarna är Uppvärmning, Arbete (den tid/distans själva intervallen ska vara), Vila (tid/distans för hur lång vilan mellan varje intervall ska vara), Set (antalet intervaller/set man ska göra) och Nedvarvning. Varv är som det låter, man tränar utifrån varv. Även här kan man ställa in om man vill träna en viss tid eller distans på varven eller om man vill sköta det manuellt. Det dåliga med Varv-funktionen är att man inte kan ha handskar på sig när man tränar, för du varvar genom att lägga handen över klockskärmen. Eller så måste du ha klockan utanpå alla kläder och lägga skärmen mot kinden för att varva men då får du ingen puls registrerad. I Zoner väljer man vilken pulszon man ska ligga i. Det finns fem olika zoner att välja mellan, Lätt, Fat burn, Kondition, Fart och Sprint. Klockan säger till när du ligger bra till genom att vibrera till och visa en måltavla och när du ligger för högt eller lågt genom att vibrera och visa en pil upp eller ner. I Tävla väljer man vilket sorts mål du ska slå. Är det ett tidigare träningspass du ska försöka slå, ett distans och tidsmål som redan finns programerat i klockan eller ett eget pass. Har inte testat denna funktion så vet inte om den säger till om man ligger bra eller dåligt till i förhållande till målet.
 
 
Appen
Jag tycker väldigt bra om appen för den visar i princip allt man vill veta. Man behöver inte koppla klockan mot datorn för att via MySports kolla viss data utan allt kan man kolla i mobilen. Man kan kolla specifika träningspass, hur pulsen låg, hur rutten såg ut eller hur man sovit under natten. Man kan även ha koll på hur långt man sprungit totalt eller hur många timmar man har spenderat i gymmet. Det enda jag inte gillar med varken appen eller datorn är att man bara kan se mellantider på passet. Om jag sprungit 10km så kan jag se för varje kilometer hur lång tid den kilometern tagit, men jag kan inte se hur lång tid det tog att springa 5km, då måste jag räkna ihop varje kilometer för sig. Med RunKeeper kan man se både mellantider och hur lång tid det tagit från start till en viss delsträcka.
 
 
I det stora hela är jag riktigt nöjd med klockan! Sen jag fick klockan har jag bara haft den av två gånger, och båda gångerna saknade jag den. Den har blivit som ett andra jag! Vissa funktioner gillar jag massor medan jag skulle vilja ändra på en del, men så är det väl med allt. Men om jag ska rekommendera er en klocka så skulle jag välja en TomTom. Jag lägger hellre ner lite extra pengar för att få träningsklocka OCH aktivitetsarmband i ett, än att bara ha en träningsklocka. Skulle jag köpa en ny klocka nu skulle jag nog ändå välja den modellen jag har fast utan musikfunktionen, alltså en TomTom Spark Cardio.
 
TomTom har flera olika sorters klockor och för olika ändamål. Den jag har, Spark, är en fitnessklocka och kan alltså änvändas till flera sporter (främst triathlon-sporterna + gym) och är också den enda som har aktivitets- och sömnregistrering samt är vattentät. Sen finns det en som heter Runner som alltså är en enkom löparklocka och en för golf som heter Golfer.
Både Spark och Runner har fyra klockor att välja på. Standard som inte har några extra finesser, Cardio som betyder inbyggd pulsmätare, Music som betyder att man kan lagra musik på den och Cardio + Music som alltså betyder att den både har inbyggd pulsmätare och musikfunktion.
 
Dessutom kan man köpa till en del tillbehör. Utöver en uppsjö av olika armband kan man köpa till ett fäste till cykeln eller golfvagnen, laddare och reseladdare av olika slag, pulsband och kadens- och hastighetssensor till cykeln. Dom har alltså allt man behöver och lite till! Själv är jag rätt sugen på att köpa till kadens- och hastighetsmätare till cykeln och ev ett fäste för klockan. Men vi får väl se.
 
 
Har ni några andra frågor om klockan är det bara att höra av sig!

Vasaloppet 2016

Klockan ringde tidigt, typ 3:30. Bara masa sig upp och börja göra i ordning sig, käka frukost och packa in oss i bilen. Jag försökte sova/vila allt jag kunde den 13 mil långa sträckan till Sälen, allt för att samla kraft och ork inför dagen. Sista kilometrarna ringlade vi på i bilkö i några km/h. Ganska häftigt att bara se en massa röda billyktor så långt ögat når i bäcksvart mörker!
 
När vi äntligen kom fram och fick parkera skyndade jag och Zara oss till närmsta bajamaja. Jag kände mig nog så bubblig i magen och var rädd jag skulle åka på magsjuka, men det visade sig bara vara en massa luft! Puh! Sedan skyndade vi oss tillbaka till bilen för att byta skor, ta våra grejor och börja gå mot startområdet. Väl framme så var våra startgrupper så gott som fyllda redan, så jag och Johan hamnade nästan längst bak i vårt startled (9) medan Zara hade knappt 10m bak till stängslet i sista startledet. Johan ville sätta sina grejer nära kanten, men jag sa att vi skulle hålla oss mer mot mitten eftersom spåren smalnar av inför backen, då vill man inte stå utan spår och måsta tränga sig in mellan alla åkare. 6:45 låg skidorna på plats och Johan valde då att ställa sig i närmsta bajamaja-kö, där han stod i 1h och fick brådis in till startfållan.

Lagt skidorna på plats.



I bajamaja-kön. Johan försöker se cool ut. Fast egentligen var han bara nödig!

Själv kunde jag i lugn och ro stå och käka min andra frukost, kall spagetti och köttfärssås, surra med Zara och fixa det sista med kläderna. 7:45 gick vi in till startfållan, knäppte på oss skidorna och ringde facetime till mamma och flickorna och sa hej och dom önskade lycka till. Sedan vart det bråttom! Johan sprang iväg med överdragskläderna, sprang iväg med en jacka och innan vi hade fått på oss stavarna,handskar och startat alla tekniska prylar så gick starten!
 
40 min kvar till start.

Både jag och Johan trodde vi hade lite tid på oss, vi stod ju ändå näst sist och trodde vi skulle hinna ordna till alla saker men icket! 5-10 sekunder efter startskottet gått så började vårt startled röra på sig! Bara att hänga på! Och vad häftigt att bara höra en massa susande av tusentals skidor som glider fram i snön! Ungefär samma upplevelse som på Vätternrundan, att höra suset från 10-tals cyklister som cyklar om en i en stor klunga. Utöver ljudet av skidor och stavar i snön så var det rätt tyst, det var inte så många som pratade med varandra dom första 100 metrarna. När vi sen kom fram till början av Backen, ni vet backen med stort B som alla Vasaloppsåkare pratar om, då blev det mer livat av folk som pratade. Och jag blev faktiskt förvånad över hur "fort" det ändå gick att ta sig upp. Det tog kanske 45 min eller så, vilket är snabbare än förra året. Nu kunde man nästan hela tiden ta ett litet steg upp, förra året tog man två steg upp och sen stod man stilla länge innan man kunde ta ett steg till. I slutet av backen tappade jag bort Johan i folkvimlet så nu var det bara att åka och tänka på sig själv.
 
När man kommit uppför hela backen, som jag tror är ca 2km lång och 300 höjdmeter står Swix och delar ut stavar till alla dom som fått sina avbrutna. Och jag kan lova att det inte bara är en! Sedan är det smyguppför en bit innan man kan börja åka skidor på riktigt. Eller, åka på riktigt var att ta i. Man fick åka så gott det gick ,för ska jag berätta en sak. Förra året på Öppet Spår hade vi ett av dom värsta vädrena under öppet spårs historia. Det var snöstorm och inte ett spår i sikte. Jag har varit så positiv till årets Vasaloppsväder, för Yr har visat bra väder i en hel veckas tid och sen så kan man ju inte få mycket sämre väder än vad vi hade förra året. Nu hade vi inte sämre väder än i fjol, men det var inte långt ifrån. Det snöade och fanns inga spår kvar. Dom "spår" som fanns drog vi upp själva och dom var allt ifrån 1cm smala till 50 cm breda! Försök diagonalåka med benen brett isär så ska ni se hur lätt det är. Så det var bara att staka på.
 
Min taktik detta år var att åka på så snabbt  som möjligt utan att ta ut mig för hårt samt att vara snabb och effektiv i kontrollerna. Jag åkte i mitt tempo och tyckte själv jag höll det uppe rätt bra. I kontrollerna försökte jag vara snabb med att tugga och dricka snabbt och inte stå still, hela tiden röra mig sakta framåt. Klockan hade jag inte koll på alls, första gången jag såg en klocka var i Hökberg.
 
Till första kontrollen, Smågan, tog det 1,5h. Och mellan Smågan och MÅngsbodarna hände nå knäppt med mina bindningar. Jag har en bindning med dubbla hakar, så pjäxan sitter fast på två ställen. I det andra fästet sitter det en form av fjäder och i denna började det samlas snö och is. Fick stanna två gånger mellan dessa kontroller för att peta bort isen och även i Mångsbodarna. Sen hände det aldrig igen?! Mysko. Väl i Mångsbodarna mötte jag pappa som langade Bullens! Så gott med något salt! Tryckte i mig två korvar samtidigt som jag fick veta att Johan bara var 5-10 min framför mig. Det gav mig lite sprutt i baken så jag satte fart igen.
 
Halvvägs mellan Risberg och Evertsberg så åkte jag plötsligt om Johan, han var i spåret brevid mig och hade han inte varit det hade jag nog missat honom. Vi hejade och han ropade åt mig att ge gärnet! Så jag satte fart igen och längtade till Evertsberg, jag skulle få mer varmkorv där av pappa! Väl där så spanade mitt varmkorvsöga som en hök, vars tusan är han?! Men så stod han där vi sågs förra året, men mestadels skymd bakom en bod, så höll ju på missa han. Slafsade i mig två varmkorvar till och så iväg. Efter allt uppför så skulle det äntligen bli lite utförsåkning!
 
Jag åkte på i mitt tempo, gled utav bara tusan och tackar åter igen Vasasvahn för det fina glidet! Åkte om en massa folk nerförs och på rakorna där man kunde staka, så bra glid hade jag! Uppför var det lite sämre med fästet, ibland hade jag fäste, ibland inte. Men tacka vet jag glid! Minuterna, timmarna och kilometrarna gick. I huvudet spelade jag upp melodifestivallåtarna och då främst en låt (och alltid bara refrängerna), nämligen Bada Nakna. Kan ni tänka er att i 9 mil spela upp Bada Nakna i huvudet, gång på gång, och inte bli less?! Och tur var väl det, för annars har jag väl varit tokig innan dagen varit slut.
 
Oxberg kom och for och jag började mer och mer tänka på hur jag låg till. Hur länge hade jag hållt på? Hur många hade gått i mål och hur många hade jag bakom mig? Jag började fantisera om en tid runt 10h och hur härligt det skulle vara. När jag så kom till Hökberg hittade jag en klocka uppsatt precis då man åkte ut ur kontrollen. Den visade på 15:45, kvart i fyra alltså. Nu hade jag bara 2 mil kvar. En tid under 10h blev helt plötsligt så rimligt. Jag hade lite drygt 2h på mig att åka 2 mil, det torde vara helt möjligt! Här fick jag ny energi i och med det och jag gasade på. Och precis när jag lämnat Hökberg slutade det att snöa! Nu var det verkligen bara jag mot tiden, vädret var bra igen även om spåren var förfärliga.
 
I Eldris tryckte jag i mig den sista energin och sökte en klocka, och visst satt det en där vid utfarten från kontrollen. Den visade att jag hade åkt näst sista milen på under en timme och jag hade nu nästan 1,5h till godo för dom sista 9km. Jag visste att jag skulle klara att ta mig i mål på under 10h och redan där och då kom första glädjetåren! Jag försökte verkligen ta i allt jag hade, jag vill spurta i mål! Man borde tycka att dom sista 9km ska vara dom lättaste, men psykiskt sett är dom tyngst. Även fast man börjar vara trött, slut och less så är det inte det som är det jobbigaste. Det är vetskapen om att man snart är i mål. Och i huvudet är det ju faktiskt så. Har man lagt 81km bakom sig så är 9km en piss i havet. Men 9km är ändå i det närmaste en mil och en mil är ändå en mil. En mil är rätt långt och det tär rätt mycket på en. Trots att man vet att det är en ganska bra bit kvar så förväntar man sig ändå att målet ska vara bara runt nästa krök. Men så är det ju inte. Runt nästa krök finns det bara en skylt som meddelar att man fortfarande har 7km kvar till målet, 5km kvar osv. Man tror att man ska vara framme på 10 min men det är inte så. Det känns som man tar i och spurtar för ingenting. Men så helt plötsligt kommer 90 graders kurvan, den kurvan som viker av från det vanliga elljusspåret och visar att om du svänger åt det här hållet så är du snart i mål i ditt lopp, vilket det än må vara. Nu börjar man se lite folk, man ser hallen där man senare ska få duscha och byta om, man ser åkare som kommer gåendes nyduschade och man hör folk som hejar. Då börjar man titta upp och leta efter klocktornet. Man ser tillslut tornet och vet att nu, nu ska jag strax lägga i slutspurten. Man åker över den lilla knixen, man börjar se lite publik och sen börjar den långa rakan mot mål. Jag tar i det jag kan, men fastnar bakom en gubbe som åker precis lite för sakta, men jag kan inte byta spår för att det är folk i vägen. Jag försöker njuta ändå fastän jag vill ta i så musklerna skriker. En 10-20 meter innan målet hör jag Johan vråla till, där står han och pappa och hejar och några sekunder senare åker jag med uppsträckta armar och med ett lende på läpparna under målportalen med det kända "I fäders spår för framtids segrar".

I måååååål!!
 
Jag viker ihop mig, tappar andan av glädjegråten som tränger upp, släpper en tår och säger till mig själv att jag vann! När jag återfått andan börjar jag söka efter pappa och Johan mer ser dom inte. Så ringer Johan och ber mig komma framåt, förbi målgången där dom står och väntar. Jag är spänd och förväntansfull, vad fick jag för tid?! Under 10h, men med hur mycket? Träffar dom, får grattis- och hurrarop och svaret. Tiden blev 9:27:19! Jag grejade det! Jag åkte under 9,5h och slog förra årets tid med lite drygt 2h! Jag är så lycklig och glad!
 
En osynlig segerbiceps!

Fick veta att Zara fortfarande var på benen och åkte på bra och att Johan bröt i Evertsberg. Nu skulle jag försöka ta mig till duscharna och bli människa igen. Insåg helt plötsligt hur ont jag hade i trampdunorna under fötterna, jag hade svårt att gå (som dom flesta andra) och stapplade mig vidare. Fick Ormsalva och en drickmjölk. Lämnade ifrån mig skidorna och stapplade mot bussen. Satte mig bredvid en karl och pratade. Han var från Göteborg och det var hans första Vasalopp, han höll också på med klassikern. Vi klagade över vädret och de obefintliga spåren, om våra onda kroppar och hur Vätternrundan skulle bli. Vi tackade för oss och hoppade av för att leta reda på våra väskor. Stapplade mot omklädningen och duscharna. Det var så skönt att äntligen få duscha, höra något annat än Bada Nakna. Ringde Christian och mamma på väg därifrån. Tillbaka till världen utanför så gick vi till restaurangtältet medan vi väntade på att Zara skulle duscha. Äntligen fick jag min medalj och liten var den inte heller! Pappa hade slagit på stort för min och Zaras del, Johan fick vackert nöja sig med en liten.

Segerkyssen!

Jag och Johan pratade om loppet och hur det var, Kenrick kom förbi och sa hej innan dom skulle åka hem och vi tittade på målskärmen. Medan jag åkte hade jag en uppfattning om att jag nog skulle hamna på en placering mellan 10000-12000. Kollade upp det och blev glatt överraskad att jag var snabbare än så, hamnade totalt sett på en 9802-plats! Mer nöjd än så här går det knappt att bli! Så slutligen var Zara klar, vi möttes upp och gick till bilen. Försökte sen hitta ett öppet matställe. Vi hittade en liten pizzeria som inte var överbelamrad och beställde pizza. Så jäkla gott det var med lite mat i magen! Bortsett från vasaloppsbullar, lite varmkorv och energigeleer hade vi inte ätit mat på ca 14h! Så en pizza satt där den skulle! Lyckliga och trötta åkte vi hem till stugan.
 
Och ska jag berätta en hemlighet?! Dagen efter hade jag och Zara inte värst mycket träningsvärk medan Johan knappt kunde gå! Och dagen efter det var det inte ens värre! Tre dagar efter att ha åkt Vasaloppet var träningsvärken borta! Och förra året kunde vi knappt öppna bildörren och än värre kliva ur.
 
Ett långt, kanske lite osammanhängande inlägg, men nu äntligen är det på print! Endast 79 dagar kvar till Vätternrundan nu och jag har redan avverkat två pass på trainern! Nu kör vi igen!

Dagarna innan Vasaloppet

Efter två veckors dvala är det kanske dags för en liten Vasaloppsuppdatering. Håll i er, för här kommer del 1!
 
Fredagen innebar ingenting annat än att sitta i en bil och käka lite godis. 12h tog det oss att färdas lite drygt 80 mil med någon omväg och felkörning som får stå för chauffören. Hann smaka en av GBs nya glassar, Magnum med jordnötssmak. Fick inget toppbetyg av mig. Pappa och Johan käkade massa semlor och lunch intogs på Max i Ö-vik. Var framme i stugan vid 22-tiden och då var det bara att snabbt laga lite sen middag i form av spagetti och köttfärssås innan vi la oss för att sova.
 
Lördagen vaknade vi upp till en lite illamående Zara, men vi viftade bort det som nervositet, vi har ju varit med förr. Men hon försökte förklara att det inte bara var nervositet, det var något annat också. Men vi drog i alla fall iväg till Mora, lämnade in skidorna på vallning (där en bekant åt oss lyckades hitta och valla just våra skidor, förstod att det var vi och hörde av sig, vad är oddsen liksom?!) och gick till målområdet för att visa Johan hur det såg ut. Tittade när några ur Öppet Spår 9km kom i mål och sa tufft att där ska vi minsann åka imorgon! Så gick vi sedan vidare mot mässhallen.
 
Där under ska vi åka i morgon!
 
Där kollade vi in de olika utställarna, tävlade, åt minibullar, fick gratisprylar, hämtade ut nummerlapp och så shoppade jag lös i Stadiums tält! Sedan var det dags för lunch och medan vi smaskade och åt så lasagnen stack ut ur öronen på oss så petade Zara mest i maten och mådde inte bra. Det bestämdes att Johan skulle skjutsa tillbaka Zara till stugan så skulle jag och pappa roa oss i Mora tills Johan skulle komma tillbaka för att hämta oss och skidorna. Ett litet tagt efter lunchen fick vi veta att Alva spydde hemma hos mamma och senare att Zara sket som en galning. Vad är det med magsjuka och Vasaloppet för vår del?! Förra året hade alla ungarna magsjuka veckan vi åkte ner men vi klarade ju oss lyckligtvis. Nu hade både barn och Zara åkt på magsjuka och vi delar bil, stuga och toa med henne! Men jag intalade mig att jag inte blir sjuk och så var det med det.
 
Gustav Vasa fick sig en liten krans under dagen!
 
Pappa fick en kyss av kranskullan efter väl genomförd tävling hos DHL.
 
Jag och pappa kollade in mässområdet lite mer, besökte Vasaloppsmuseet, försökte inkassera pappas vinst i Preems tävling #tackförskjutsen utan större framgång och fikade på Waynes Coffee. Sedan mötte Johan upp oss, vi gick ett snabbt varv och så hämtade vi ut skidorna och vinkade glatt åt vår glada och skäggiga vallakompis.
 
Fika på Waynes Coffee och fixade så han kunde följa oss via sms under morgondagen.
 
En bit av Vasaloppsmuseet.
 
Tillbaka i stugan lagade vi middag, spagetti carbonara, packade och gjorde i ordning allt inför morgondagen. Laddade sen upp med godis och Melodifestivalen. Sedan var det tack och godnatt och hoppas att ingen mer skulle få magsjuka.
 
Fixade med nummerlapp, märkning av skidor och packade.

Seedad

Jag lyckades! Tjoho! Trots busväder så var jag envis och sista 2km tog jag i extra hårt! Och tack vare det så lyckades jag seeda upp mig till startled 9 på Vasaloppet! Det var dock med minsta möjliga marginal, men vad spelar det för roll?!



Min tid på Andörjan var 3:34:12 och man skulle ha åkt på max 3:35:00 för att seeda upp sig till startled 9. 48 sekunder tillgodo med andra ord! Men det räckte och det är huvudsaken. Så nu får brorsan sällskap i startled 9. Zara däremot får klara sig "själv" där bak i 10:an, tråkigt men sant..

Andörjan 2016

Idag var det dags för årets andra seedningslopp, fast första där jag faktiskt gick in för att försöka seeda mig! För en månad sen åkte jag Renrajden i Luleå, men valde den kortare distansen pga foten och får därmed inte räkna det resultatet för seedning. Men idag var det dags för alla 40km som krävs för att seeda sig!

Blev väckt av ett sms från mamma strax efter 7 där hon skrev: Stackare, vilket väder. Jag kunde ju bara gissa men när jag lite senare klev upp var vädret bra. 30 minuter senare var det inte det. Flashbacks från förra årets Öppet Spår då vi hade riktigt busväder i princip hela loppet igenom. Tur jag inte skulle åka 90km idag då!

Började med att ladda upp ordentligt, makaroner och köttfärssås till frukost! Blev hämtad av mamma och pappa och på Kanis mötte vi upp Anna och Lars. Jag och Anna hämtade ut nummerlapparna och for sen och testa skidorna. Noll fäste. Försökte valla på från en gul burkvalla som Östen tipsade om. Blev totalt två varv för mig, men det räckte knappt för första uppförslutet så var fästet borta.


Så idag var en kamp. Att ha bra glid är bra, men att i spåret ha noll fäste och för bra fäste i snömodden utanför spåret är ingen hit. Så i varje uppförsbacke fick man kliva ur spåret, traska upp på styltor och sedan kliva in i spåret och sakta staka sig framåt för att få snön att lossna. När jag kom in till Kanis för första varvningen så frågade mamma hur fästet var, röt tillbaka nåt om att jag för tusan inte ides valla på skidorna, för vad skulle det hjälpa? Så jag kämpade mig vidare, stakade och stakade. Strax efter varvningen insåg jag att dåligt humör inte hjälper mig runt. Så jag bet ihop och försökte tagga till! Inför sista varvet började mage och armar vara trötta, staka ÄR jobbigt, speciellt då man hållt på i drygt 2 timmar redan. Men med lite jävlar anamma och en stor dos envishet så spurtade jag sista 2km om nästan 4 stycken! Den där fjärde nästan var typ 1 sekund före mig i mål.


Precis då jag gått i mål började hela kroppen skaka av utmattning, jag fick min plakett och höll nästan på bryta ihop. Ett par klassiska äntligen-i-mål-tårar trängde fram mellan flämtningarna och sen gick skakningarna över. Jag klarade det! Ännu en gång! Och jag slapp möta väggen, det var nästan det bästa!


Gick in till sekretariatet och frågade om tiden, 3:34:12! Trodde inte riktigt att det var sant, bara 10 minuter långsammare än förra året! Och då hade jag tränat så mycket bättre, var i bra form och hade fina spår och bra fäste! Nu har jag tränat mycket mindre, är inte i så bra form och hade inget fäste! Tänk om jag hade haft fäste idag, hur mycket snabbare har jag kunnat åka då?!


Har suttit och räknat och tänkt tillbaka. Förra året åkte jag första två varven på 1:05 vardera och sista landade på 1:14. I år har jag hållt i princip samma marginaler. Första två varven på 1:08 och sista på 1:18. Så i snitt har jag åkt ungefär 3 minuter långsammare per varv  jämfört med förra året. Det är inte mycket! 3 minuter på 13km, tänk vad tid jag kunnat ta in om jag haft lite fäste! Men men, nu är det bara hålla tummarna att tiden räcker till för att seeda upp sig ett startled. Pappa pratade om att vinnaren åkte på 1:45 typ, och förra året var segertiden på 1:39. Och jag blev omåkt av eliten mycket senare i år än förra året. Och med tanke på det så finns det en liten chans att seeda upp sig! Men jag vågar inte hoppas på nåt. Bara vänta till tisdag eller onsdag får vi se.

Även ögonen ljuger

Vi matas dagligen av bilder på modeller som är både smala, vältränade och ibland till och med magra. Porslinshy och inte ett veck i varken pannan eller klänningen. Jag tror ändå, eller hoppas i alla fall, att dom förstår att modellerna inte ser ut sådär jämt och att det är långt ifrån verkligheten. Dom redan smala modellerna görs i datorn ännu smalare, deras jämna hy jämnas ut ytterligare och antagligen förstorar dom även upp hår och byst på dom. Och det är denna osanna bild vi matas dagligen med om hur man bör se ut.
Jag kan förstå att man fixar till lite ljussättning, redigerar bort smutsfläckar och vissa skavanker. Men att helt förändra och förstöra en människas kropp på det sättet är inte okej! Man har ju läst om en del kändisar (ej modeller och kanske är känd för nåt annat än mode och träning) som blivit plåtade och när dom får se det färdiga resultatet undrar dom vem som är på bilderna. Att bli så pass redigerad att man inte känner igen sig själv är skrämmande!
Men som sagt, jag tror och hoppas att många vet att det vi ser på reklamskyltar och i tidningar ofta är långt ifrån verkligheten.

Men hur ska vi då tackla alla bilder på sociala medier där var och varannan lägger ut bilder på magrutor och tight gap? För dessa bilder är (oftast) inte lika välredigerade som dom på reklampelarna, utan det är ju "vanligt folk". 'Om hon ser ut sådär, varför kan inte jag det också? Hon är ju verklig, ingen modell i tidningen.' Ungefär så tror jag många tänker och ibland kanske bilder på Instagram förstör våran uppfattning mer än modellbilderna gör.


Jag ska inte sticka under stolen med att jag aldrig själv lagt ut "smalbilder" på Instagram, men då har jag oftast skrivit vad jag gjort för att se ut sådär, som på bilden här ovanför. Jag var då 11v in i ett kost- och träningsschema som jag följt rätt så strikt. Jag hade precis varit ute och sprungit vilket innebär att magmusklerna aktiverats och därmed fått lite 'pump' som det kallas på träningsspråk (musklerna sväller vid belastning och ser större ut direkt efter träning än innan). Lägg till på det att jag spänner magen det hårdaste jag kan samtidigt som jag drar in den litegrann. Vips så ser det nästan ut som att jag har början till ett sexpack! Och visst, just där och då hade jag kanske det, men jag har även förklarat hur jag tagit mig dit.

Men nu till det luriga. Även om jag ser ut sådär just då kortet togs, efter träning och medan jag spänner mig, så säger det absolut noll om hur jag ser ut dom övriga 23 timmarna och 58 minuterna den dagen. Det säger bara hur jag såg ut just då. I det ögonblicket, i just den vinkeln i det ljuset.

Nu vill jag visa er något fascinerande! För kroppen är ju fantastiskt fascinerande och helt otrolig på alla sätt och vis. Ibland både på gott och ont, men mest gott såklart! Jag tog några bilder idag efter att jag åkt skidor, hunnit stretcha och duscha. Kanske hade jag lite pump kvar i magen, kanske inte. Men efter att ha gått ner ett par kilo och känner att jag mår mycket bättre, både kroppsligt och själsligt och känner att nu har jag hittat tillbaka till den kroppen jag trivs bäst i, så ville jag kolla formen lite. Jag har lång väg kvar till formen jag hade för snart två år sen men jag är så nöjd med detta just nu!


Spännarbilder deluxe på min mage, och visst ser jag någorlunda fit ut! Men så slappnar man av och ens "rätta jag" kommer fram:


Där är den! Mitt verkliga jag. I all dess skönhet och prakt. Svullen efter en dags ätande och putande, precis som jag är van att se den.

Det här blev förmodligen mer invecklat än jag tänkt från början, men jag ska ta det kort. Vi kan inte alltid lita på det vi ser, varken på nätet via sociala medier eller på reklamstolparna. Vi visar nästan aldrig upp vår "fula" sida utan det är bara den "finaste" bilden av 20 som vi ser.
Vi kan inte se smala eller vältränade ut jämt. Varken året om eller dygnet runt. Atleter som tävlar i att visa upp sina slimmade kroppar får arbeta hårt för det och så som dom ser ut på tävling ser dom absolut inte ut jämt. Långt ifrån. Och vi kan inte tro att våra magar ska vara lika platta på kvällen som på morgonen, för på morgonen är magen tom och på kvällen är den full efter en dags ätande och den måste arbeta hårt för att ta hand om energin vi stoppar i oss.

Samma kropp, samma dag, samma tid och samma vinkel. Fascinerande hur mycket kroppen kan ändras och formas bara man spänner sig.

Inställt lopp

I helgen la Engelbrektsloppet ut på sin Facebooksida att dom eventuellt måste ställa in loppet pga snöbrist. Dom skulle ha möte söndagkväll och skulle komma med besked efter det. När så sändagkväll kom så uppdaterade jag Facebook frenetiskt och efter kl 20 på kvällen så kom uppdateringen. Dom skulle ha nytt möte ikväll och bestämma då. Men redan igår (måndag) mitt på dagen så kom beskedet. Engelbrektsloppet och övriga lopp den helgen blir inställda. Man kan inte rå över vädret och med både plusgrader och regn klarar dom inte av att göra fungerande spår, trots att helgen lovar minusgrader. Ett riktigt tråkigt besked och under hela gårdagen var jag rätt ledsen över det.
Våra flygbiljetter som vi bokat är icke ombokningsbara men jag får inte med mig någon på en Stockholmsweekend heller, så det blir till att slänga drygt 2000:- i sjön. Riktigt supertrist. Men jag får trösta mig med lite mindre hektisk skidåkning här hemma med pojkvännen i stället. Alltid något, huh?!
Men som mamma har sagt tidigare, det är väl på förlust man ska leva. Jag får hoppas jag får tag i en Vasaloppsplats för några kronor under vad det egentligen kostar.
 

Anmälde mig till Andörjan igår sådär lite i argen, så nästa söndag blir det seedningslopp på 40km här på Kanis. Enda tråkiga där är att varken Johan eller Zara kan åka då dom har annat för sig, men jag har mina trognaste supportrar där i form av föräldrarna! Det är guld värt! Så nu är det bara att samla många träningsmil dom här sista knappa 4 veckorna. Sedan är det cykel för hela slanten som gäller och konstigt nog längtar jag faktiskt litegrann till det! Men när jag väl är där så känner jag förmodligen inte så. Men det känns skönt att jag för tillfället kan längta efter en ordentlig cykeltur ute i ett vårknoppande Norrbotten!

Engelbrektsloppet

För drygt två veckor sen frågade jag Anna om hon skulle åka Engelbrektsloppet. Jag vet sen tidigare att Lars hade anmält sig och nu hade även Anna bestämt sig för att åka. Så slänger hon bara ur sig att jag får följa med dom om jag vill. Då började tankarna snurra och ett litet frö gro.

Jag sa redan i somras att jag skulle vilja åka Engelbrektsloppet, bara för att verkligen ha gjort alla klassikerloppen. Man kan nämligen välja om man vill åka Vasaloppet eller Engelbrektsloppet i sin klassiker. Dom allra flesta väljer Vasaloppet, dom har trots allt 15800 startplatser för själva Vasaloppet och Öppet spår har totalt 18000 startplatser vilket blir nästan 34000! Engelbrektsloppet är något mindre, både till antalet deltagare och spårlängd. Man åker "bara" 60 km, visserligen lite mer kuperat än Vasaloppet, men 30km mindre är rätt mycket. Detta till trots är det endast ca 2500 som tar sig an denna utmaning! Tänk ändå att ett så pass litet lopp får räknas in i En Svensk Klassiker! Då man ser till hur stora alla dom andra fyra loppen är!

Men för att fortsätta berätta om det lilla fröet. Tankarna snurrade och jag blev mer och mer säker på min sak. Så förra måndagen skickade jag ett sms till Anna och sa att jag mer än gärna hakade på dom ner till Norberg! Så i söndags träffades vi och bokade klart allt! Så nu har vi alla tre var sin startplats, vi har bokat flyg ner och hem igen, vi har hyrbil klart och boendet är fixat! Och vi ska hinna med att resa ner, åka loppet och resa hem på mindre än 48h! Det ni! Det kallar jag snabba puckar!

Ska bli riktigt roligt och spännande! Kanske mest spännande att se om våra skidor och stavar överlever flygtransporterna! Men vi ska försöka hitta något sorts rör vi kan stoppa in dom i. Sen ska det bli kul med loppet också förstås. Skönt att slippa samma trängsel som på Vasaloppet. Spännande att se hur spåren blir.


Såg på deras Facebooksida att dom måste dra om spåret pga snöbrist. Det kommer bli fler varv vad jag fattat (man åker annars 2 varv på en 30km bana) och dom garanterar åtminstone 52km spår. Jag håller nästan tummarna för att det inte blir fullt 60 km, då kommer jag känna mig mindre nervös. Jag har åkt så makalöst lite denna säsong att 5-8km mindre gör det betydligt säkrare för mig att orka i mål inom utsatt tid. Och dessutom blir det mindre belastning på foten som ännu bråkar med mig. Men blir det ändå 60km så hoppas jag att jag ska fixa det på dom 8h man har på sig. Man får stanna så lite som möjligt, hålla sig i rörelse även i depåerna och käka bullar och blåbärssoppa i farten liksom! Det ska nog gå bra det!

Så på söndag nästa vecka smäller det! Jag ställer in Alla Hjärtans Dag i år och åker skidor 90 mil hemifrån i stället!

Wish me luck!

Det står stilla nu

Det går inget vidare med min träning just nu. Eller, jag har egentligen tränat på rätt bra under januari, 28 pass har det blivit. Men endast 7 av dom har varit på skidorna. Och det beror främst på att vi har haft så jäkla kallt! Under två omgångar och totalt ca 2,5 vecka har det var mellan -25 och -35, då är det inge vidare trevligt att träna utomhus. Det kan till och med vara farligt! Jag har visserligen en airtrim, en mask som värmer inandningsluften, men även om den fungerar bra så är det svårt att klä sig rätt  så man inte fryser. Trots många lager kläder så letar sig kylan in mot skinnet och då fryser svetten och man blir kall.


Och nu i förra veckan då det blev lite varmare och till och med plusgrader så hade jag fullt upp med annat. Så med mina totalt 10mil i bagaget kommer det bli ett tufft Vasalopp att genomföra. Men jag ska försöka greja det ändå!

Foten min fortsätter att bråka, men det kan vi ta mer om en annan gång.

Ett kliv fram, två steg tillbaka

Var så himla glad för två veckor sen då jag kunde börja testspringa lite igen. Löpning är verkligen något jag tycker så mycket om och det är så himla enkelt också! Och så himla trist då man inte kan..

Började känna av foten igen i förra veckan och nu är det "som vanligt" igen. Det vill säga inte så värst bra. Pratade med vår fysioterapeut på jobbet om det och hon tejpade foten. Men tror tejpen snarare stjälpte än hjälpte för jag har haft mer ont sista dagarna, så i afton efter duschen drog jag bort den. Då får jag känna imorgon hur det känns. Ska däremot ringa till BOTen i Boden och få boka en tid. Dom kan fötter och kanske kan hjälpa mig med sulor eller inlägg i skorna. Sen ska jag beställa ett par arbetssandaler till som jag ska ha hemmavid, mina arbetsskor är verkligen dom skönaste skor jag vet! Har aldrig haft ont i fötterna eller känt mig trött då jag gått i dom en hel dag. Dessutom är dom rätt fina ändå så man vågar vistas ute med dom.
Sen kanske det blir att gå på Snabba Steg i Luleå och rådfråga där om vad för typ av träningsskor jag ska ha, både på gymmet och utomhus. Även om jag inte kan springa så vill jag kunna promenera. 

Då jag är typ färdigbehandlad hos kiropraktorn så funderar jag på att gå till  vår lokala akupressör, en på jobbet fick bra hjälp av han för sin hälsporre med akupunktur. Så det kanske kan vara nåt för mig.

Svårt att veta vad det är och vad man ska göra. Om jag visste med säkerhet att total vila från all träning där foten är involverad skulle göra mig helt bra igen, då skulle jag naturligtvis vila. Men det är ju så svårt att veta, speciellt då jag i princip aldrig har ont under själva träningen utan att det kommer dagen efter. Och inte alltid heller. Så jag vet inte riktigt vad som triggar igång det. Men simning och löpning är det förbud mot just nu. Så mycket kan jag säga.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Matbloggstoppen
RSS 2.0