Så var det bara att sälla sig in i fållan och dra sig ner mot vattnet. Var lite kallt precis då man klev i och första simtagen, sedan var det bara skönt. 18 behagliga grader bjöd Vanån på.

Jag simmade på och ganska snart dök första sträckmarkeringen upp, 500m simmade, 2500m kvar. Inte så långt efter dök nästa 500m-markering upp och då klockade jag första varvet på klockan, precis under 20 minuter! Hade räknat med att första 2000m skulle få ta ca 30 min och sista 1000m 40 min, då skulle jag klå min farbrors rekord. Men när jag bara simmat 1000m på 20 min så kände jag att det här kommer aldrig gå. Nåja, jag tänkte att bara jag tar mig i mål på under 1:20:00 så ska jag vara glad, jag är trots allt inte frisk.

Hostandes simmade jag vidare och när jag kom fram till 1500m-markeringen och kände igen starten från förra året (där Halvsimmets start är) kändes det lite trögt. Jag började känna mig lite trött och det kändes som att första 1000m inte kan ha varit 1000m utan mycket kortare, för andra 1000m kändes förskräckligt lång. Och när jag så äntligen nådde 2000m-markeringen och skulle vända upp i Västerdalälven klockade jag igen och hade då simmat på ca 27 minuter, totalt ca 46-47 minuter. Försökte tänka hur lång tid jag hade på mig för att klå min farbrors rekord och kom fram till ca 25-30 min. Nu tänkte jag att det var kört på riktigt, men det var ändå nå som fick mig att ta i lite mer (förutom motströmmen). Så gick det inte länge förän jag hör min mor och fars hejarop och då blev jag genast lite gladare! Såg en lucka närmast bryggan och tänkte att jag lägger mig där, för där är det minst strömt. Hann inte mer än dit så simmade jag ikapp en äldre herre och så var jag fast där! Hade två simmare framför mig, en bredvid och på andra sidan bryggan. Fick dra ner drastiskt på farten och tillslut fick jag tränga mig ut, lyckligtvis utan att sparka någon i ansiktet. Nådde sedan rätt snabbt fram till sista 500m-markeringen och när jag kollade på klockan och insåg att jag faktiskt hade chans att klara min uppsatta tid så försökte jag ta i lite extra! Det gick dåligt då jag i stället började halsa vatten pga hostan så fick försöka ta fina jämna ordentliga simtag i stället för att stressa på. Så börjar dom snabbaste simmarna i startgruppen bakom att komma ifatt och helt plötsligt får jag en smäll i huvudet! Inte så hård att jag hamnade under vatten, men man blir lite irriterad. Även fast man är en snabb simmare så måste man ha koll på vad som händer runt omkring sig. Det är många som simmar och trängs i vattnet, flera av dessa är lite rädda för att simma i det svarta vatten som är. Så ta det lite lugnt och se er för! Nu började det komma 100m-markeringar. Jag försökte simma på så gott det gick, men jag var riktigt trött nu. 2500m simmande med en rejäl förkylning i kroppen tar ut sin rätt.Snart var det bara 100m kvar, fyra längder i bassängen. Jag simmade på, försökte ta i lite till men orkade inte riktigt. Så kom sista markeringen på 25m, en enda bassänglängd. Tog i och försökte kräma ur sista krafterna och slutligen så var jag i mål och fick slänga upp handen mot plattan!

 

 

Till nästa depå i Ölmstad var det 36 km och dit tog det ca 1:40. Kändes som att vi höll ett högre tempo och jag var lite rädd att jag skulle hinna ta ut mig innan dom berömda backarna efter Jönköping. Men kroppen kändes fortfarande bra, började kännas lite i knäna och axlarna men energin var hög! Vi hamnade i en jättetsor klunga som var bildad av flera mindre klungor, så det är inte konstigt om det gick lite fortare då. Dels försöker man ju hålla uppe tempot samtidigt som det går så mycket lättare att cykla då luftmotståndet blir lika med noll. En härlig känsla, att cykla så många tillsammans, men det gör en extra uppmärksam, för kraschar en så kraschar alla. Men något sådant tråkigt slapp vi ju!

 

Då var det bara sista biten kvar ner till Jönköping då, första depån som serverar mat (köttbullar och mos) och där man vänder och börjar cykla på Vätterns vänstra sida. 19 km att cykla, tog väl ca 1 timme skulle jag tro. Var en del uppförsbackar innan Jönköping, hade det inte varit så mycket träd i vägen hade man haft en helt otrolig utsikt över Vättern! Så vackert i morgonsolen!

Strax innan Jönköping är det en liten ort som heter Kaxholmen och jag kan lova att där var det inte kul att cykla igenom. Kullerstensgator! Hur tusan kan man lägga ett cykellopp genom en by med kullersten!? Och det var rätt så långt att cykla dessutom och man vågade inte cykla på så fort då man är rädd om cykeln. Dessutom var det riktigt obehagligt för hela kroppen och främst händerna av allt skumpande. Men en rolig sak var att där i en uppförsbacke innan Jönköping så hör jag helt plötsligt en skånsk röst som hejar på mig, det var ju bästa Coach T! Vi hann tyvärr inte träffas nå innan men jag hade sagt till han att hålla utkik efter röda cykeltröjor med Nybyns IK på och nog tusan lyckades han se oss då hans klunga cyklade förbi.

Ner till Jönköping gick det sen fort efter alla uppförsbackar, cykeldatorn slog nytt rekord och vi var uppe i 55,3 km/h!

Väl i Jönköping blev det dags för köttbullar och mos och klä av sig. Trots att klockan bara var 9 på morgonen så var solen varm och det blåste nästan ingenting, så det blev kortärmat och shorts därifrån. Kroppen kändes rätt så bra fortfarande, vi hade ju ändå avverkat en tredjedel av loppet men var fortfarande lite rädd över att vi cyklade för fort och tappa energi och ork är inte roligt. Ömma armbågar, pigga ben och axlarna ändå helt okej. Så var det bara att smörja in underredet och hoppa på blåa hingsten igen. 20 mil to go!

 

Så kom då dom beryktade backarna efter Jönköping. Dom var många, om dom någonsin slutade eller bara en lång vet jag inte, men dom fanns där. Inte jättebranta kanske men så pass att man höll tillbaka lite för att inte ta ut sig helt. Och det var även här vi började splittras. Någon drog iväg medan några väntade på den som låg sist. Så hann vi inte mer än återsamlas så hade vi splittras igen. Tillslut bestämde vi att dela på oss, Zara, AL och Lars fick sticka iväg medan jag och AG tog det lugnt och ville spara på krafterna i backarna, dessutom är vi inte lika starka backcyklare som dom andra tre verkar vara. Men alla har vi olika styrkor och svagheter. Men vi cyklade vidare och efter 31 km nådde vi så Fagerhult. Cykeldatorn visade då på 29 grader, helt otroligt härligt alltså! Och ingen motvind! Knappt någon vind alls!

 

Sträckan mellan Fagerhult och Hjo var en fröjd att cykla, nästan helt plant hela vägen! Man kunde riktigt njuta av vädret och en härlig cykeltur på 38km! Kroppen kändes bra, däremot började jag få ont i händerna och var rädd för skavsår, så vantarna åkte av. Precis då vi kom till depån i Hjo mötte vi våra kompisar, vi kom och dom skulle precis fara. Dom såg så himla stressade ut så det var inte klokt! vi däremot tog det rätt lugnt i Hjo, stannade i 1,5h tror jag. Kanske i längsta laget men det kanske var behövligt? AG tog av sig skorna och traskade barfota för att vila fotknölarna lite. Vi gick bort till sjukvårdstältet där dom försökte plåstra om mina händer, det gick inte så bra men det var ändå bättre än ingenting. Så tog vi oss lite massage också, AG hann få en fullkroppsmassage medan jag nöjde mig med axlar/rygg och kring knäna. Surrade med andra cyklister som tog en liten paus i massagetältet, riktigt trevligt faktiskt! När vi var klara där så gick vi och åt lasagne och sedan var det bara på med skorna och cykla iväg.

 

Styrkt av mat och massage hade man ju hoppats på en lika härlig tur till nästa depå som sträckan till Hjo hade varit. Men riktigt så tur hade vi inte. Bara ca 2 km efter Hjo fick jag punktering, så det var bara att svänga av på en parkeringsficka. Jag som hade planerat så bra i huvudet att skulle detta ske så skulle ju Lars vara där som en händig karl och byta slang och pumpa. Men han var flera mil bort och där stod jag som aldrog har bytt en slang i hela mitt liv! Men jag och AG hjälptes åt och det gick ju hur bra och enkelt som helst att få ut den gamla och in med den nya. När AG upptäckte att jag bara hade handpump med mig så skulle vi använda hennes kolsyrepatron så skulle däcket va pumpat på några sekunder. Först råkade hon få igång den då hon höll på skruva ihop den och sedan ville den inte ge ifrån sig nå mer luft. Jahapp, då var det bara att börja pumpa för hand då. Vi byter av varandra och när jag fått in 5kg luft (man vill ha runt 7) så tar AG över. Och bryter av pumpen! All dyrbar lyft försvinner ur däcket och så står vi där med opumpad slang och ingenting att pumpa med! Då vi ändå stått där i 10-15 minuter utan en skymt av någon följebil betsämmer vi för att försöka ringa efter en. Ringer ett nummer till Vätternrundan, men tjejen där sa att dom inte hade några nummer till dom i följebilarna, men att vi kunde få numret till han som är chef för depåerna. AG knapprar in det numret i hennes telefon och så ringer hon. Tydligen går det inte att få tag i någon bil bara sådär, utan det är bara att vänta, dom kör ju mellan depåerna. Lyckligtvis så kommer det en bil strax efter och undrar om vi väntat länge. När vi svarade ca 20 minuter drog dom en lättnadens suck. Tydligen hade dom haft mycket att göra närmare nästa depå och knappt hunnit köra nära Hjo. Så vi hade nog en himla tur där. Dom hade i alla fall en fotpump, som dom för övrigt inte visste hur man satte fast i ventilen. Så jag kopplade fast den och beordrade killen att pumpa tills jag sa stopp. 7kg luft senare och ihoppackning av all packning som låg spridd runt hela cykeln (slangen låg ju såklart längst ner i sadelväskan med hundra snickers, tejper och handskar ovanpå) kunde vi fortsätta får cykling.

 

 

Cyklingen till Karlsborg var rätt enkel, 33 km, flackt och fortfarande fint väder. Började få lite känningar i höger vad, så väl i Karlsborg så knaprade jag i mig dubbla kramplösande tabletter. Nu hade vi även cyklat två tredjedelar av sträckan, hela 204 km avverkade! Kroppen kändes bra bortsett från vaden och här satsade vi på en måltid kl 19:30 cirka.

 

Sträckan mellan Karlsborg och Boviken (19 km) var mer kuperad än vad som sista milen varit. Lite uppförs och så lite nerförs, men det har gått bra. AG knaprar saltgurka och dricker kaffe medan jag dricker blåbärssoppa. Kroppen känns fortfarande bra, det känns lite konstigt att man ändå är så pass pigg efter 225 km cykling. Klart det börjar ta ut sin rätt, man är inte lika pigg och alert som då man startade men för att ha cyklat så långt känner man sig bra.

 

Någonstans mellan Boviken och Hammarsundet började det. Det onda. Mellan benen. Med 5-6 mil kvar känns det inte sådär jättepositivt, men är samtidigt glad att jag klarat mig så långt utan att få ont. Börjar stå och tarmpa i uppförsbackarna. Vi ser en jättelång uppförsbacke och hinner tänka att fy fasiken, men så helt plötsligt ska vi vika av från den vägen och in på en annan, mindre väg. Halleluja, vi slapp monsterbacken! Kämpar oss fram till Hammarsundet. 257 km cyklade och bara 43 kvar, piece of cake va?! Smörjer AGs kedja, äter bulle, pratar lite snabbt med tre herrar innan obligatoriskt toabesök och iväg igen.

 

Vi trodde vi var förskonade från monsterbacken, men så kommer det en efter denna vägen också. Backen höll aldrig på ta slut och jag stod upp hela vägen upp. Jag som praktiskt taget aldrig står och cyklar var tvungen att göra det nu, både för orken och för det onda där nere. Två stycken cyklister som jag cyklar förbi går uppför backen med cykeln, dom är så trötta att dom inte orkar cykla upp. Men väl uppe så dröjer det inte länge innan vi cyklar över Stora Hammarsundsbron, en väldigt hög bro. Medan AG helst cyklar mitt på vägen och har tunnelseende försöker jag insupa utsikten och tittar mig vilt omkring!

Efter bara 17 km (som dock kändes längre) så var vi framme i Medevi, sista depån innan Motala och målet. Precis innan vi rullar in i depån börjar det skvätta och det blir dags att ta på sig jackan igen. Klockan är nu drygt 19:00. Att hinna i mål innan 19:30 kommer inte att ske, men nu vet vi ju att vi kommer att klara det. Står under tälttaket och dricker energidryck och äter en snickers. Det märks att det är kväll och det är inte så många cyklister ute på vägen längre. För några mil sen började Sub 9-grupperna att susa förbi, dom som startade vid 12-13-tiden på dagen, dom som har en motorcyklist framför sig som banar väg för dom. Det är en upplevelse att höra hur dom kommer, som ett väsande och susande ljud. Så kommer dom i rätt stor klungor och lika fort som man såg dom så är dom förbi och borta.

 

Då var det dom sista 26 km kvar. På något sätt fick man ny energi, adrenalinet började sakta men säkert pumpa upp och jag kände mig kraftfull igen! Jag håller flera gånger på att börja gråta då jag tänker på att jag kommer att fixa det, om en timme är jag i mål.

Sträckan var lite läskig att cykla för vägen var smalare än vanligt och blev bara smalare och smalare. Tillslut kändes det som att man cyklade på en gångväg mitt i skogen. Extra spännande blev det när Sub-grupperna svishade förbi.

Vi kommer så småningom ut på stora vägen, kan nog ha varit en E-väg. Den är avdelad så en fil är till för cyklister och en för bilar, känns skönt att det är många funktionärer ute och kan stoppa upp lite bilar också. Regnet skvätter litegrann men inte så farligt. Så får vi tillslut svänga av storvägen och nu vet man, nu är det nära. Nu är det bara några kilometer kvar. Vi börjar cykla lite fortare. Så når vi rondellen i utkanten av stan och snart så är det bara sista kilometern kvar. Vi hejar på varandra jag och AG, vi drar upp tempot rätt rejält och cyklar sida vid sida. När vi drar på det sista börjar tårarna komma och målrakan är som en dimma. Så glider vi i mål!

 

 

Vi har nu tagit oss tillbaka till där vi startade, i Motala. Cirkeln är sluten. Vi gjorde det! Vi har inte bara cyklat 300 km runt den lilla plaskdammen Vättern utan vi har även gjort En Svensk Klassiker! Det som började som en knäppt påhitt för snart två år sen är nu över och förbi. Jag gråter. Av lycka och glädje men kanske mest av stolthet. Och beslutsamhet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara det och det gjorde jag. Vätternrundan är det lopp jag har gruvat mig för i ett års tid och helt plötligt har jag gjort det utan större svårigheter! Jag fortsätter gråta, jag hör och ser mamma, pappa och Zara som står vid målfållan och hejar på mig. Jag och AG kramar om varandra och berömmer varandra för hur jäkla bra vi är. Jag får varma fina grattiskramar av mamma, pappa och Zara och gråter lite till. Det är overkligt! Vi gjorde det! JAG gjorde det!

 

Det känns skönt att avsluta klassikern med just Vätternrundan, just för att den har känts lite oövervinnerlig. Men nu är det gjort och jag är absolut sugen på en runda till nästa år!